Väckelsemöte och brandsprutor anno 1884…

Bref från Mjällby till Carlshamns Allehanda…

————————–

Denna insändare var publicerad i Karlshamns Allehanda 23 februari 1884. Vem skribenten Pohl. är är obekant, men han är väl insatt i väckelsemöte – och var dessa inte får hållas -… likaså i den gårdsbrand som  natten den 13 februari drabbade Håkan Olsson och Bengta Andersdotter på Lörby 5 (och det är ett synnerligen obehaglig scenarium han beskriver), och vad Lörbyborna bör göra för att det inte ska hända igen.

lörbyby14

————————–

”Det torde förlåtas mig, att jag åter nämner några ord om läseriet; det skall mer än vanlig förmåga till att kunna tiga, då man ser det ena skådespelet vämjeligare än det andra uppföras.
Framförallt är det fiskelägena, som utgör skådeplats för dessa sorglustiga uppträden. Så som exempel på hur det tillgår vid dessa ”sammankomster”, som alla äro varandra lika, skall jag försöka att, fastän i matta ord, skildra en dylik…

Sedan skolsalen, till vilken de med en nödlögn berett sig tillträde, blivit fullproppade av stojande och skrattande ungdom, pratande gubbar och andäktigt suckande gummor anländer ”herden”, följd av en skara ”omvända”, på vilkas skiftande anleten och stirrande ögon man tydligt kan läsa överretningens och fanatismens kännetecken, och intager sin plats framför den blandade hopen. De ”omvända” följa honom längst fram, där de intaga sina platser, skilda från ”världens barn”.

Nu börjar ”föredraget” med ett tack till ”den söte, rare, snälle Herre Jesus”, för de stora ting, han låter utföras genom denne ”sin tjänare” och för det att denna lilla hop, som är församlade kring samme ”tjänare”, ej längre är som ”andra människor”, varefter följer en skildring över det pinorum, som väntar alla dem, ”vilka i afton ej låter sig frälsas”… så klar och detaljerad, att man frestas tro att talaren vara barn på stället, samt en lika sinlig framställning om den härlighet, som väntar dem, som låter sig ”omvändas”.

Under ”talets” gång blandas gråt och klagorop från somliga med skratt och skoj från andra, som gått dit blott för att skaffa sig ett frispektakel.

Då föredraget är slut, börjar den egentliga ”frälsningen”; herden ”frågar vilka som i afton vilja hava sina synder förlåtna” och uppmana dem giva det tillkänna genom att sträcka upp händerna samt stanna kvar.

Några förgråtna kvinnor sträcker upp de knotiga händerna och bönfalla under snyftningar om att han ville borttaga deras syndabörda. Allt folket har stannat kvar, nyfiket att få se hur det går till att driva ut den ”gamle Adam”.
Uppmanade av ”herden” falla nu alla frälsningskandidaterna på knä och utgjuta sig i höga jämmerrop, i vilka även de ”omvända” deltaga, utbedjande att de ”uppväckte” måtte bliva ”såsom de”.

Sedan extasen någorlunda lagt sig, förklaras de av ”aposteln” tillhöra den ”omvända” hopen. Härefter gör han en rond ner bland de ”oomvända” fruntimren, klappar de fagraste tärnorna på kinderna och frågar, om ej de ”små lammen också skulle vilja sälla sig till den frälsta skaran”.

Vilka de slutliga följderna av detta religiösa vanvett skola bliva, är ej lätt att förutse; dock hava de redan till en del börjat visa sig: så säges en kvinna på Hällevik hava blivit bragt i det tillstånd, att man vakta henne av fruktan för, att hon skall förkorta sitt liv.

Dessa komedier få visserligen ej uppföras i skolhusen, ty som i ett föregående brev är nämnt, måste de, som där vilja hålla föredrag, först skaffa sig tillstånd av Skolrådets Ordförande, men dels ligga fisklägena så avsides att någon egentlig kontroll ej kan utövas, och dels uppgiva de ”omvända” att de erhållit tillstånd, därvid hyllande den gamla jesuitiska satsen: ”ändamålet helgar medlen”

En petition har inlämnats till kyrkostämman, anhållande om, att vem det vara månde skulle få hålla andliga föredrag i skolhusen, men denna anhållan avslogs av Skolrådet, som på grund av folkskolestadgans 55§ förklarade, att Skolrådet är den myndighet, som har att pröva om skolsalarna må användas till annan än det med dem avsedda ändamålet.

——————— x ——————– x ——————–

Det allmänna spörsmålet, allt sedan eldsvådan timade i Lörby, är huru elden där utkommit.

Allmänt gissar man på, att mordbrand blivit anlagd. Flera undersökningar har hållits, men utan att leda till något resultat.

Något mystisk förefaller också gåtan, ty näppeligen skulle väl elden kunnat ligga fördold från klockan elva på aftonen – sista gången då husfolket var i ladugårdarna med eld -, till klockan halv fyra om morgonen.

En dagsverkare som gick förbi ladugårdarna klockan tre om morgonen märkte ingenting, icke ens kände någon röklukt. Det faller nästa av sig själv, att om elden blott till någon del då rasat i fähuset, skulle kreaturen på något sätt givit sin oro tillkänna.

Det var en hemsk syn att, då elden var släckt, se lämningarna efter de arma djuren.

Somliga lågo på sina platser med järnbindslen kring den nästan avbrända halsen, andra hade slitit sig lösa och lågo långt från sina spiltor; en häst hade letat sig väg till dörren och skulle säkerligen räddat sig själv, blott denna varit öppen.

En stor sugga, som fanns i den del av ladugården, som sist antändes, hade med säkerhet kunnat räddats, om någon av gårdsfolket – som visste var hon var -, hade släppt ut henne. Först då mangårdsbyggnaden som sist fattade eld, var nästan nerbränd, hörde man henne skrika, efter vad det säges, men då var det omöjligt att rädda henne.

En oxe, som, fastän illa bränd, kom ut, hade själv räddat sig genom att slita ut bindslet ur väggen och bräcka upp dörrarna, ty på annat sätt kan det ej förklaras, att han kom ut; ingen människa hade hjälpt honom.

Skulle det vara så att någon människa är orsak till denna fasansfulla händelse, bör man väl tycka att hennes hjärta – var det än av sten – skulle rörts, då hon såg de hemska följderna av sitt brott.

Lyckligt var att det rådde nästan vindstilla, ty annars hade det varit omöjligt att begränsa elden inom detta område, som nu härjades; då så mycket mer då nästan all brandredskap saknades.

Allt av detta slag som fanns i den nerbrända gården och som finnes annorstädes i byn, utgöres av några små handsprutor av koppar. Vad resultat som vinnes med dessa vid en härjande eldsvåda är ej svårt att inse; den lilla vattenmängd som av dem utkastas, förvandlas i hast till ånga, vilket i stället för att minska hettan ökar densamma.

Det måste betraktas som i högsta grad liknöjt, att man i en by så stor som Lörby en by räknande närmare 900 personer och där många utav husen ligga nästan sida vid sida, ej äger en ordentlig spruta. Faran för eldsolycka ökas därigenom, att nästan varje hus är täckt antingen med halm eller vass.

För byn finnes en gemensam kassa, i vilken medel för borthyrd jord och dylikt årligen inflyta. Om dessa för några år lades tillsammans borde man väl snart få den summa som erfordras för inköpande av en spruta utan att på något sätt behöva tynga folket härför, näppeligen kunde väl penningarna på något bättre sätt användas.

Det är dock att hoppas det vederbörande nu fått ögonen öppnade för denna viktiga sak, ty det heter med sanning: ”av skadan blir man vis.”

Pohl.

————————————-

PS: Om du vill läsa Pohl.s insändaren själv så finns den att hitta här: http://tidningar.kb.se/

PS 2: Lörby 5 i dag…

ö

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Genealogi, Sölvesborg..., Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s