Ska bara…

Att denna vår varit rent otrolig växtmässigt, tror jag de flesta håller med om. VARMT gottigt väder och regn emellanåt… = det växer så det knakar = knähögt gräs på den privata golfgreenen.

Detta skulle jag åtgärda den 12 maj med trimmer, samtidigt som jag väntade på att en man som ev. skulle komma och mäta ett plank (som ska bytas), och medlade mellan grannen – med bruten hand! – och min kusin, om ett lass hästskit (lastat och klart) som jag och hon – grannen, alltså! – skulle dela på. Problemet var bara HUR vi skulle få ut skiten till min trädgårdens baksida? Det måste ske genom garaget, och en dörren som bara är 60 cm bred… nåja, det löser sig väl.

Nåja (upprepning 😉  )… jag drog ut kabelvinda, förlängningssladd och kopplade ihop allt med trimmern, och bad en tyst bön att tråden inte skulle vara slut. Det var den inte 🙂 …
Regnet hängde i trädtopparna – så det var inget optimalt gräs-kapar-väder, precis… -, men hade jag nu fått ihop och igång trimmern så skulle gräset ta mig tusan elimineras!

DET var ett dåligt beslut, skulle det visa sig… för jag trampade fast ena skon i den frodiga mossan och höll på att kliva ur skon. Trampa i blöt mossa är inte så nice, så jag gav kontraorder mitt i steget… och med facit i hand, så skulle jag inte gjort det. Knäet vek sig, och jag kände att det gick åt helvete redan INNAN jag landade i gräset…

Det är en märklig känsla att ligga på en gräsmatta och stirra på himmeln genom grenverket på ett sjukt pilträd. Benet var böjt i ca 45 grader, och jag kunde varken sträcka ut eller böja det. Fan… det har hoppat ur led, var min diagnos.

Provade lite försiktigt att ropa ”Hallå!”, men den enda responsen var vindens sus i träden.

Det tog emot att skrika på hjälp, men vad gör man… när det inte fanns en chans i världen att jag skulle ta mig därifrån själv.
Tur i oturen var att klockan var runt fyra (=folk på väg från jobbet), och att det hände bara några meter från vägen… annat hade det varit om det hänt på baksidan av huset, där ena grannen är halvdöv och den andra på semester.

Granne M hörde mig, och larmade ambulans… och ringde sen sin fru, som kom med ett paraply, eftersom regndropparna nu bestämt sig för att lämna trädtopparna.

Ambulans kom, och jag berättade vad jag trodde hade hänt med knät… och fick veta att jag haft tur, för den ene av dem var expert på idrottsskador. Han ville försöka behandla på plats, men då måste mutter, mutter, mutter måste mina byxor av…
Ett verktyg vid namn catklo alt cutklo plockades fram… och ritch ratch fillibom var mitt byxben ett minne blott.

Åsynen av knät gjorde dock att han ändrade sig, satte nål och en nio mil lång ambulansfärd till Karlskrona inleddes. Det finns gudbevars ett lasarett bara tre mil bort, men alla akuta ortopediska åkommor körs direkt till K-krona.

Redan här kan man se att knät börjar ändra färg, och efter att ha legat och glott på en klocka i fyra-fem timmar mol alena i ett rum på akuten (och ringt hit och dit för att försöka avboka hästskit och plankmätning)… så ljuger jag inte om jag säger att knät var jättetjockt och blåsvart.

Efter att blivit ”förhörd” av en läkare – som INTE trodde att det gått till så som jag sa – skickades jag på röntgen. Bilden visade att knäskålen gått i två bitar, och dessutom en fraktur på vadbenet precis under protesen.
Knäskålen måste opereras, men före det gjordes försök att tappa ut blod ur knät… vilket misslyckades (det hade väl stelnat för länge sedan).
Smärtstillande medusin på sjukhus är två panodil, tre gånger om dygnet… och jag protesterade; jag vill ha Treo! Panodil tar inte på mig!

-TREO? Han tittade på mig som jag voru en alien. TREO? Här får du panodil, PUNKT! Att jag försökte förklara att de inte ens tar huvudvärk på mig… ryckte han på axlarna åt.

Efter att fått en gipsskena kördes jag klockan 02.30 till barnavdelningen (enda stället det fanns plats på) för att invänta operation dagen efter… som skulle ske efter fyra redan planerade operationer. Fortsättning följer…