Farmors myter, nr 1…

Myt nr 1: Piäddegården i Lörby är mycket gammal, där blev bara en överlevande när digerdöden gick! Ja, det torde bli svårt att bevisa…   

… men det var vad barnen fick lära sig i skolan i början på 1900-talet.

—– ¤ —- ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

Ibland gör man det svårt för sig, och det har jag gjort nu… vad vet jag om digerdöden egentligen? Tja, att det var en sjukdom som en himla massa människor dog av på 1300-talet. En pandemi – typ fågel- och svin influensa – som spreds via råttloppor… fast det var de lyckligt (lyckligt?!?) ovetande om då.

Från 1300-talet finns nästan ingen dokumentation över ”vanligt” folk (så att hitta något om Piäddegården är inte att tänka på)…  om man inte råkade vara kung eller nått. Det var först 1686, när kyrkolagen kom, som man började föra bok över vilka som föddes, levde och dog i en socken. I Gammalstorp och Ysane finns denna bokföring bevarad från 1689, men i Mjällby sn – där Piäddegården finns – börjar den först 1723. Vet inte varför det är så… om de funnits, men förkommet någonstans på vägen… eller om Mjällby inte anammat lagen, såsom grannsocknarna gjorde.

Digerdöden på 1350-talet känner nog alla till, men hur många vet att den kom tillbaka gång efter annan… senast den drabbade Sverige var i början av 1700-talet. Hur den spreds var fortfarande okänt för sjuttonhundratals människorna, snarare trodde de pesten var Guds straff för högfärdigt och syndigt levende … och uppmanades därför till bot, bättring och förtröstan på Guds nåd för att överleva den svåra tiden. Dessutom misstänktes hundar och katter kunna föra smittan vidare… men i verkligheten stod sannolikt soldater och båtsmän för en större del av spridningen än husdjuren.            Sverige – som var en stormakt – låg oftast i krig någonstans, och antalet soldater och båtsmän som skrevs ut till dessa – och fick sätta livet till (man brukar räkna med att endast en av tio kom hem igen) – var stort. I juli 1709 gick stora delar av den svenska armen under vid Poltava, vilket gjorde att Danmark plötsligt såg sin chans att ge ärkefienden på moppo… så i november gick de in med 14000 man i nordvästra Skåne (och förlorade stort, men det är en annan historia)… lägg därtill till att vintern 1708-09 var den kallaste i mannaminne. Vårsådden blir sen, med dålig skörd som resultat… som följdes av flera dåliga skördar och – som ett brev på posten! – brist på spannmål.

När man tänker på pesten 1711 som digerdöden… ja, då känns plötsligt inte ”Farmors myt, nr 1” omöjlig att varken bevisa eller dementera längre, för sjuttonhundratalet är ju nästan nutid, åtminstone i släktforskarhänseende 🙂 . Visserligen saknas kyrkoböcker för Mjällby socken, men man kan ju titta på grannsocknen Ysane för att få ett litet hum om pestens härjningar i grannskapet…

???????????????????????????????

1710 började som vilket år som helst. Fram tom mars har 6 individer avlidet i socknen (varav fem var barn yngre än fem år)… men den 4 april begravs inte mindre än fyra personer i Ysane, vilka var namnlösa soldater från Kalmar läns infanteri regiment!    Under det följande halvåret slutade ytterligare elva Ysanebor (varav två var under fem år och två yngre än tio år) sina dagar…  men dessa individers frånfälle kan ses som helt normala i socknen, men i halva oktober kom siffrorna att ändras brutalt.

Det började med att en soldat (namnlös) från major Silfersparres regiment dog… och kort därpå – den 24 oktober 1710 – avled ytterligare tre soldater från samma regiment. Därefter följde Jöns, 17 veckor gammal och son till Lars Olsson i Norje… som var den förste som dog av pest i Ysane socken.

I november dog sex individer, och ytterligare sex till mellan första och tredje advent… som följdes av sju begravningar den fjärde advent. Julen torde varit förskräcklig i Ysane socken 1710… för det var nu pesten började visa sin rätta sida, med mer än ett dödsfall i samma familj… och femton till fick sätta livet till tom julafton. 17 lik begravdes juldagen… och innan året var slut, 6 till.

1711 inleddes med att 33 lik begravdes den 5 januari, och följdes av 63 kroppar den 19 januari… och förmodligen var det många många fler som dog, men de blev aldrig inskrivna i dödsboken. Resten av år 1711 består av en blank sida… för bland de döda fanns även kyrkoherden Lars Källyn, klockaren Petter Mellby och stora delar av socknens förtroendevalda…

I brist på kyrkoböcker finns dock mantalslängder (en sorts skattelängd), där gårdarnas brukare och båtsmän är antecknade. Uppgifterna är mycket spartanska och består oftast bara av namnet på brukaren + båtsmannen, åtföljt av ett H som i hustru och förnamn på ev pigor och drängar. På Lörby 20 (hette 86-89 mellan 1698 och 1715) står följande 🙂 :

  • 1710              Olof Bengtsson, hustru (de har en dotter som heter Karin)…
  • 1711              Åboarna bortdöda…
  • 1714              Bengt Olofsson, hustru, gårdskvinnan Inga, B.m  Menlös

Detta tyder jag som att farmor faktiskt hade rätt i sitt påståendet…                                    ”Piäddegården i Lörby är mycket gammal, där blev bara en överlevande (gårdskvinnan Inga?) när digerdöden gick!” (huruvida jag är släkt med henne förtäljde dock inte historien)

Källor:

                                                   

Annonser
Det här inlägget postades i Släktforskning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s