Korttids boende..

Korttidsboende kan meddelas enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, enligt Wikipedia.

Plats på korttidsboende beslutas av biståndshandläggare i kommunen och innebär särskilt boende för en kortare tid. Vissa korttidsboenden kan vara inriktade mot rehabilitering. Korttidsboende erbjuds bland annat till personer som är färdigbehandlade på sjukhus men ännu inte redo att återgå till det egna hemmet. Dels till personer som vårdas av anhöriga i hemmet och behöver avlastning, kallat växelvård…

————————-

… fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2015/04/29/sta-upp-tag-din-sang-och-ga/

Släpp inte ut någon boende…

Jupp, så stod det på dörren in till korttidsboendet – snart skulle jag vara en av de som inte fick släppas ut – och där skulle jag vara tills bostadsanpassningen hemma var klar. Chauffören från sjukresor öppnade dörren dit in – vilket var omöjligt att göra för mig med rullstol – och skjutsade mig fem-tio meter in i korridoren den 1 december 2014.

Suck… hade jag inte vetat bättre hade jag trott att stället var övergivet. Inte ett ljud hördes… och korridoren låg öde, men inte folktom. En boende sittande på en rollator tittade på mig med tom blick och gapande mun… de tända blockljusen i en stor skål med dekorationer var faktiskt mer levande.

Fotograf: JESSICA GOW / TT

-Hej… sa jag, men reaktionen uteblev. Efter en stund muttrade hen något som jag inte uppfattade, reste sig och travade i väg.

Nu var det bara jag och ljusen… och en kompakt tystnad. Minuterna gick, och jag börja så sakteliga inse att jag måste göra något (och inte bara sitta och se så dum ut som jag kände mig). Hade de missat att jag skulle komma i dag?

Försiktigt – mycket försiktigt – lyfte jag ner kassarna med datorn, mobilen, kläderna och allt anat ”bröte” jag samlat på mig under två och en halv månads tid på rehab o stroke avdelningen från mitt knä, och fick händerna fria och kunde rulla framåt. Målet var personalrummet… och redan utanför den stängda dörren hörde jag röster och skratt . Därinne satt helt riktigt hela gänget…

– Kommer du redan? Ja… vad svarar man på det 😉 ?

En personal lämnade gemenskapen i personalrummet och låste upp rummet som skulle bli mitt, och packade upp allt mitt bagage… och frågade sedan om jag ville lägga mig och vila innan middagen. Vila innan middagen?
Hade jag varit  kvar på rehab och stroke avdelningen hade jag avverkat både arbetsterapi och sjukgymnastik så här dags… men nu hade jag bara enbart åkt sjuktransport sittande i rullstolen och var inte det minsta trött… snarare på hugget.

————————————————–

Jag fick oxå in en kasse med kläder som jag till min förvåning påstods ha glömt när jag var där förra gången https://gunvorpersson1.wordpress.com/2015/04/09/det-viktiga-forsta-motet/ … fastän jag var tämligen säker på att jag inte saknade några. Påsen innehöll en ceris fliesjacka – som tillhörde boendet -, och en flanellpyamas… model herr, som dessutom var namnad.

————————————————–

Bland allt mitt uppackade bröte fanns även en rehabplan från avdelningen jag precis lämnat, dvs information om vad jag kunde och vad jag inte kunde och tränade på… och den gav jag till personalen.

”Som gäst på korttidsboende är du delaktig i din träning. Med träning menas aktivitet i det dagliga livet. Personal finns till hands för vägledning och ger hjälp till självhjälp”.

En kvart senare fick jag tillbaka den med orden; ” -Det är inget för oss… ge den till sjukgymnasten i stället!”.

”Ingen läkare eller sjukgymnast finns på korttidsboendet – bara vid konsultation.”

Ok… hen – sjukgymnasten – kom sent på eftermiddagen, och det första hen sa var att hen jobbade på övertid: ” – Jag tittar på dina papper i morgon!” … och så fick jag visa att jag kunde gå med gåbord om NÅGON väl hjälpt mig upp i stående vill säga.

Jag berättade att personalen på rehab brukade följa med mig när jag gick framotillbaka flera gånger om dagen i korridoren… och fick veta att det kunde jag glömma, för så gjorde de inte på boendet.

Efter en sömnlös natt – när jag kände mig mer eller mindre krockskadad – blev jag väckt av en personal som ville klä på mig nerifrån och upp i sängen… vilket jag protesterade mot. Att klä på mig själv (under uppsyn), var just en sån sak jag hade tränat på på rehab… och kunde, så den färdigheten vill jag inte att någon skulle ta från mig. 

Svaret jag fick var; ”-Då får man ha tålamod!” och så lämnade hon rummet, så vems tålamod var det jag inkräktade på?

”Med träning menas aktivitet i det dagliga livet. Personal finns till hands för vägledning och ger hjälp till självhjälp”… var det inte så det stod i broschyren?

En stund senare kom det in en personal för att köra ut mig till frukosten… och bädda min säng. Det sistnämda resulterade i en lång rad svordomar, eftersom det visade sig att någon hade bäddat min säng UTAN att lägga i en madrass först. Man kan bli mörbultad – även utan att vara reumatiker – för mindre…

Från att ha skalat ägg, brett mackorna och hällt juice i glaset själv – vilket kan ses som ett delmål på vägen mot att bli så självständig att man kan klara sig själv igen -, till att någon annan nu inte bara bredde på smör, utan även lade på pålägg i form av ost eller korv… och hällde upp mjölk, vatten eller gul saft i glaset enligt mitt önskemål… var INTE att hjälpa mig att på sikt kunna flytta till eget boende igen.

Ett boende som just då var obeboligt eftersom golvet i badrummet var uppbilat – där pågick ju en bostadsanpassning – … och tvättmaskinen och toaletten stod i köket.

Sjukgymnasten lyste med sin frånvaro, men som väl var kom jag på att viss möjlighet till träning fanns på terapin… däröver gick jag ca två kilometer i korridoren med gåbord varje dag.

Jag mätte upp en rutt – skulle man kunna säga – på 100 meter (=200 steg)… som jag gick tio gånger på förmiddagen och tio gånger på eftermiddagen. På förmiddagen kunde jag få glada tillrop från personalen, som undrade om jag ”tränade för maraton, eller?” På eftermiddagen vilade avdelningen middag… så då var det bara jag och ljusen.

Frånvaron av sjukgymnasten var i sig ingen katastrof, eftersom jag ville och fick beviljat att träna två dagar i veckan på specialistrehab i Karlshamn.

Det bar sig dock inte bättre än att jag fick ett rejält skavsår under högra stortåleden… till boendets stora ilska; Hur bara kunde specialistrehab låta mig träna med stödstrumpor och inneskor (gjorda efter avtryck av mina fötter), de borde ju veta bättre!

Att jag berättade att jag tränade i samma utstyrsel när jag låg inlagd på rehab o stroke avdelningen – dessutom i samma lokal och till största delen med samma personal – fnös de åt. Sanningen är ju att även boendet tillät att jag ”tränade för maraton” i stödstrumpor och inneskor… så såret kunde lika gärna uppkommit då.

Hursom helst… så innebar det att jag inte fick gå på foten på tre veckor.

Undra just vad de trodde träningen på specialistrehab innebar…  https://gunvorpersson1.wordpress.com/2015/03/26/den-slutliga-nedrakningen/

————————————————–————————————————–

Mer eller mindre hela december ”skröt” personalen om hur de brukade vänta in nyårsslaget och skåla i Pommac… sanningen var att strax efter klockan 21.00 var det knäpptyst och de boende var nattade.

————- 2015 ————-

Boendets historia kunde fått ett tragiskt slut på årets första dag… fortsättning följer. https://gunvorpersson1.wordpress.com/2015/08/30/korttidsboende-del-2/