Äntligen av med fotbojan…

Äntligen har jag blivit av med gips, knäortos och fan och hans moster. Äntligen kan jag sitta någorlunda bekvämt på en stol, dvs med böjda ben. Äntligen kan jag ha benen under tangentbordet vid datorn… och slipper sitta med dem åt sidan, och skruva mig 90 grader i ryggen – vilket snabbt blir ganska outhärdligt – för att kunna blogga, betala räkningar, läsa aftonbladet och följa åskvädren på dmi, mm mm mm … det måste vara så här en björn känner sig som precia vaknat ur vinter ide´et 🙂 …

Men vi tar det från början… eller från den 13 maj på barnavdelningen.

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

Eftersom det var kö till operationen, och jag sannolikt inte skulle opereras förrän sent på eftermiddagen… blev jag erbjuden en ”lätt” frukost + kaffe.
Alltså, jag dricker kaffe det gör jag… men ska sanningen fram så gillar jag doften mer än smaken. Sjukhuskaffe lockar icke mitt luktsinne… så jag drog mig till minnes att det funnits jättegod varm choklad att välja på vid ett tidigare tillfälle. Visserligen på en ortopedavdelning, där medelåldern är hög… men nog borde det finnas på en barnavdelning? Eller hur, men ack vad jag bedrog mig… och blev erbjuden en Festis i stället 😉 …

???????????????????????????????Eget rum och stoooor TV, sämre kan man ha det… fast utbudet kunde varit bättre. Nog borde de ha någon annat än de fria kanalerna på en barnavdelning… kan man tycka, men jag var chef över fjärrkontrollen iallafall.

Innan operationer ska man träffa ”narkosen”, så det kommer upp en person som berättar hur det är tänkt att det ska gå till. Jag skulle sövas, sa hen. Så fan heller, protesterade jag och berättade om den stelopererade nacken. Hen trodde inte att det skulle vara några problem med vanlig narkos… så vi var inte helt överens när hen gick.

Väl nere på operation hade hen ändrat sig, och jag skulle få en ryggbedövning i stället. Efter mycket klämmande och tryckande på mina stackars ryggkotor, träffade hen rätt vid första sticket.

Det har hänt en del sedan jag opererades sist, kan jag konstatera 🙂 …

Vid alla tidigare tillfällen har det tillhört mängder med lugnande piller, som jag på alla sätt försökt slippa undan… och ibland ha de motvilligt låtit mig göra det, med motiveringen (eller hotet!) att de kan spruta in det i min arm och knocka mig på nära nog sekunden. Numer är det tvärtom, man måste man be om dessa piller… annars får man den inte (finns tydligen medikamenter som gör att man inte minns något efteråt, fastän man varit resonabel… mycket skumt!).

Nytt var oxå att hen välvilligt svängde tv skärmen, så att jag kunde ligga och titta på hur de fixade och donade med knäet… allt från hur de tvättade / plockade bort koagler på liknande sätt som man separerar äggulan från vitan… till hur de borrade fast ”pinnar” i knäskålen och snurrade ihop det hela med ståltråd.

knäääKan inte hjälpa det, men har alltid tyckt att operationer på TV är intressanta.
TV serier som Bones med mer eller mindre kladdiga obduktioner är bra (fast det inte är på ”riktigt”), och jag fascinerades redan som barn av gröna sprickfärdiga grisar utan grishuset, likaså kvaddade djur längs med vägrenen (undrar vad det är för fel på mig egentligen?).

Vid en knäoperation i slutet av 1970-talet gav jag tillåtelse till att de fotograferade i utbildningssyfte (i Lund), då de avlägsnade en cysta (slemsäck) av dubbel hönsägg storlek från mitt ena knäveck. Nog trodde jag då i min enfald att jag skulle få se bilderna, men icke… det ansågs vara för mycket ketchup (jupp, tydligen hade jag inte blod utan ketchup i knäet) för att det skulle var bra för mig att se dem.

Vid ett annat tillfälle kom jag på att jag kunde titta upp i den stora lampan – eller i den spegelblanka kanten runt om, rättare sagt – och se vad som hände andra sidan ”muren”. Tog inte lång stund förrän jag fick lämna ifrån mig glasögonen, vilket motiverades med att det var metall i bågarna.
Jösse vad min drogade hjärna tänkte – utan att få ihop det -… varför fick jag inte ha metall i glasögonen, när de försett mig med en sk freestyle med ABBA-musik genom att sätta på mig hörlurar med en metallskena tvärs över huvudet?!?

Men nu vändes skärmen mot mig, så jag kunde se hur de fixade i mitt knä… vilket jag kommenterade: -Synd att jag inte har en kamera och kan fotografera av skärmen!
Varvid narkossköterskan (tror jag det heter) tog en bild med en mobil och skickade till mig 🙂 …

Kommenterade oxå att de avslutade det hela med nål och tråd, och inte agraffer (metallmärlor a´la häftapparat)… och fick veta att de gått ifrån dem, pga att alla inte tål dem. Fortsättning följer…

Annonser
Det här inlägget postades i Blodtryck, Knä..., Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s