Det är i motvind som drakar lyfter…

Jag har tjatat både avigt och rätt om mitt vänstra knä sedan i maj 2014. Det var då jag bröt knäskålen i samband med att jag klippte gräset och gick baklänges med en elektrisk trimmer

”Som kommunalanställd i Sölvesborg är man försäkrad i Folksam, men vid kontakt med dem fick jag veta att detta inte kunde betraktas som en olyckshändelse. Man ska nämligen kunna gå baklänges – med eller utan trimmer – UTAN att skada sig…”

… vilket jag också har gjort ”minst hundra gånger” under de drygt trettio år jag haft gräsmattor, men den här gången gick det inte bra… utan slutade med ett fall och ambulans färd till Karlskrona lasarett.

”I  min värld är detta en olyckshändelse… om något!”

Dock inte enligt Folksam… men jag kunde få – och fick – tusen kronor för sveda och värk. Tusen kronor som skulle täcka kostnaden för besöket på akuten + en röntgen + inneliggande vård i en vecka… + ett par sönderklippta byxor (att jag gick back ekonomiskt redan där behöver man inte vara mattesnille för att förstå).

Nåväl, jag protesterade inte – blev bara lite lagom sur; Varför ska man vara försäkrad och betala försäkringspremier överhuvudtaget? – mot försäkringsbolaget… för jag trodde i min enfald att jag skulle vara frisk igen två månader senare, men med facit i hand borde jag krånglat mig in i bilen medan jag ännu kunde och siktat in mig på första bästa bergvägg i stället.

Och när de två månaderna hade gått blev knäet friskförklarat (utan röntgen) i Karlskrona.

Ett knä som snabbt visade sig vara mycket instabilt i alla riktningar – vilket var vad jag kunde förvänta mig, fick jag veta -… men det skulle lösa sig själv genom att jag gick / belastade benet, enligt både ortopeden i Karlskrona och kommunens sjukgymnast (som jag fick ett träningsprogram av).

Så jag gick… fram och tillbaka, fram och tillbaka inomhus… stup i kvarten, utan att knäet blev märkbart stabilare för det. Efter ett par veckor ringde kommunens sjukgymnast och undrade hur det gått… och jag sa som det var; jag var fånge i huset, eftersom jag var rädd för att knäet skulle svika mig i de två små trappsteg som jag har ut ur huset.

Hon erbjöd sig då att komma hit igen och visa mig hur man går i trappor… vilket jag tackade ja till.

”Visserligen trodde jag mig veta hur man gör – knäopererade fyra gånger tidigare som jag är – men kanske hade det kommit några nya tips sedan förra gången…”

Så vi bestämde en tid veckan därpå, men tack och lov brast knäsenan i höger knä INNAN dess… för jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om den hade brustit när jag tränade trappgång i en stentrapp.

Den brast på grund av att jag var reumatiker, påstod läkaren på akuten i Karlskrona (vilket var ett mycket knäckande svar. Med andra ord kunde jag förvänta mig att senor brast – bara så där – i framtiden.)… men det skulle visa sig att det berodde på att jag fått en varböld under knäet. Hur det blivit så? Troligen för att jag ansträngt högerbenet till bristningsgränsen, när det vänstra var gipsat eller i ortos…

————————————–

Knäsenan lagades på ortopeden i Karlskrona, men det tog flera dagar innan de tog mitt snack om att det var något fel på mitt vänster knä på allvar, och tittade på röntgenbilderna på det…

Anledningen till att jag inte blev trodd var att jag hade full sträckning, bra böjning och kunde lyfta rumpan från sängen genom att sätt vänster fot i sängbottnen… vilket inte skulle vara möjligt att göra – enligt dem – med en knäskål som endast hölls ihop med märlor och ståltråd. Omöjligt eller ej, så kunde jag göra det…

”Detta gjorde att BÅDA knäna opererades med fem dagars mellanrum i juli 2014… följd av sex veckor i gips. Vilket i sin tur innebar att jag var hemifrån i åtta månader, när jag ”bodde” på sjukhus och korttidsboende om var annat till följd av knäna.”

Under denna tid lärde jag mig dock gå UTAN HJÄLPMEDEL igen, och jag upplevde att vänster knä nu var bättre och stabilare än det till och med INNAN jag bröt det… och jag gick ungefär 2000 meter varje dag 🙂 .

2014 blev till 2015 i almanackan… när en oväntad blodförgiftning förstörde vänster knä en gång för alla. Knäet blev nu instabilt i alla riktningar och rent livsfarligt att gå på…

… vilket gjorde att jag bad läkaren på reumatologen i Karlshamn om en remiss till ortopeden, pga att jag ville att den nitton år gamla protesen i vänster knä skulle bytas ut till en likadan som den jag har i höger knä (en rotalink, som inte är beroende av fungerande ledband på samma sätt som ”vanliga” knäproteser är). Läkaren där ifrågasatte dock varför; -Du sitter ju i rullstol!

Hur som helst, så blev jag kallad till ortopeden i Karlshamn några månader senare… och träffade en läkare som menade att den protesen jag hade kunde hålla i trettio år (den jag hade haft i höger knä byttes efter fjorton år… eftersom jag lyckades med konststycket att få den att hoppa ur led… vilket inte skulle vara möjligt).
Ytterligare en sak som talade emot en operation var att jag kunna drabbas av kronisk smärta och infektion… vilket var en risk jag var beredd att ta för att få ett fungerande ben igen.

En annan läkare på samma mottagning tyckte dock annorlunda, så den sjunde oktober 2015 togs den gamla protesen bort och ersattes med en skaftad dito. Tyvärr blev inte resultatet det tänkta… utan mitt raka- men instabilta – ben, fick nu en grav felställning.

IMG_9567

Jag fick – som synes – ett knä med ca 45 graders sträckdefekt, som dessutom gick 30 grader i valgus… och låste fast sig i den vinkeln. Faktum är att inte ens jordens dragningskraft gjorde benet rakt när jag ställde mig upp.

”Att operera igen var ortopeden i Karlshamn inte intresserade av att göra, eftersom knäet kunde bli ännu sämre då… även om jag återigen var beredd att ta den risken. För benet var helt obrukbart, och någon lysande prognos på det fick jag inte heller av dem. De konstaterade bara att det INTE skulle gå att träna upp det…”

Som tur var var ortopeden i Lund av en annan uppfattning – även om de inte förstod HUR knäet kunde fått ett sådan märkligt rörelsemönster – … och att det hamnade i valgus felställning skulle inte vara möjligt med den typen av protes som jag hade i knäet.

Så den 17 november 2016 opererades vänster knä för fjärde gången sedan maj 2014… denna gången på ortopeden i Lund. Därefter följd sex veckor i gips. Detta togs bort den 30 december 2016.
Bedömningen var att resultatet såg lovande ut. Jag kunde böja benen ner till ca trettio grader… OCH STRÄCKA DET RAKT IGEN DÄRIFRÅN. Det hade jag inte kunnat göra på fjorton månader, dvs sedan dagen före knäprotes bytet i oktober 2015.

”Lund var eniga med Karlshamn om att mitt knä aldrig hade gått att träna upp, OM DET INTE HADE OPERERATS IGEN.
EN av orsakerna till det var den lösa benbiten… som Karlshamn mycket väl var medvetna om att jag hade i knäet.”

IMG_9811

”I dag ser det ut så här; jag har ca hundra graders böjning och ortosen är upplåst till nittio grader. Jag ställer mig upp ganska lätt, och kan stå och trampa på stället i ungefär fem minuter i taget… vilket innebär att jag börjar närma mig var jag var fysiskt INNAN operationen 2015.”

Då kunde jag stå rakt upp och ner i drygt 15 minuter, och trampa 500 varv på en trampcykel tre gånger om dagen…

Jag använder fortfarande gåbord vid förflyttning, men har provat både rollator och remarollator på specialistrehab i Karlshamn… men känner mig inte helt kompertibel med någon av dem ÄNNU 🙂 .

Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Blogg, Knä..., Knäplastik, Reumatism, Sölvesborg..., Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s