Råkärret… vägen mellan Lörby och Mjällby

Råkärret… till och med namnet känns ogästvänligt och kallt, och kallt var det – råkallt! – att cykla hem till Lörby i beckmörker med mörkemassen och lodjuren flåsande i nacken.

Några lodjur, mördare eller vargar såg jag visserligen aldrig till (fattas bara… det var ju svartare än i en säck), – även om den äldre generationen påstod att de fanns där -, och mörkemassen?

Tja, honom såg jag inte heller… men varenda cell i min kropp kände av hans närhet när jag tvingades vara ute efter mörkrets inbrott. En närhet som jag till och med kände av inne i byn… men det var ingenting – absolut ingenting – emot skräcken över att behöva cykla ensam genom Råkärret.

Det innebar en två kilometer lång sträcka utan vare sig bebyggelse eller någon form av gatlyktor över vindpinade åkrar… ackompanjerat av mystiska oidentifierade ljud, sus och prassel. Lägg där till däckens vinande mot asfalten – när jag stod upp och trampade för livet i kolmörkret – i den fladdrande ljuskägla som dynamon ändå gav…

Jag är tämligen säker på att jag inte var ensam om att cykla som en dåre genom Råkärret på 1970-talet… och det var sannerligen inget nytt fenomen heller. Carlshamns Allehanda publicerade ”Brev från Mjällby” den 1 februari 1882.

————- Bref från Mjellby ————–

Dunkla och hemska rykten äro i omlopp hos befolkningen härstädes rörande en våldsbragd… som någon mörk kväll under sistliden helg skall hava blivit begången mot en flicka under hennes färd på stora vägen mellan Mjällby och Lörby byar, i det sk Råkärret.

Ryktet påstår att flickan – som lär vara av omk. 20 års ålder – , blivit i Råkärret överfallen av tvenne (somliga säga: trenne) ynglingar… vilka, då de med anledning av flickans verksamma motstånd och då vägfarande hördes nalkas, icke finge tid och tillfälle att verkställa sitt mörka dåd, skuffade henne ned i en vid sidan av vägen befintlig, med vatten fylld grop, varur hon dock lyckades rädda sig och komma hem.

Om detta rykte är sanning eller dikt, därtill vill och kan ej brevskrivaren gå i borgen… så mycket mindre som fadern till den nämnda flickan, åtminstone för somliga påstått att det är ingen sanning, för så vitt det beträffar någon av hans döttrar… men åter andra påstå att fadern lär hava yttrat, att hade han kunnat lett saken i bevis, så skulle nog allmänheten fått säkert reda på förhållandet, men då detta icke låter sig göras vill han helst att den försvinner i glömska.

Det är också naturligt, att han – såväl som var och en -, fruktar att nämna namnet på de förmodade nidingarna… ty övermodet hos vår bygds ynglingar är numera så stort, att den som yttrar något dåligt om dem – vare sig det är rätt eller orätt -, löper fara att bli utsatt för den infernaligaste hämnd vid gynnande tillfälle.

Mannen i fråga lär en gång fått erfara något dylikt – tillfogad honom av en person -… om vilken han sanningsenligt yttrat något ofördelaktigt och vars namn han icke våga nämna av fruktan att ännu mera reta övermodet hos den övermodigaste bland de övermodiga.

———————-

Apropå Råkärret, så har detta en egen historia vars allmännaste drag ligga inom det hemskas och det råas område.

Stället är nu mera icke ett kärr – som namnet antyder -, utan i stället uppodlade, fruktbara åkerfällt på ömse sidor om allmänna sockenvägen mellan byarna Lörby och Mjällby.

Den över åkerfälten betydligt upphöjda vägen som går genom det sk Råkärret är på sidorna bevuxen med buskskog, vilken fordom var mycket större och tätare än nu… och som då också lär hava varit ett passande tillhåll och gömsle för personer som mera älskade mörkret än ljuset, och vars gärningar icke tålde att utsättas för strålarna av vare sig naturens eller andens sol.

Vad själva namnet beträffar… så kan man – med anledning av de vidskepliga sägner som ännu äro och fordom hava varit mycket mera gängse bland bygdens befolkning -, antaga att namnet härleder sig från substantivet ”rå”, för så vitt man därmed förstår eller menar sådana diktade väsen som ”sjörå”, ”skogsrå” osv… ty om dylika ”uppenbarelser” därstädes veta de gamle mycket att berätta.

Så tex berättar ännu levande personer att vägfarare på nämnda farled ofta kommit ut för dylika väsen; och hava väl inkörda och dygdiga hästar som plötsligt stannat och under långa stunder varken på ett eller annat sätt kunnat förmås att fortsätta,

Stundom hava ”gastar” hängt sig bakpå vagnen… vilket vållat en så stor tyngd i fordonet, att de mest välfödda och starka dragare icke förmått få åkdonet ur stället.
I en sådan obehaglig ställning hava resenärerna under förskräckelse och rysning måst uthärda hela timmar, endast genom ett flitigt upprepande av ”fader vår”… som till sist även måst ”läsas bakfram om det skulle hava någon verkan”, äntligen befriats ur sin obehagliga benägenhet.

I närvarande tid må kärret – eller rättare sagt stället – gärna få heta ”Råkärret” med adjektivet ”rå” till stamord, ty många om den största råhet vittnade handlingar hava där blivit begångna. 

———————-

Den hemskaste som i vår tid anknyter sig till denna plats tilldrog sig för just inte så många år sedan.

Om jag icke missminner mig, har händelsen passerat i början av, eller och strax före senaste decenniet.

Man fann nämligen då en natt… en till Sölvesborgs landsförsamling hörande flicka
– mjölnardotter -, som i något ärende hade åkande färdats till och från Lörby liggande död på eller vid vägen i Råkärret.

Hästarna hade fortsatt sin färd och flickan låg där död då folk påträffade henne. Ingen hade hört och ingen hade sett eller visste att berätta något trovärdigt om förloppet rörande denna mystiska händelse. Man tänkte till att börja med att hästarna skenat – varvid flickan ljutit döden -… men åtskillig i den dödas ställning, då hon påträffades, motsade denna förmodan.

Snart utbredde sig de förfärligaste och hemskaste rykten rörande omförmälda händelse. Om de vore sanna, vet ej berättaren; men personer finns som påstår att en – några år därefter avliden – ”ångerfull syndare” på sin dödsbädd upptäckt, att han varit den som vållat flickans död.

———————

Inom naturhistoriskt område äger Råkärret den egenheten… att där ofta under nattens tystnad, höres underliga ljud och ofta synes där elektriskt lysande irrsken som i nattens mörker fara av och an över åkrarna och fälten.

Den, inom vetenskapen något hemmastadde… finner detta helt naturligt; men den inom vidskepelsens och vantrons skrankor ännu stående vandraren – som på sin väg genom ”kärret” om natten, upptäcker dessa små elektriska ljusfenomener och ljud -… ser och hör däri med bävan ”fridlösa andar” som ”icke fick ro i sin grav”, utan äro dömda att på detta sätt irra över och omkring de platser och ställen som bevittnat skuggsidorna av deras livs förgångna handlingar.

I slutet av 1980-talet byggdes det en cykelbana genom Råkärret. Jättebra… men det var fortfarande lika kolmörkt att gå / cykla där. Dessutom ligger den på sina ställe nästan en meter högre än den omgivande åkermarken…

Jag gick ofta på den i mörkret – man såg inte ens handen framför sig – med hunden. Han  pendlade från den ena sidan till den andra av cykelbanan, så jag utgick ifrån att OM jag bara höll mig mitt bakom honom så riskerade jag inte att kliva rakt ut i tomma intet.

Mörkret i sig skrämde mig inte längre… för jag visste att jag hade ett odjur i kopplet. Frågan var bara om jag skulle lyckats hindra honom från att äta upp eventuella ”mörkemassar”… om vi mötte någon.

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Genealogi, Sölvesborg..., Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s