Ur askan i elden…

Den 8 juli blev jag friskförklarad efter att ha brutit vänster knäskål den 12 maj… bara så där, hopp och lek… hem och gör vad du vill 🙂 . Att jag hade säkert 10 graders överstäck i knäet gjorde inget… för jag var ju ”stark” i benet. Två månader i gips / låst knäortos var äntligen över…

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

Hm, höll på att gå på öron tre gången den eftermiddagen / kvällen pga att det ”friska” knäet vek sig i sidled UTAN att jag gjort något våldsammare än att gå på det… och den bistra verkligheten kom i fatt mig: Jag hade två ben – gudbevars -, men var i princip ändå enbent. Det var i och försig ingen ny situation för mig… det har jag varit ett flertal gånger tidigare, men då har jag alltid kunnat hålla ihop knäet med viljekraft. Dvs jag har kunnat göra vad jag vill så länge jag velat… bara jag inte släppt tanken på det. Detta funkade inte nu, knäet vek sig även om jag var stenkoncentrerad…

Kontakt togs med kommunens sjukgymnast, mest eftersom hon varit inblandad tidigare (och jag inte var kapabel att ta mig till vårdcentralen). Hon tyckte inte att det var ett dugg konstigt att knäet var instabilt, så jag fick en rörelse (stå med fötterna isär, böjda knä… och flytta vikten från det ena benet till det andra… och gå MYCKET) som jag skulle göra… och en förmaning: ”-Låt inte benet vika sig!” .
Lätt att säga, knäet vek sig vare sig jag lät det göra det eller ej (var liksom det som var problemet ju 😉 )…

Passade på att fråga om det var ok att använda ”trampcykeln” som jag lånat från vårdcentralen vid ett tidigare tillfälle… men hon var tveksam till att knät skulle bli stabilare av att använda den. Min tanke med det var mest att försöka synkronisera benen… eftersom jag säkert hade 70% av styrkan i högerbenet, men ok då…

Efter en vecka ringde hon och undrade hur det gick,och jag sa som det var… jag var fast i huset! Att jag inte ens kunde / vågade kliva över tröskeln ut på altanen, än mindre ner för de två små trappstegen som ledde ut ur huset!
Vilket resulterade i att hon skulle komma i slutet av veckan och visa mig hur man går i trappor. Lät för bra för att vara sant, men kan hända hade hon något specialknep som jag inte kände till 🙂 … och stärkt av det, så ringde jag – när jag ändå var i stöten – och fick sjukskrivningen förlängd (för att knäet skulle hålla för att börja jobba i början av augusti trodde jag inte på).

—– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —– ¤ —–

Alla med TV har någon gång retat sig på alla reklampauser – jag oxå -, men nu utnyttjade jag dem till att går fram och tillbaka mellan köket och sovrummet (där TVn sitter), samtidigt som jag såg på cykeltävlig på Eurosport. 🙂 …

Högmod går före fall… har jag hört!
Tanken ”Det här går ju faktiskt riktigt bra” for genom skallen… när högerknäet utan förvarning havererade!
Jag hann tänka att jag måste försöka slänga mig, att jag på inget vis i världen fick sätta mig på benen… för då skulle det sannolikt gå åt skogen på riktigt, pga att jag har proteser i båda knäna. Den högra är dessutom en specialare, en skaftad historia med inbyggda ledband (eftersom jag lyckades med konststycket att få den tidigare att hoppa ur… fastän jag fått höra; ”-Knän hoppar inte ur, höfter gör det, men inte knän… du kan vara lugn!” Jodu, dra den där om tomten oxå! Knän hoppar ur led!).

Skaftet från knäet möter ett skaft från en höftprotes mitt på låret, ungefär… så nästan hela lårbenet innehåller mer eller mindre metall, endast några centimeter på mitten består av enbart ben… ben som säkert ge efter fortare än vad metallen i lederna gör :-/ .

Det är en rätt absurd känsla att plötsligt hamna raklång på rygg, utan att egentligen förstå vad som hände, – och blir varse hur kallt ett golv kan vara mitt i sommaren – och försöka klura ut om någon fel var trasigt…

Att jag skulle kunna bryta en arm eller handled – pga att jag försökt ta emot mig när jag föll -, var inget jag ens tänkte på… för den reflexen var borta redan på 80-talet (när jag red en del. I stället för att försöka hålla mig kvar på hästen när det osade hett, vek jag in armarna framför magen och hoppades på det bästa… antingen infann sig balansen igen, eller så blev det närkontakt med moder jord 😉 )… och armarna var det heller inget fel på!

Rörde försiktigt på vänster ben… jodå, jag kunde lyfta och böja / sträcka det, även om det gjorde ont. Så var det det högra då… där knäet plötsligt bara försvann under mig. Tja, det var rakt i allafall… men gick inte att lyfta från golvet, eller rättare sagt… det gick att lyfta överbenet, men hälen vägrade lämna golvet!

Typiskt, så fort knäskålen på vänster ben var läkt… smäller den på höger ben!

Efter lite funderande fick jag ner mobilen från sängen – inte det lättaste med tio kilo katt på magen, som undrade vad matte sysslade med – och kunde ringa 112…

amnul (2)På väg de nio milen till Panodilien… ursäkta, Karlskrona sjukhus… dit alla akuta skelettskador går direkt.

Annonser
Det här inlägget postades i Knä..., Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ur askan i elden…

  1. Ping: Vecka 42… LÖF, fonder och arbetsförmedlingen | Fantasin skenar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s