Skeppet Magda… och dess besättnings öde

Fortsättning på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/07/svenska-skeppet-magdas-sista-resa/

———– Folkets Röst 1859-03-30 —————–

Då alla voro komna i båtarna, lade vi av från skeppet… detta förut så stolta och prydliga Magda, men som nu endast erbjöd den sorgliga anblicken av stympat och vanställt vrak.

Resan sattes först åt ön Melville, ty kaptenen sade sig hava läst uti kapten Horsebughs underrättelser – en bok som de flesta sjöfarande äger – att Port Hurd därstädes skulle vara en god hamn och förfriskningsort för fartyg.

I skymningen anlände vi även till detta ställe, och med glädje tyckte vi oss alla på något avstånd se ett större antal skeppsmaster, men komna närmare – funno vi -att vår inbillning bedraget oss och att det som för oss visade sig som skeppsmaster, icke var annat än en grupp av nakna och torra trädstammar.

Vår förtröstan och mod sjönko härvid betydligt, och icke underligt… ty enligt Horsenbughs underrättelser, fanns för oss ingen närmre hamn än Port Essington på Nya Holland.
Detta skulle vara en engelsk koloni och dess hamn en av de vackraste i världen. Norra delen av staden skulle dock 1841 hava blivit övergiven. Vi beslöt emellertid att segla dit…

Mot aftonen blev det fullkomligt stillte, så vi måste ro hela natten… men då i dagningen en liten bris uppstod kunde vi sätta till segeln och landade omkring klockan 10 i en vik av ön Melville, där seglen gjordes i ordning och några man gingo i land för att söka vatten. Detta lyckades dem även, och vi fyllde alla medhavda kärl med det skönaste och friskaste vatten.

Vi lade oss därefter på marken för att vila och lågo så till klockan 4…

… då vi uppväcktes av ett mångljudande skrik från en mängd brokiga och skimrande papegojor, som troligen funno sig generade av vår närvaro och därför anställde denna behagliga konsert för att avlägsna oss.

Som klockan redan var 4, gjorde vi nu oss i ordning för att avsegla. I början kunde seglen begagnas, men mot natten stillnade det åter, så att årorna ånyo måste användas. Klockan 11 ankrade båda båtarna bredvid varandra, varvid som ankare begagnades tvenne i land tagna stenar…

Efter klockan 2 fortsatte rodden åter, men då en bris om morgonen uppstod, finge seglen göra tjänst, oaktat att vi i anseende till vindens beskaffenhet måste kryssa. Sjön började även att gå hög och så mycket vatten inslog i båtarna, att vi hade svårt att hålla dem läns…

Vi sökte därför åter land och kaptenens båt – som var på ett betydligt avstånd före den andra – landade först. En timme därefter landade även sistnämnda båt… men som tidvattnet fallit ut ungefär 300 alnar, kom den samma att ligga på ett avstånd av 1/8 av en mil från kaptenens. Sedan emellertid såväl styrmannen som de övriga i denna båt varande personer, utom tvenne som kvarstannade – begivit sig till det ställe, där den första båtens passagerare tagit plats, kokades te på en uppgjord eld. Några begåvo sig därpå till skogen för att bese trakten och – om möjligt – påträffa vatten.

Uppkomna bland träden, såg de barfotaspår i sanden, men gingo dock försiktigt vidare… tills dess de uppnådde en vidsträckt slätt, bevuxen med så högt gräs att detsamma nådde dem till axlarna, då de gingo däri.

Plötsligt finge de höra människoröster och skyndade därför genast tillbaka den vägen de kommit!

Under flykten mötte de först en råbock, som under andra omständigheter nog skulle blivit ett gott byte, men som nu måste lämnas i fred, då det var att befara att ett bösskott kunde väcka vildarnas uppmärksamhet.
På ett ringa avstånd därifrån kom en buffeloxe i full fart rusande emot dem. Var och en ställde sig därför bakom ett träd, med den laddade bössan riktad emot den ovälkomne fyrfotingen, och färdig att emottaga honom… men sedan buffeln några ögonblick stannat, vek han hastigt åt sidan och försvann snart mellan träden.

————- Folkets Röst 1859-04-02 ——————

Då de utsända – fullföljer berättaren – kommit tillbaka och förtäljt för de övriga vad de sett och hört… intogs vi alla av förskräckelse och av längta att komma ifrån detta ställe, där skilda faror hotade oss.

Vi började därför försöka att så fort som möjligt komma därifrån, men som tidvattnet ännu ej börjat stiga, mötte oss härvid nya svårigheter.

Vi var tvungna att först uttaga alla som funnes i båten, därefter med alla man tillhjälp draga den till vattnet… samt därefter åter nedbära de kvarlämnade sakerna. Allt detta var icke något lätt göra då man besinnar att den sträcka – vi därunder hade att passera -, utgjorde en 1/8 av en mil.

Då de som hörde till styrmannens båt, vore färdiga att giva sig av, överenskom passagerarna Tydén och Lundqvist att göra ett ombyte, varigenom den förre skulle stiga i styrmannens- och den senare i kaptenens båt.

Detta arrangemang föranleddes dels därav att herr Tydén – som var en stor och korpulent man – tyckte sig hava bättre plats i den mindre hårt lastade båten, och dels av kaptens önskan att hava under sin närmare tillsyn och vård den sjuklige och som patient medföljande herr Lundqvist. Ombytet blev, så som snart ska visa sig, ett medel till herr Lundqvists räddning… varemot det – efter all sannolikhet – för herr Tydén skedde i en olycklig stund.

Kaptenens båt lade först ut och rodde helt sakta för att inte bli skild från den andra. Från klockan omkring 12 till 4 lågo vi därefter vid sidan av varandra för ankare.
Resan fortsattes därefter än under segling, än under rodd… tills mot middagstid då båtarna förlorade varandra ur sikte. Sedan de dock snart återfunnit varandra… 

… beslöts att en landstigning ånyo skulle försökas. En vik utsågs som lämplig därtill, men här mötte oss nya obehag och besvärligheter.

Inkomna i viken började båtarna att stöta och bräcka mot stenarna i botten, så att vi – som fruktade för deras förstöring -, måste avstå från vårt landstigningsförsök och skyndsamt söka oss därifrån.

Sedan vi mot aftonen under fullkomligt vindstilla med årorna fortskaffat oss ett stycke, ankrade vi vid midnatten samt fortsatte följande morgon – söndagen den 6 Juni – vår föga angenäma färd.

Det beslöts nu att med ens sätta kursen över till fasta landet (Nya Holland)… och sedan kaptenen givet styrmannen kursen, begåvo vi oss av. 

Men sjön gick hög och vädret var svårt… så att stenen – som i den andra båten begagnats som ankare – måste kastas överbord.

På aftonen finge vi sikte på fasta landet, och mot klockan 5 vore vi invid kusten av det samma.

Det stillnade åter, så att vi måste taga till årorna och rodde över bankar och grund… fruktande i varje ögonblick att båtarna skulle stöta på och krossas. Som det emellertid var högt vatten, undgick vi lyckligen denna fara.

På botten – varöver vi sakta flöt fram – varseblev vi genom det grunda vattnet oräkneliga koraller och sjöstjärnor av utmärkt skönhet och olika färgskiftningar. Mellan dem uppsköt i ymnighet sjöväxter av allehanda slag, så att man tyckte sig glida fram liksom över en trädgård, rik på blommor och lummiga bersåer…

Fortsättning följer…

https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

 
Annonser
Citat | Det här inlägget postades i Allmänt, Blekinge, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skeppet Magda… och dess besättnings öde

  1. Gunvor Persson skriver:

    Vem var då passageraren Tydén?

    Ett sak som är säker är att det INTE var Skeppsredare Ludvig Tydén f. 17 februari 1807 i Stockholm själv, och ägare till skeppet Magda. Det var knappast någon av hans söner heller… Ludvig Tyden f. 1842 eller August Tyden f. 1844.

    Skeppsredare / grossisten Ludvig Tydén levde till den 10 juni 1884. Då bodde han i Frössvi 1, Kolbäck sn, Västmanland…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s