Greven Adam…och jag

Blekinge skonaren ”Nadia” navigeras av kapten Sven Nilsson och hans fem söner utan rangskillnad. En idyllisk kommunism råder ombord…

nadia

En dag nyligen avgick från Stockholm den tremastad slältoppad skonare ”Nadia”, som hade den egenheten att hon navigerades av far och fem söner, skriver Aftonbladet.

Den vackra skonaren på 175 ton, helt av ek och fin och pyntad i varje vrå trots sin cementlast, låg med flaggan i topp vid Söder Mälarstrand. Vi steg ombord och ned i den trevliga kajutan i aktern, omgiven av kojplatser för besättningen, skriver intervjuaren.

Kajutan erbjöd en sensation i en stor fyrkantig kakelugn, med förmåga att hålla kölden från denna lilla våning i alla väder. På väggarna funnes tavlor och fotografier och bland dem naturligtvis skepparens familj, han själv kapten Sven Nilsson, hans hustru, de fem pojkarna och fyra blomstrande flickor.

Pojkarna utgöra en samling som inte skäms för sig och namnen äro i tur och ordning efter ålder Gottfrid, William, Karl, Hugo och John.

John är den minste, fast han är stora karlen och 18 år gammal nu. Han sköter dragspelet som en hel karl. För resten är hela familjen musikalisk…

Varför fartyget fått namnet ”Nadia” berättar kaptenen…
Jo, när han var 20 år gammal läste han en mycket romantisk historia om en indisk prinsessa som hette Nadia.
Hon var lika skön som god, barmhärtig mot alla fattiga och olyckliga, och den unge mannen (Sven Nilsson) – som för resten gick i giftastankar -, bestämde sig för att hans första dotter skulle få det namnet…

Så blev han gift, hans hustru gav honom till en början bara pojkar… men till slut kom en flicka och hon fick heta Nadia. När sedan fartyget tjänats in och byggts, så fick det samma namn.

Sven Nilsson började med två tomma händer… 
Så fattig som han var i sin barndom och ungdom, så fattig kan ingen finnas i Stockholm, säger han.

Han hade det strävsamt och svårt i många år, men han hade gott humör och en energi och envishet som kunde försätta berg.
Detta säger inte han själv, utan mäklaren… som är född i samma trakt som skepparen, där nere i Blekinge, någonstädes på Lister-halvön där även Djupekås – där kapten och fartyg äro hemma -, ligger.

Kaptenen berättar att Djupekås i hans ungdom hade 13 fiskare med fartyg, nu har platsen 13 skutor, som gå i fraktfart… mest i Östersjön.
27 stugor eller hus med var sitt stycke jord, och allmänt välstånd råder, litet var är t. o. m. smått förmögen. Båtarna rå de givetvis också om…

Nilsson själv är även handlande och hans fru och döttrar sköta om den ruljansen, medan far och söner på ”Nadia” gå med frakter Östersjön runt och ibland åt Nordsjön också, men mest dock på Tyskland eller Östersjö provinserna.

Och frakterna?
Allt mellan himmel och jord, men mest sten, cement, kol och trä. Men det är tryggt inom sjöfartsnäringen, men besvärligt ibland också.

Kapten Nilsson är en liten spenslig karl med en vacker och djärv örnnäsa och livliga ögon. Han är av den där speciella blekingstypen, som ju är bekant som betydligt – behagligt – avbrytande mot den utpräglat germanska. Och blekingebon förklara det på sitt sätt:

Mot slutet av 1600-talet strandade på Listerhalvön på Kråkerev…
… ett spanskt örlogsfartyg. Befäl och besättning räddades i land, stannade kvar där och togo sig hustrur av landets döttrar. Resultatet blev en ras med mycket spanskt blod i sig.

Det är inte utan att dessa avkomlingar äro stolta över sin härkomst och känna sig som ett slags adel, ja, inom parentes kan talas om, att vår vän kapten Nilsson är vida känd under namnet greve Adam och är en tvättäkta ättling av Lister spanjorerna.

Kapten Nilsson har som sagt en hel mängd av historier från sina otaliga färder, den ena mera äventyrlig än den andra, men alla absolut sanna. Så här ser en ut…

Margarinklumparna… och absolut sant
Man skulle fara över till Pillau eller Köngigsberg eller vart det nu var åt det hållet. Hade lagt till vid någon av de små köpingarna på södra Öland för att öka på provianten.
Bl. annat köpte man margarin… man får en målande beskrivning på den lille halte handlanden, som sålde detta.

När man så kom utanför Ölands södra udde skulle man “skaffa”- , och en av de sju margarinklumparna som köpts togs fram. Härsken! Den fick åka över bord.

I nästa vakt skaffades åter. En ny klump, samma resultat. Och på det viset gingo alla de sju margarinklumparna över bord.

Slutligen kom man till Pillau… eller om det var Königsberg. Sedan man lossat och lastat bar det i väg snart igen. Det blev svår tjocka och man visste knappt var man var. Då glänste något på vattnet…

Det var en margarinklump. Och i varje vakt passerade man en margarinklump… och så länge det hände kunde man ju vara trygg, för att vara på rätt väg.

4 margarinklumpar passerade man sålunda, de övriga tre däremot ej.
Men det egendomliga med hela historien var, att en sju åtta år efteråt, för ett par år sedan, just när kapten Nilsson och hela Djupekås firade hans 50-årsdag då kom en väldig margarinklump in seglande och satte sig på grund vid stranden.
Och på den växte en metershög och metervid buske.

Den lilla ön finnes kvar där ännu i dag. Den blir större och större, och kapten Nilsson funderar på att snart bygga upp ett lusthus på den. Men så är det också fet växtmylla ursprungligen. Det var ju en egendomlig historia och verkligt sann är den!

Livet ombord med far och fem pojkar är en idyll.
Aldrig ett hårt ord, alla glada och vänliga. Ett slags kommunism råder. Kassan – som ofta är rätt betydlig -, står öppen för alla.
Den som går i land tar med sig en femma eller så för sina nöjen eller vad han behöver att köpa för. Vill han ha mera så tar han det… men pojkarna äro ej vidare begivna på nöjen och sådant utan leva ett nyktert och förnuftigt liv.

Så pappa och mamma Nilsson har all anledning att vara belåtna både med sig själva och sina ättlingar. Kärnvirke alltigenom och en föresyn för andra. Det vore gott om det funnes många sådana familjer i vårt avlånga land… avlutar författaren.

Källor…
Vestkusten, Number 24, 11 June 1925. Jag har tagit mig friheten att dela in texten i stycke och använda dagens stavning… annars är den kopierad rakt av.
Blekingeboken 1981… bilden på Nadia

PS: 12 april 1922 fyllde ”Greven Adam” 50 år :)…
Han är min morfars far Sven Nilsson, och min morfar var sonen William.
M/S Nadia har idag en väg uppkallad efter sig i Djupekås i Sölvesborgs kommun…

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Genealogi, Sölvesborg..., Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Greven Adam…och jag

  1. Ping: Cathrine… och jag | Fantasin skenar…

  2. Ping: Födelseboken är ursprungskällan… eller? | Fantasin skenar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s