En båt som hette Hulda…

Om Hulda säger hörsägnen följande;

Hon kapsejsade (under tiden hon var Djupekås-ägd) i Finska viken. En av besättningsmännen var övertygad om att livet var slut och vägrade att gå i livbåten – eftersom det inte tjänade något till -, de skulle ju ändå dö… och fick mer eller mindre handgripligen placeras däri.
Därefter drev de i snöstorm i tre dagar, innan de strandade på ett skär, där de blev räddade.
Hulda bärgades och såldes till Finland, reparerades och på sin jungfrutur brann hon upp i Öresund… lastad med hö. Ett spektakulärt och annorlunda slut för en skuta… borde gå att hitta mer uppgifter om detta 🙂 .

Men hette hon Hulda när hon lämnade varvet?
Innan hon kom till Djupekås och fick Djupekås (Mjällby sn i Blekinge) på namnbrädan kom hon från Viken – också nordvästra Skåne -… hette hon Hulda där oxå?

Det första jag kom underfund med var att Hulda var ett mycket vanligt båtnamn. En kompis som lägligt nog jobbar på ett sjöfartsmuseéum plockade fram 8-10 Huldor på direkten…

En efter en avskrevs de – däribland filmstjärnebåten Hulda som varit med i en gammal Edward Persson film -… men ingen av dem var ”min” Hulda.
Hon verkade ha gått upp i rök… både bildligt och bokstavligt talat. Nä, givetvis inte… någon måste så klart veta vad som hände henne. Frågan är bara vem?

Som ett sista halmstrå (!) efterlyste jag henne under Viken på Anbytarforum. Visserligen är Anbytarforum en släktforskarsida där man efterlyser sina anor… men otroligt nog fick jag svar, och dessutom tips på dels en bok och dessutom adressen till Vikens sjöfartsmuseéum.

Kalla fakta om Hulda…
Hon byggdes 1913 av trä i Södra Garn som en tre-mastad skonert på 250 dwt. Redan där blev det krångligt… försök goggla på Södra Garn ska Ni se! Man hamnar väääldigt långt från skeppsvarv, (men desto närmre garnaffärer)… men Södra Garn ligger i alla fall i nordvästra Skåne.

Haha, Hulda… get you!
Dessutom skulle det visa sig att hon var en äventyrlig dam med många liv… så håll till godo; Här kommer berättelsen om Hulda 🙂 …

Den sanna historien om ett båtliv…

Hulda var en drygt 28 meter lång tremastad skonert, bygd av trä. Hon var dessutom hela 7,75 bred… dvs. en stadig dam, som kostade 27.000 kronor när hon som nybyggd 1913 lämnade varvet…

Under sin första Skånetid var skonerten registrerad i Höganäs 1913-1920 och Viken 1920-1935. Redare under 1913-1931 var skeppsmäklaren Anders Petter Horndahl, Höganäs/Helsingborg. Befälet ombord fördes av N-P Svensson, Lerberget, under åren 1913-1925… därefter hade N-H Svensson befälet mellan 1925-1935 (son till N-P Svensson).

Första livet förbrukat…
Hulda hade lastat 280 ton superfosfat (konstgödning) i Limhamn, som skulle till Visby på Gotland.
På morgonen den 19 mars 1915 hade skonerten kommit upp och förbi Bornholm på sin resa mot Visby, och pejlade klockan 07.00 på morgonen Hammarens fyr i VSV. Vinden var OSO och tilltagande, dessutom med nedisning…

Situationen ombord var besvärlig, och man hade planer på att söka nödhamn i någon av Blekingekustens hamnar… men tvingades tänka om på grund av växande sjö och nedisning. En annan avgörande faktor var säkert också att de svenska kust fyrarna var släckta…
I stället tog man beslutet att seglade runt Bornholms nordspets och ankrade vid Vang i lä av ön, med 45 famnars kätting.

På eftermiddagen vände vinden. Den kom nu i stället från norr och fick Hulda att börja dragga (dvs driva, pga att ankaret inte fick fäste. Inte kul om det händer på öppet vatten, men betydligt allvarligare om man är nära land… enligt mosters make som varit fiskare).

Hulda befann sig ganska nära land, vilket gjorde situationen mycket riskfylld.
I ett försök att undvika att driva på land, tog man beslutet att trotsa väder och vind, och gå ut till sjöss igen… så 15 famnar ankarkätting hivades in.
Förstängstagseglet sattes för att försöka få Hulda att skära ut från land, men manövern lyckades inte… och i stället föll skonerten styrbord och kom ännu närmre land!

När  hon till slut stoppade upp och kom i vindögat, sattes gaffel- och stagfock och fartyget började äntligen skära ut. Det blev bråttom ombord att spela hem ankarkättingen, vilket man lyckades med i sista sekund… och Hulda lades på en kurs sydvart i snöyran.

Sikten var mycket begränsad och man hade ännu inte hunnit boga in ankaret. När man kände en lätt stöt förut tog man därför för givet att det var ankaret som slog mot borden i fören, men så var tyvärr inte fallet… och kort därpå törnade Hulda på grund vid Finna dalen (en bit söder om nordspetsen på Bornholm).

Ombord gav man fartyget styrbords roder i ett desperat försök att segla sig loss.

Det misslyckades,  och resultatet blev tvärtom och ödesdigert… Hulda pressades istället hårdare upp mot land.

Ombord tvingades man nu inse sanningen – det var kört för skonerten! – och besättningen blossade efter hjälp hela natten. Efter en iskall natt ombord kom så äntligen räddningen vid sju tiden på morgonen den 20 mars. Hulda övergavs och hela besättningen bärgades i säkerhet…

hulda (3)

… men Hulda stod kvar som ett sorgligt monument – med nedisad rigg -, över vädergudarnas vrede.

Ett bärgningskontrakt gjordes upp mellan rederiet och Svitzers bärgningsbolag, där ersättningen utgjorde 50 % av det bärgade godset.

Först den 12 april lyckades man få loss henne… efter att ha kastat 120 ton av lasten överbord. Skonerten fördes in till Rönne (Bornholm) och värderades i skadat skick till 12.000 kronor. Bärgarlönen för fartyget var 6.000 kronor…
Hon hade fått en del bottenskador och var läck, men reparerades och fortsatte sin seglation.

Trots haveriet 1915 gav Hulda ett överskott till sina delägare om 53.000 kronor under seglationsåren 1913-1918.

Andra livet…
Under åren 1919-1920 gjorde Hulda fem Englandsresor. Utlasten bestod av trä och på hemvägen fraktade hon kol, förutom en gång när lasten bestod av salt.

Skonerten – som var en stad dam – kunde även bära gott om last på däcket.
Nordsjön är dock Nordsjön och ofta en problemfylld resa för små hårt lastade fartyg… hur styva de än är. 

Under en av dessa resor fick Hulda ett roderhaveri i hårt väder… en skada som man omöjligt kunde åtgärda ombord. Hon låg och höll till vinden med ett bottenrevat storsegel och en stagfock i 6 dygn… innan en ångtrålare från Grimsby äntligen observerade hennes nödsignaler och kom till undsättning.
Efter flera misslyckade försök, lyckades man till slut koppla ihop en wier från trålaren med en del av Huldas ankarkättingen.

Första dygnet gjorde den bistra väderleken det omöjligt att påbörja bogseringen, utan trålaren höll endast styrfart mot vind och sjö… men så snart vädret gjorde det möjligt drogs haveristen in till Hull (England) för reparation.

Våren 1928 försågs Hulda med en 85 hkr Avancemotor till en kostnad av 17.500 kronor, och kunde sätta titeln M/S (= motorseglare) framför namnet.

I samband med att Anders Petter Horndahl överlämnade huvudreda sysslan våren 1933 till sjökapten Axel Lewold i Viken, gjordes ett delbokslut som visade en skuldsättning på 19.200 kronor, samt balanserade seglationsförluster om 1.350 kronor.
Ett bokslut från mitten av maj 1933 visade att skulderna vuxit…

M/S Hulda hade vid den tiden inte mindre än fjorton ägare, med olika stor del i henne. Redaren själv – A.P Horndahl – hade majoriteten med 38/116 (= ca en tredjedel), därefter kom Kapten N.P Svensson i Lerberget med 17/116 (de övriga var Kapten A.B.O Vikstens sterbhus, Skeppsmäklare H. Bengtsson och Fr. Anna Espelund i Helsingborg, Kapten Aug. Ekensteen och Fr. Katarina Andersson i Viken, Herr Johannes Jönsson och Handlare Eric Bothén i Höganäs, Herr O.P Olsson i Lerberget och Fr. Johanna Hammarlund, Herr J. Malmberg, Herr L. Andersson med för mig okänd adress).

Den 3 juli 1933 sålde de fartyget till skeppare N.H. Svensson från Lerberget, som kände M/S Hulda väl… han hade ju fört befäl ombord i åtta år, och före honom hade hans far gjort det.
20.000 kronor gick affären på, vilket innebar att han övertog skulder för 16.598 kronor och erlade en kontantbetalning på 3.402 kronor. Återstående skulder fick det tidigare partrederiet ta…

N.H Svensson blev sedan huvudredare för M/S Hulda i september 1934, men hennes hemort var fortfarande Viken. Bokslutet över 1933 och 1934 års seglation uppvisade fortsatta driftsförluster och de följande åren visade samma negativa trend.

Tredje livet… och fjärde!
I Bokslutet över 1933 och 1934 års seglation uppvisade fortsatta driftsförluster och de följande åren visade samma negativa trend… och hon såldes. Köparen var kapten O-W Svensson i Djupekås och Mjällby sn, Blekinge.
Den 24 september 1938 fick hon en ny befälhavare i K.J Wiktorsson från Mjällby. Varför O-W Svensson lämnade över befälet vet jag inte… planerade han att skaffa ett fartyg till, eller var det av familjeskäl?

Hemma i huset fanns ju två små döttrar under fem år och en höggravid hustru…
Var han hemma när första sonen föddes en vecka senare, eller var han redan ute på den ödesdigra Finlandsresan?

Lastad med virke mellan Pernåviken och Köpenhamn. I vilken ände de lastade låter jag vara osagt, men den 10 oktober befann de sig 70 distansminuter sydväst om Bengtskär, vid mynningen av Finska viken. M/S Hulda var svårt läck… så illa att hon endast flöt tack vare sin last av trä. Hon var utom all räddning när besättningen övergav henne och gick i livbåten… för att försöka överleva själv.

De tog sig iland på Bengtskär 27 timmar senare – säkert blåfrusna och tilltufsade både fysiskt och psykiskt – efter att ha drivit runt i en liten livbåt.

M/S Hulda? Vad hände med henne? Ja, tro det eller ej… men hon drev senare i land vid ön Vilsandi i Estland. Där blev hon liggande över vintern, och först i mars året därpå besiktas hon.

Domen blev hård… hon kondemneras, dvs, blev utdömd. Men på ön Vilsandi fick hon ju inte ligga för evigt, så vraket efter tremastaren bärgades och bogserades till Finland, där hon – befriad från sin last – sjönk som en sten… och på sätt och vis slutar M/S Huldas liv där, djupt ner i det kalla finska vattnet.

Femte livet…
… men där kunde hon heller inte ligga, så man plockade upp henne igen och förde henne till Furusund.
Där såldes vraket av Försäkringsbolaget till Skeppsredare Sven Magnus Nilsson, Påskallavik, som lät Saltviks Varv vid Smålands ostkust reparera henne. En ny motor på 120 hkr sattes in… och Hulda återuppstod som M/S Astrea.

astrea

Men oturen fortsatte grina fartyget i ansiktet. Redan den 26 december samma år råkade hon illa ut under en resa mellan Gävle – Visby.

Inte långt från Djurstensfyr i Öregrund kom elden lös. En överhettad kamin antände inredningen, och det tog inte lång stund förrän elden har spridit sig till lasten… som bestod av hö!

Den brinnande Astrea av Påskallavik bogserades mot Öregrund, men brandkåren lyckades inte få kontroll över elden… så i ett sista desperat försök att rädda vad som räddas kunde sänkte de henne, och släckte på så sätt branden.

Eldhärjad och dränkt, borde betyda slutet för henne kan man tycka… men icke, hon bärgades även denna gång och reparerades vid Öregrunds slip.

Sjätte livet…
Den 10 december 1941 köptes hon av Rederi Ab Falken, Jonstorp. Fem år senare den 22 januari 1946 såldes hon för 60.000 kr till Carl Otto Bryngelsson, Hönö.

Den 17 februari 1948 sålde han henne vidare för 135.000 kr till Anders Johan Andersson, Bleket… och Astrea börja likna en vandringpokal, för den 30 november samma år såldes hon för 165.000 kr till Ernst Olof Birger Aronsson, Kristinehamn…

I juli 1951 köpt hon för 30.000 kr av Sören Waldemar Pettersson, Skärhamn… och omdöptes till INGA-LENA. Två månader senare – i september 1951 -,… blev hon såld till Ab Gitex, Stockholm och fick åter igen ett nytt namn… MARGOT.

Två år senare – den 24 september 1953 – köptes skutan på exekutiv auktion i Luleå av skeppsbyggmästaren Gordon Witting m fl, Ystad.
Hon fick nu sitt sista namn… DYRING. Under detta namn får hon omfattande skador vid en sjöolycka i augusti 1954, och kondemnerades vid en besiktning i Ystad.

Hulda = Astrea = Inga-Lena = Margot = Dyring… hamnade senare i Skärhamn och där blev hon liggande. Riggen stod kvar till ca 1965, men sedan gick förfallet snabbt…

——————————————————-

Källorna: Det mesta jag skrivit om Hulda hitentills har jag hittat i ett mastodonverk i två delar ”Sjöfolk och fartyg från Viken 1880-1985” av Bror Malmsten (med bilder på fartygen och beskrivningar på centimetern och kronan när). Del 2, sidorna 280-284 handlar om Hulda…

… likaså en bok om skeppare i Påskallavik (som jag dessvärre glömt namnet på).

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En båt som hette Hulda…

  1. En fullständigt otrolig historia, tack för den. Och så fick jag veta vad dragg betyder, man lär sig nåt nytt varje dag ☺.

    Liked by 1 person

  2. Gunvor Persson skriver:

    Visst gör man… båtspråk är jag helt novis på.

    Historien om Hulda skrev jag för säkert fem år sedan (och det finns även en gammal blogg om henne på zoopet). Googlar henne med jämna mellanrum… vilket jag gjorde häromdagen och hittade ett gammalt foto föreställande träskutan Dyring + en båt till liggande halvsänkta vid en klippa.

    Skickade bloggen till dem och fick svar för en halvtimme sedan:
    -Ditt antagande verkar alldeles rimligt, men frågan skickades vidare till fartygshistorikerna… så kanske, kanske går det att hitta mer om Hulda 🙂 .

    Gilla

  3. Ping: Cathrine och jag… del två | Fantasin skenar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s