Kravaller i Sölvesborg…

Jag hade precis passerat Rådhuset, när en gryta slår i husväggen med en skrälle. Den plockas snabbt upp av en luvjackekille… och hivas i väg ut på Stortorget igen. Kommer direkt i retur framför ögonen på mig… vad i helvete?

När kastrullen viner förbi för fjärde gången på lika många sekunder – och kraschar in i sidan på en hyfsat ny bil -, kan jag inte hålla käft längre; Vad fan sysslar ni med?
Skulle jag inte gjort! Ordkriget går igång ögonblickligen (jodå, jag kan förvånadsvärt många ord som inte lämpar sig för tryck, än mindre för etervärlden), och plötsligt är det jag som är målet för kokkärlet… hur nu det gick till?!?
Nåväl, det var bara de parkerade bilarna på gatan som fick plåtskador… inte jag.

Ett grytkas… förlåt, stenkast längre fram huserar Rikard ner i källaren (https://www.facebook.com/Rikardentrappaner?fref=ts). Hm, du saknar inga attiraljer – en gryta eller så? – i köket?

På dörren hängde en skylt som förkunnar att stället är stängt, vilket inte är helt sant… det såg jag minsann… och utanför restaurangen är dock gatan uppgrävd, och ett djupt dike hindrar min framfart. Hm, hur komma över där utan att slå ihjäl mig? Dessutom håller ett gäng barn på att hoppa från den ena sidan till den andra – fram och tillbaka, fram och tillbaka – samtidigt som de kasta gatsten på varandra. Undrar lite försynt vad de sysslar med, och får till svar att de leker gatukravaller. Okey?

-Kan ni tänka er att pausa leken medan jag passerar då? Det kunde de, och står snällt stilla medan jag kryssar medan gatstenarna och jordvallarna. Puh, gick ju riktigt bra… jag överlevde. ”-Ha en bra dag…hopp och lek 🙂 ”

Fortsätter glad i hågen den knögliga stenbelagda gatan fram… när sanningen plötsligt ramlar över mig som en spann vatten. Iskallt vatten dessutom! Jag har ju inte tittat på tavlan… äh, sju fula ord… det är så sant som det är sagt; det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Vänder – något irriterad! – för att gå tillbaka till tavlan.

Ropar ”Frys!” till gatukravallungarna – som står blixtstilla! – medan jag kryssar fram mellan stenarna, och kommer fram till Stortorgen.

Där råder full kalabalik. Grytan ligger i framsätet på en bil, badande i glaskross… och stämningen är minst sagt upprörd. Polisen är på plats, och en ilsken gubbe pekar på mig. Vad då? Jag har inte gjort något… väl, inte sett något och vet absolut ingenting? Ska bara läsa på tavlan ju…

Sekunden senare får jag ett skarpt ljussken i ansiktet… och blinkar yrvaket mot taklampan på rehab och stroke avdelningen i Karlshamn!