… och staden blev till aska.

Sommaren anlände tidigt 1801, även om den 4 juni kunde bjudit på bättre väder. En hård lynnig vind drog in över stan, och kastvindarna förde med sig den omisskänliga lukten av tjära, tång och fiskrens nerifrån havet, men av detta märktes inget i smedjan. Där inne var det hett som i självaste hinhåles boning…

Luften var tät av rökos från de sprakande glöderna i eldstaden, och vattenångor från kylvattnet. Väggarna var svarta av sot, och den lilla fönstergluggen hade för längesedan slutat släppa in något dagsljus. Svart av sot var taket, golvet… ja, hela smedjan, likaså smedmästaren själv och hans dräng.

Svetten rann om den nersotade ynglingen, när han värmde järnet i glödelden… och sedan snabbt flyttade det till städet och lät hammaren dansa över det som skulle bli en hästsko. Doppade den svartnande skon i vattenämbaret, och slöt vant ögonen för att undgå det fräsande ångmoln som steg mot det låga taket i samma sekund som järnet skar vattenytan. Granskade kritiskt resultatet från alla håll och vinklar… och värmde den igen.
Han hörde mästers envetna skrällande hosta… och det välbekanta ekot av taktfasta hammarslag från en smedja lite längre bort, och det fick honom att falla in i samma takt. Så, i ett plötsligt infall ändrade han slaghastigheten… och ett litet leende for snabbt över hans ansiktet när han hörde att drängen i smedjan på andra sidan torget följe efter.

Smeden lade plötsligt ner hammare, sträckte på ryggen och svor över hostan som nästan tog livet av honom. Torkade av ansiktet med mössan, och lyfte ner oket och spannarna… och konstaterade att det behövdes mer vatten till kylembaret.
Drängen erbjöd sig att gå, men i vanlig ordning svarade smedmästaren nej… och drängen visste då att hans läromästare inte bara skulle hämta vatten. Han skulle också gå inom den lilla stuga för att ta en sup…
… vilket innebar att drängen skulle vara ensam i smedjan en kort stund. Han följde vaksamt smedens väg med oket, och så fort han såg stugans dörr stängas bakom smeden plockade han fram sitt eget brännvinskrus.

Han hann knappt sätta kruset till munnen, förän en stormby med våldsam kraft slog igen smedjans dubbeldörrar med ett brak. För ett ögonblick blev det kolmörkt därinne, innan de vanligtvis beskedliga små lågorna i glödelden plötsligt förvandlades till långa eldflammor, som slickade väggarna i eldstaden… och fick murstocken att vråla. Vad hände?

Drängen släppte drickkruset i rena förskräckelsen och backade mot de igenblåsta dörrarna, fick upp en… och gick baklänges ut på den kullerstenlagda gården utan att släppa den rasande elden med ögon, och stum av förundran blev han varse gnistregnet som sprutade upp ur skorstenen. Vackert, så väldigt vackert!
Han fortsatte att som förhäxad stirra på gnistorna som virvlade i vinden… tills några trillade ner på smedjans rörtak, som genast fattade eld.

”Elden är lös, elden är lös” skrek han inombords, men ur hans mun kom bara en svag viskning… och han bankade frenetiskt på smedens stuga. Vad?…

Vad har du gjort, pojk? röt smeden, inför åsynen av det brinnande taket. Ska du göra oss alla olyckliga?
Brinnande delar av rörtaket landade på smedstugans halmtak, och inom några få minuter var det gamla korsvirkeshuset utom all räddning… trots att både smeden och hans hustru hinkade upp vatten ur brunnen så fort det gick, och som drängen vetskrämd slängde upp på taket.

Det var då de blev medvetna om de upprörda skriken från torget, hundarnas ylande och att de båda grannhusen stod i brand…
Smedhustrun Anna släpte hinken med ett plums i brunnen, detta skulle aldrig gå, och ropade till sig barnen… var var de två yngsta? Var var de små?
Hon skrek och örfilade smeden i vilt raseri, när han med oanade krafter släpade ut henne på torget och höll henne och de äldsta barnen kvar där.

Oh, herre min skapare… varenda hustak runt torget brann med höga lågor!
Den svarta halmröken sved i halsen och fick ögonen att tåras. Brinnande halm virvlade i luften i den hårda vinden, och regnade ner över allt och alla i staden … och ur en port skenade en häst med tömmarna flygande.

Barn skrek, föräldrar ropade på borttappade barn… och drängen gav sig återigen in i den smala gränden till smedja. Vad hade han ställt till med?

Allsmäktige fader… förlåt! Att Smed-Anna aldrig någonsin skulle förlåta honom om det hände barnen något förstod han. Hallå? Per och Lusse, är ni här? Han skrek deras namn gång på gång så högt han orkade, men utan att lyckas överrösta eldens dån… och tvingades inse att barnen var förlorade.
Dyster till sinnet vände han om för att ta sig ut till torget genom den tjocka stickande röken igen… när en hund skällde hysteriskt någonstans.

Byrackan! Det var Byrackan… barnens hund. Den kunde han iallafall rädda genom att släppa honom lös.

Han letade sig fram till vedtraven där hunden brukade stå bunden, och hittade honom… och upptäckte att Lusse och Per också var där!
Han kände längsmed repet som höll fast hunden. Den hårda knuten skulle han aldrig få upp…

Kom! Vi måste ut… uppmanade han barnen, men de vägrade. Inte utan Byrackan!
Men jag får inte loss honom utan en… längre hann han inte, förän Lusse tyst räckte honom en kniv. En kniv? Var hade hon fått den från?

När hunden vål var fri, behövdes inga order längre. Lusse tog repstumpen med Byrackan och sprang, och drängen sprang efter med Pers lilla hand i sin.

brand (2)

Väl upp på torget, var smeden och hans familj inte där, och för ett kort ögonblick blev han villrådig. Var skulle de bli av i detta heta inferno av rök och eld?
Marken var täck av glödanden halm… och han förstod att den barfotade lille Per inte skulle kunna gå där.
Snabbt hukade han sig er och gav pojken order om att hoppa upp… och Lusse lyfte direkt upp Byrackan i famnen. Håll i dig!
Den lille tog närapå stryptag på drängen när han kramaktigt klamrade sig fast runt dennes hals, och Byrackan morrade förnärmat i Lusses famn.

Sedan sprang de för livet…

——————————————————————–

Branden startade i en smedja klockan 11 på förmiddagen den 4 juni 1801, … och på mindre än en timme hade centrala Sölvesborg – med sina små hus och gårdar med halmtak – gått upp i rök.
Totalt utplånades 44 bostäder, och 208 personer blev hemlösa… vilket var ungefär en tredjedel av stadens invånare. Alla överlevde (denna ”blogg ” är från den 2012-09-11 klockan 18:19, och skriven av Lilla Damen)…

Annonser
Det här inlägget postades i Blekinge, Sölvesborg..., Släktforskning, Tecknat :-), Uncategorized, Väder / oväder och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till … och staden blev till aska.

  1. Gunvor Persson skriver:

    Gick väl inte riktigt till som i min fantasi 😉 …

    ”Facebook, Kenneth Bergdahl: -Branden startade för tjära kokade över och antändes och spred sig till taket ocg vidare till flera hus. 37 tomter avbrända 43 hushåll husvilla 212 personer husvill av ca 600 boende i staden. Finns att läst på sid 215 i Weibull bok och sid 47 i Rut Liedgrena böcker om Sölvesborg. I Sölvesborgstidningen var troligen en artickel införd 20/6 1908 nr 69.”

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s