Snuffefonden…

… hittade jag nyss på FaceBook; https://www.facebook.com/groups/303445659697508/members/

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

”Snuffe-fonden ska hjälpa så att dels ingen katt skall behöva avlivas för att deras matte/husse inte har råd att betala vård som faktiskt skulle kunna bota eller åtminstone stabilisera kattens sjukdom/skada, dels visa för omvärlden att katter är värda att satsa på – deras liv är värdefulla och skall värnas! 

Konto: Swedbank 8270-1, 4661 923-5. Ju fler som hjälper till, desto mer kan Snuffe-fonden bistå! Och kom ihåg att ingen gåva är för liten! Din gåva är välkommen! ♥”

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

På deras sida ligger en helt underbar text skriven av Anna-Lena Brundin… så underbar att jag tar mig friheten att ”låna” den, bilderna har dock inget med texten att göra 🙂 …

Att ha katt…

bäddAtt ha katt är för mig lika naturligt som att ha lakan i sängen. Livet blir skönare med katt. Ibland brukar jag jämföra en katt med en öppen spis. Den värmer, den ger ro, den är vacker att se på, den luktar gott och den knastrar på ett hemtrevligt sätt så länge man inte häller vatten på den. Det jobbiga är bara att tömma den på skitig aska då och då, men sånt får man ta. Allt som är mysigt har sitt pris.

Jag växte upp med katt. Och eftersom jag hävdar att de människor som inte tycker om katter är samma människor som inte har vuxit upp med katt, är jag mina föräldrar oändligt tacksam för denna barndomsgåva. Tänk vad de människor som aldrig lär känna en katt går miste om! De förlorar en dimension.

Bara en sån sak som att ideligen bli påmind om livets härlighet. Det är en dag i april,. Jag är stressad. Morgonduschen går på tre sekunder. Fyra snabba telefonsamtal, sedan rally till posten. Jag tar mig inte ens tid att låsa ytterdörren innan jag med soporna i högsta hugg småspringer till parkeringen. Solen är bländande och jag hinner uppfatta att den faktiskt värmer för första gången på länge. Nu är det bara att hiva soporna i soptunnan och i väg. Trodde jag. Vem ligger och fläker sig på soptunnans plåtlock? – Katten.

165103_188449467850814_1967447_nlFör katten har vett att njuta av den första vårsolen. Plåtlocket är varmt som en spisplatta, Han ligger på rygg och kisar lojt mot mig, spinner och jamar ”god morgon”. Jag ställer ifrån mig soporna och kelar med honom. Han luktar vår. Klockan stannar när jag känner hur solvarm han är och ett lyckorus sprider sig i min kropp. Vår! Äntligen! Tung och lealös är han, när jag försiktigt lyfter upp honom för att kunna glänta på locket. Han protesterar inte det minsta, utan gäspar bara. När jag sen varsamt lägger honom tillbaka på locket flyter han ut som om han vore av mjuk lera. Han är bedårande. Plötsligt är jag helt lugn.

419578_381279311901161_1027472839_nPosten kan vänta, tänker jag. Nu vill jag sitta på trappan och lapa kaffe med sol. Det är vad jag kalla för ”gott inflytande”. Katter har gott inflytande på människan. Katter är hjärtmedicin. Människan kan tvinga sig ut i vilket ruskväder som helst under hurtiga fraser som ”Det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder”! Så resonerar inte en katt. En katt ligger och lurar i soffan om snöstormen viner runt knuten… 

ken… och då finns det knappast något mysigare för människan än att lägga sig bredvid. Katten ger oss alibi för sånt. ”Jag ligger inte och slöar i soffan. Jag kelar med katten.” 

En katt tvingar inte i sig mat bara för att den är nyttig, utan äter bara om det är gott. Det är en egenskap som gör att jag tycker att katten borde vara närmare människan än hunden, som glufsar i sig vad som helst, bara det går ner. Eller rullar sig i gödsel och flåsar ut i skitväder utan att blinka.

Hur kan det då komma sig att vi följer hundens beteende så mycket oftare än kattens? Att vi låter oss hunsas och domineras och går i koppel?
Kanske är det Jante, en hund är alltid tacksam. Kanske är det av bekvämlighet, att det blir tryggast så, vad vet jag? Jag vet bara att katten lever som jag SKULLE vilja leva. I mitt nästa liv vill jag bli en katt. En som bor hos en kärleksfull familj, som lyssnar till mina behov. Som låter mig gå ut och in som jag själv vill, som låter mig sova i deras sängar och som ger mig den mat jag är sugen på. 

540077_463058350389923_1527589904_nsäI gengäld ska jag trösta dem när de är trötta och hängiga. Jag ska dekorera deras hem genom att lägga mig i vackra poser lite här och var.

485630_515970511765373_107111608_nze Jag ska spinna dem till ro vid läggdags och agera värmedyna på mattes mage när hon har mens.

jHuset ska bli fritt från råttor och gräsmattan fri från sorkar. Och jag ska se till att de aldrig försover sig om morgnarna.

189204_199582830070811_945589_nMen framför allt ska jag underhålla dem med lek och bus, så att de får något att samtala om. Jag ska utveckla min personlighet så till den milda grad att de minns mig i generationer.

smSå är det med katter. De skapar skrönor. Några blir historia…

Vi kattvänner emellan kan sitta i timmar och berätta minnen. Ofta skrattar vi oss halvt fördärvade, samtidigt som en viss rörelse ligger i luften. Kärlek. Den som en gång haft katt kan sällan sluta.
Älskade katter!
Egensinniga och självständiga varelser som ger värme, tröst och massor med glädje.

Anna-Lena Brundin

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ ——

… finns väl inte så mycket att tillägga i denna kärleksförklaring, egentligen 🙂

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Snuffefonden…

  1. Mariadottir skriver:

    Så sant!!!

    Gilla

  2. Camilla skriver:

    Underbar tolkning!!! ❤

    Gilla

  3. Pingback: Stöd Snuffefonden! | Tassen Upp! för katten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s