Enskiftet och dess konsekvenser i allmänhet…

Jordbruket på sent 1700-tal bestod ofta av stora gods som ägaren en gång fått av kronan som tack för goda insatser i krig. Ett sådant gods kunde utan vidare ha jordarealer som hel socken, och det säger sig själv att en sådan gård kunde ingen godsägare driva själv. Istället drevs godset av mängder med arrende bönder med ”egna” gårdar.

Stora jordägare på Listerlandet var Skönabäck herrgård (drygt 30 gårdar på Lister), Valje herrgård och Ryedal sätteri (Ryedal ägde bla sex gårdar i Agerum, däribland Piäddegården. Pjäddegården? öööh? den SKA ju vara i Lörby ju)

Svaneholm och Rutger Maclean…

svanehm1

Bilden över Svaneholm från länken nedan…

På Svaneholm gods i Skåne http://www.algonet.se/~sylve_a/svanehlm.htm  satt nu en friherre Rutger Maclean och förfasade sig över  ”sina”  bönders sätt att sköta hans mark. Hans arrendatorer hade mängde med små åkerlappar, en del var så små och låg så långt borta att de struntade i att sköta dem, andra tvistade de om vem som egentligen skulle bruka… och resultatet blev att de förblev i träda.

Detta gick ju inte för sig, så Herr Rutger (eller om det nu var någon rådgivare till honom) satte sig ner och räknade ut ytan på alla små åkrar och i utbyte fick alla arrende bönderna en enda stor åker att bruka.  Så långt var det väl en bra tanke, men han krävde dessutom att bonden skulle bo på sin mark…

Småbönderna kunde protestera om de ville, men Herr Rutger drev igenom planen vänligt men bestämt, dvs gilla läget eller försvinn… (och utanför staketet stod mängder av drängar som inte ville något hellre än att få en gård och var beredda att acceptera nyordningen).

Detta tog så klart sin tid att genomföra och godsets gick nästan i konkurs, för att sedan öka omsättningen radikalt. Experimentet blev en succé och 1803 kom ”Lagen om enskifte” i Skåne, och fyra år senare, 1807, infördes – med undantag av Dalarna, Norrland och Finland – samma lag för resten av landet.

Att skifta jord var i och för sig ingen ny idé; Femtio år tidigare hade en inspektor Jacob Faggot utfärdat en liknande förordning, det sk storskiftet… men storskiftet blev aldrig den jordbruksrevolution man hade hoppats på. Bönderna tvivlade på nymodigheterna, och eftersom reglerna för hur det skulle genomföras inte var speciellt diktatoriska, så satte de sig på tvären… och saker och ting fick vara som det varit i urminnes tider.

På de platser där det trots allt genomfördes blev det dessutom ett halv fiasko, bönderna hade fortfarande alltför många åkrar splittrade på alltför många ställen…

Men nu stod det 1807 i kalendern och Gustaf IV Adolf var än så länge enväldig kung (två år  senare avsattes han i en militärkupp efter att ha förlorat Finland till Ryssland), och hertig Karl blev Karl XIII…
Hade inte envälde rått i landet, så hade säkert iden om enskiftet bara blivit en idé… för ingen riksdagsman hade vågat rösta för ett förslag som innebar att stora delar av bondebefolkningen skulle bli av med den jord som deras förfäder brukat i generationer.

Inte nog med det, många av dem skulle dessutom tvingas flytta ut ur byn till en ny boplats, och därmed gå en osäker framtid till mötes…

Men nu rådde som sagt envälde i landet, och i och med att kungen skrev under ett dekret, blev enskiftet säkerställt (även om han inte satt vid makten längre, när det genomfördes).  I sammanhanget ska också sägas att det inte bara var för att öka böndernas ekonomi och välfärd som enskiftet genomfördes, det låg också en hel del säkerhetspolitik bakom…

År 1800 fanns 2 357000 invånare i Sverige, 90% var bönder… och detta såg de styrande som ett problem. Byarna var mycket små till ytan, och folk bodde nästan i knät på varandra… vilket fick till följd att bönderna på mycket kort tid – rent teoretiskt – skulle kunna samla ihop stora gäng av grannar och göra uppror…
Detta ”lilla problem” löstes effektivt genom att tvinga bönderna att flytta ut ur byarna…

Resultat av Enskiftet talar sitt tydliga språk…

  • 1811 skördades 771600 ton spannmål och 170000 ton potatis…
  • 1850 skördades 1 182500 ton spannmål och 790000 ton potatis. Frågan är bara hur mycket av denna ”jordbruksproduktion” som intogs i fast form…

På 1830-talet höll svenskarna på att supa ihjäl sig, konsumtionen låg på över 20 liter starksprit (nu ca 1.8 liter) per invånare och år, inklusive kvinnor och barn.

1855 fanns 351 större och 3090 mindre brännerier… bara i Blekinge…

Till sist: Resultatet av Enskiftet blev bra, men för generationen som tvingades genomföra det, var det en katastrof!

Annonser
Det här inlägget postades i Släktforskning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s