Knäplastik… del 3

Fortsättning på  https://gunvorpersson1.wordpress.com/2015/12/27/knaplastik-del-2/

Den 26 oktober återvände jag till eget boende… som det så vackert heter 🙂 . Jag hade fått numret till kommunens sjukgymnast XXX – som skulle följa upp knäet efter hemkomsten – och skulle själv ringa hen, men det tog bara någon dag innan hen ringde upp och ville komma hit. Det visade sig att de var två. XXX som skulle sluta, och hennes efterträdare…

Jag berättade att jag väntade på en kallelse till specialist-rehab i Karlshamn… likaså talade jag om att jag inte kunde sträcka benet. Det sistnämda resulterade i att hen spände ögonen i mig och ifrågasatte om jag förstod hur viktigt det var att jag tränade – förstod jag verkligen hur viktigt det var om jag skulle bli bra igen? – och jag glodde tillbaka och svarade; ja!

Jag har faktiskt opererat knäna tidigare – detta var förövrigt den fjärde knäplastiken jag gjort… eller genomlidit -, och jag är smärtsamt medveten om vad som krävs efteråt. Problemet är bara att denna gången känns det annorlunda, och jag kunde bara inte sträcka benet rakt!

Nåja, det är ju bara tre veckor sedan – fick jag veta -… så det kommer säkert.

————– Efter tre veckor —————

Tre veckor var oxå tiden som agrafferna skulle sitta – ca 33 stycken -, och de plockades på vårdcentralen… ”såret” såg fint ut 😀 .

agraffDag 21… agrafftagning (fotot ät taget uppifrån).

… likaså skulle jag slippa genu syncro bandaget 🙂 .

————– ————————–

Med andra ord, mitt nya liv med ett nytt knäet gick enligt planen, även om jag visst av egen erfarenhet att det skulle kommer att ta ytterligare 3-4 veckor innan jag kunde lita så mycket på musklerna runt knäet att jag kunde börja gå utan hjälpmedel 🙂 .

Jag påbörjade träningen på specialistrehab i början av november 2015. Två gånger i veckan åkte jag sjukresa till grannkommunen, ända fram till den 21 december. Mitt mål med träning var (ÄR!) att jag ska kunna gå över bron till Ljungaviken och tillbaka igen… en nätt liten runda på ca 1500 meter.

För att det skulle kunna bli möjligt måste jag dock först börja med att försöka lära mig att resa mig från sittande igen 🙂 … vilket inte är helt enkelt när jag inte kan sträcka benet rakt, utan måste förlita mig helt på den lilla styrka jag har i högerbenet.

Den bittra sanningen var att jag inte hade någon som helst kontroll på vänsterbenet mellan 10 och 45 grader ungefär, hur mycket jag än försöker. Sant är oxå att jag har fått förvrängd känsel i inte bara knäet, utan även i hela underbenet 😦 …

Den 7 december – två månader efter operationen – hade jag telefontid med operatören. Hen ville förstås få bekräftat att den utförda operationen gjort mig bättre… men så var det ju inte. Eller jo, benet var inte lika instabilt längre, men för att kunna gå på det någorlunda säkert måste jag låsa knäet spikrakt…

Detta telefonsamtal föranledde att jag träffade operatören samma eftermiddag, som undrade vad jag gjort med knäet. Hade jag ramlat?

——- Vad har du gjort? ——

Sanningen är att jag följt föreskrifterna jag fick, och nej… jag har varken ramlat eller äventyrat knäet på något annat sätt.

Samtidigt som hon konstaterade att knäet var instabilt i alla riktningar i området 10-45 grader… och jag blev skickad till röntgen på studs och stubin, eftersom hen skulle träffa de som sålt protesen dagen efter.

Det var den 7 december som sagt… och jag har inte hört halv sju sedan dess.

———- 7 december 2015 ————

Det enda som egentligen förändrades den 7 december är att jag fick bekräftat att det inte är mitt fel att jag inte kan sträcka benet :/ .

Visst, jag vet att det inte är riskfritt att opereras. Man KAN drabbas av infektion och kronisk smärta, fick jag veta innan operationen.
Ok, man KAN krocka om man sätter sig i en bil oxå, men ändå gör man gör det. Man kan få fistelgångar i ärret som tar 4-5 månader med antibiotika att läka, likaså k an man få nervskador… som läker OM man har tur.

Jag hade tur den gången, nervskadan som gav mig droppfot försvann på sekunden efter 4-5 månader (och jag vet på meter var jag befann mig när jag från ett steg till ett annat kände att jag hade kontakt med foten igen).

Så gudarna – och alla andra förståsigpåare – ska veta att jag är medveten om att mycket kan gå fel vid en operation, men JAG KALKYLERADE DOCK INTE MED ATT DET SKULLE VARA FEL PÅ PROTESEN DE SATTE IN 😦 … 

Luften gick ur med det beskedet, varför ska jag träna överhuvudtaget?

—————————

Den 21 december var jag på specialistrehab för sista gången… och än idag har jag inte lyckats resa mig upp utan att hålla i något. Det luriga är att knäet kan låsa sig när jag reser mig upp, och då når inte vänsterfoten ner till golvet… varvid jag måste sätta mig ner igen och börja om.

Kopia  av 075Mitt mål kändes plötsligt väldigt långt borta – rent av löjligt -, när jag trots all träning bara bara kan gå ca 100 meter med gåbord…

”Jag hade hoppats att detta skulle blivit min sista blogg om mitt knä, men så lär det knappast bli :/ ...”

knä1

Ett nytt kapitel lär följa… tyvärr. https://gunvorpersson1.wordpress.com/2016/01/26/knaplastik-plan-b/

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Knä..., Knäplastik, Ljungaviken, Sölvesborgs bron :-), Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Knäplastik… del 3

  1. Fru Månsson skriver:

    Vad tråkigt att höra men jag hoppas verkligen att 2016 blir ditt år och att du kommer att kunna ta dig över bron på egen maskin.

    Gilla

  2. Gunvor Persson skriver:

    Jag med 🙂 …

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s