Mot Amerika…

Lörby 1”Lörby 1… bilden tillhör Una Bowman, Illinois”

 <<< —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– >>>

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågelen bortflyger när sommaren tar slut.
Han kommer en gång åter när våren skrider fram,
men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland.

Vi tänkte att förljuva det sista livets slut
liksom att komma längre än Herren stakat ut.
Vi reste ifrån Sverige med något övermod,
vi kände ej det öde oss därute förestod.

Vi reste först igenom den engelska ort
på vagnar och på banor som fåglarna så fort.
Det var så skönt att skåda, att landet få bese,
men vi fördes hastigt den lokalen förbi.

Och när vi kommo till den liverpoolska hamn
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram.
Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en,
man talar blott om Sverige och om sitt förra hem.

Här lades våra pengar tillsammans till en slant,
en växel sedan köptes uti en engelsk bank.
Vi fingo den till byte mot guldet klart och rent,
men att få det tillbaka det blev oss sen förment.

Det skickades i stället till New Yorks ränteri.
Man fick det aldrig skåda, man fick det aldrig se,
ty när man kom att fordra var myntet taget ut.
Det blev en ryslig klagan som nämns i visans slut.

Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav,
det var för oss att skåda liksom en öppen grav.
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord.

Det talas och det skrytes: ”Här skall du må så väl,
här skall er intet fattas till kropp ej heller själ.”
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var,
när hungern börjar komma som ej ens livet spar.

003blue bird

Och när vi hade seglat en vecka eller två,
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå.
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå,
det var en gruvlig plåga för stora och för små.

Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg,
det blev en ryslig kyla som gick till folkets märg.
Vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn,
ty kölden var långt värre än hemma man var van.

Sen styrdes emot söder, till söderns heta vind,
där solen sönderbrände vår bleka magra kind.
Det klagas och det gråtes, men ingen lindring var,
ty solen här nu brände så skarp, så het och klar.

Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny,
en jämmer som sig tränger till himlens höga sky.
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord,
man ser de döda kastas i havets vilda flod.

Ett var som ännu grämer mitt hjärta till min död
att se de stackars barnen som gråta efter bröd.
Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras nöd.
De måste nu få gråta. Få sen en ömklig död.

Så fanns där ock ett hjärta, som var av hårdan sten,
jag ryser när jag nämner den engelska kapten.
Liksom ett djur i skogen som rovet griper an.
Han var ett djävulskt foster. Han var visst själva fan.

Vi sågo ganska tydligt, ja klart vi det förstod
att han med flit och vilja oss efter livet stod.
Att bringa oss i döden det var hans högsta lust,
odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust.

En fader måste bära sitt barn på däck till slut
och det från skeppet kasta i vida havet ut.
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt
ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt.

Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram
då möter oss där kolera – där stupar mången man.
Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män,
ty alla lågo sjuka och bars i land i säng.

Om någon som förr skådat och känt dem som var kvar
han hade säkert vågat de ej desamma var.
Se de förfallna kroppar och blekhet uppå kind
och ögat som i pannan fördunklat fallit in.

O Herre Gud bevara var mänska på vår jord
från att sig ge i fara och tro kol’ptörers ord.
Min sång är kylningspulver för dem att taga in
som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn.

I Sverige bor av ålder ett folk så fromt och gott
men av naturen kommer att de så gärna spela lott,
och låta sig bedraga och komma illa ut.
Det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut.

En allmakt tycks så ordnat, vår Gud har så beställt
att ogräs skall uppryckas här uppå Sveas fält
som bindas skall i knippor och sedan sändas ut
till långt avlägsna länder där högmod rotas ut.

Vem som skrivit dessa rader är okänt, men de är säkert aktuella i dag oxå (även om det inte är Atlanten som korsas)…

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

Bland de 1,3 miljoner svenskar som gav sig i väg fanns oxå flera hundra personer som var skrivna i Lörby när de tog beslutet att bege sig till Norra Amerika, och det är enbart de som finns med i listan. Alla är därför inte födda i byn, utan jobbade på någon gård…
Säkert finns det av samma anledning fler ”Lörbybor” som gav sig iväg, men som var skrivna på en annan adress… och de finns inte med i listan.

År 1867 gick till historien som ett svinkallt år. Normalt ligger medeltemperaturen under maj månad i Karlshamn (Blekinge) mellan 10-12 grader c… men då låg den endast på 5.8 c, mot mer normala 10,6 c (12,9 c var det i maj 2013).
När väl marken blivit snöfri, och utsädet sått… regnar sommaren bort, och frosten tog de grödor som mot förmodan överlevt alldeles för tidigt. Därpå följde ytterligare en ny hård vinter, medans sommaren 1868 blev rekord varm = grödor som torkade ihjäl.

En konsekvens av detta nyckfulla vädret var att odlings säsongen blev chansartad, och i förlängningen innebar det mindre skörd… vilket gjorde att befolkningen svalt. Ju längre norr ut i landet man kom, desto värre blev det.

Trots allt lidande som matbristen orsakade våra förfäder och deras boskap, så drabbades Sverige lindrigt om man jämför med grannlandet Finland. Där dog ungefär 8% av befolkningen under 1867-1868…
I Lörby-Djupekås dog ungefär 15 personer om året, men den siffran höjdes INTE under nödåren.

Detta var EN anledning till att emigrationen till Norra Amerika tog fart!

———————————————————————————————————-

År 1867 är oxå året som Alfred Nobel fick patent på sin uppfinning dynamit, och det svenska Lantmannapartiet bildades. De arbetar för sparsamhet med statens medel, nedbantning av militären och byråkratin samt en omfördelning av skattetrycket (hm, låter bekant fortfarande ju 😉 ).

———————————————————————————————————-

Anhöriginvandring pratas det mycket om i dag, men det är inget nytt… även om det förmodligen kallades något annat på 1880-talet. Studerar man vilka som gav sig iväg först, så upptäcker man snart att det oftast handlar om ensamresande ungdommar i 17-18-års åldern. Dessa följdes inte sällan något år senare av ett flertal syskon + föräldrarna i vissa fall.

Var då allt guld och gröna skogar i det stora landet väster ut?
Alla har vi väl sett Mobergs filmer om Karl-Oskar & Kristinas liv i Amerika. ”Här borta – där hemma”… är ett citat från dessa böcker / filmer… men, just dessa romanfigurer klarade att bygga upp en ny tillvaro långt hemifrån, vilket nog inte var alla förunnat.
I en artikel i tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant  – men föga smickrande – reportage; ”THE SQUATTER’S HOME” …

”En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare”. Signaturen ”Grundy” hade bestämt sig för att slumma en stund, och vågat sig ned i den okända terrängen. Där mötte han ”små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder” som åkte släde på en gammal träskiva ”och tjattrade med varandra på ett obegripligt språk”. Journalisten slogs oxå av tystnaden, och hur han stirrades ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. ”Inte ens hundarna skällde ju där.”

Han noterade också hur Swede Hollow-borna fick betala en och en halv dollar i månaden för att få slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknade alla rättigheter och när som helst kunde vräkas. Flera familjer delade på varje hus, som mätte kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen var en ständig källa till oro, då man tömde allt sitt avfall där, inklusive det från dassen…

I andra tidningsartiklar från samma tid oroar sig myndigheterna för riskerna med ett kolerautbrott, och kallar Swede Hollow för ”en miniatyr av det primitiva Sverige”. Men ”Grundy” tillägger: ”De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring.”
Han slutar med orden att de helt enkelt är ”lyckliga”.

Invånarna i Swede Hollow har inte lämnat många spår efter sig i arkiven, men här och var hittar man en faktaskärva, som i kyrkböckerna från den svenska lutherska församlingen. Många verkar ha utvandrat från Ystadsregionen, likaså Sundsvall. De hade typiskt svenska namn som Bengt Nilsson, Anders Andersson, Erik Lindgren eller Bertha Svensson.

– I början var de mycket nostalgiska, och talar om sin barndom, och mindes födelseplatsen i ett rosa skimmer. Men efter ett tag kom annat upp på bordet – som hustrumisshandel och fylleri. Liksom hur många från Swede Hollow som dog i arbetsplatsolyckor…

– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av ”the dumb swede”, ”den dumma/stumma svensken” – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika ”vita” i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna ”vitare”…

Fortsättning följer…

KÄLLA: DN.KULTUR den 2013-08-15. http://www.dn.se/kultur-noje/valkommen-till-swede-hollow-en-svensk-slum/

Annonser
Det här inlägget postades i Blekinge, Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s