Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 2

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/11/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra. Här följer besättningens vedermödor med att försöka överleva.

—————————–

…senare på aftonen började det brisa upp, så att vi åter kunde sätta segel och kryssade upp i en bukt, i vilken – enligt våra tankar – Port Essington borde vara belägen.

Mörkret inträdde nu och båtarna förlorade varandra ur sikte, men då vi – som befann oss i kaptenens båt – uppsatte vår lanterna, besvarades signalen, och vi funno att kamraterna icke voro långt borta.

Uppkomna ett stycke i bukten ville vi ankra… men som vi icke mera hade någon sten – eller något annat som lämpligt kunde användas som ankare -, beslöt vi att ro upp längre för att söka en tjänlig landstigningsplats, där vi kunde erhålla det vi saknade. Med en krokig hammare – som vi funno bland våra medförda effekter -, lodade vi djupet… varunder densamma en gång högg sig så hårt fast i en korall, att vi icke vore i stånd att åter få den loss, varför vi här måste bli liggande. Vi vore emellertid ganska belåtna med att slippa gå i land och utsätta oss för farligheter ibland vildarna.

Sedan den andra båten ankommit och ankrat vid vår sida, sammanbundes bägge båtarna och lågo så till måndagsmorgon klockan 5, då vi seglade längre in i bukten…

… men vi insåg snart att denna bukt icke var den där Port Essington var belägen!

Vi blevo även snart fullkomligt övertygade härom… då vi sammanträffade med fem vildar som i tvenne kanoter kommit oss till möte och lade sig bredvid kaptenens båt.

Som vi tyckte oss ingenting hava att befara av dem, lät vi dem obehindrat göra detta. Sedan de med mycket belåtenhet betraktat oss, läte de oss genom tecken förstå, att vi skulle vara mycket välkomna i land… där vi även skulle finna friskt dricksvatten. På tillfrågan vart Port Essington var beläget, visade de oss på en långt utskjutande udde – som vi måste kringsegla om vi ville komma dit -, men de sade även, att vi kunde landstiga i denna bukt, var vi befann oss och sedan landvägen komma till Port Essington. Då vildarna sågo – att vi för ingen del ville gå in på detta senare förslaget – avlägsnade de sig, och det tycktes som om de väntade att finna oss i ovannämnda stad, dit vi nu emellertid sjövägen styrde kosan.

———- Folkets Röst 1859-04-06 ————

Då vi seglat ett stycke, yttrade de flesta i styrmannens båt, att de för sin del funno det fördelaktigast att landstiga och landvägen begiva sig till Port Essington.

Kaptenen – som föga litade på dessa vildars vänlighet – vilken vid första givna tillfälle förvandlar sig till den rysligaste grymhet… sökte på ala sätt avråda dem från detta företag och föreställde dem de våndor, med vilket det var förenat. Hur ville de – en liten hop av nio man – värja sig för de anfall, som vildarna efter all anledning skulle göra mot dem. De svarade att de hade ingenting att frukta, då de var försedda med vapen…

Kaptenen satte sig dock ännu däremot, men sade slutligen – då de blevo allt för enträgna i sin anhållan att få gå i land -, att de kunde begiva sig var de ville!

Han hade emellertid gjort all som på honom ankom för att avböja deras ofärd… de finge själv stå sitt kast.

Vi vände därefter om och började därefter – som det var motvind – att kryssa neråt bukten. Den andra båten, som var ett gott stycke bakom oss, kryssade även… och vi höll våra blickar understundom på densamma för att ej förlora dem ur sikte. Vi såg då hur de gjorde slaget mot land, och väntade att snart se dem göra slaget utåt sjön… men förgäves.

Som vi dock i det längsta ville betvivla, att de dristat sätta sitt vågsamma förslag i verket – trodde vi – att avståndet eller andra omständigheter hindrade oss att se dem… 

… och fortsatte vår färd samt anlände omkring klockan 3 till den vik, där Port Essington skulle vara belägen. Vi seglade upp ett stycke i den samma…

… men vågade icke fortsätta, då vi på stränderna varseblev vildar som var sysselsatta med att göra upp eld. Några simmade även ett stycke ut emot oss under ett ohyggligt skrik och vrålande.

Som vi trodde att vi blivit vilseledda av vildarna, var vår första tanke att vända om… men då vi i detsamma fingo se trenne stolpar – som var nedslagna i bottnen och upptill sammanhölls av en järnsprint – lät detta oss förmoda att vi dock skulle hava den efterlängtade staden i grannskapet… och vi beslöt att – sedan vi först sökt rätt på den andra båten och tillsammans med denna – företaga seglingen uppåt viken.

Då vildarna sågo att de icke för avståndet kunde komma till oss, simmade de tillbaka…

… och vi seglade åter till den vik vi på morgonen lämnat. Av våra olyckskamrater funno vi emellertid inga spår…

När vi kommit ungefär till det ställe, där de ovannämna kanoterna kommo oss till möte, uppsatte vi vår lanterna och signalerade med ett medhavt bloss… men vi fingo inget svar, blott några stora eldar såg vi i land.

Vi tog nu för avgjort att de landstiget för att före oss uppnå Port Essington, men fruktade högerligen att de därunder fallit i händerna på dessa Australiens människoätare… sedon nu kanske vid eldarna som vi sågo, offrade våra arma kamrater för att tillfredställa sin onaturliga glupskhet. Vi låg emellertid stilla om natten och seglade om morgonen till det ställe, där vi samtalat med vildarna… för att om möjligt finna båten eller några lämningar därav, men allt var borta.

Nedstämda – genom ovissheten om våra kamraters öde – seglade vi åter mot Port Essington, och hoppades att möjligen finna dem där före oss.

Tvungna – till följd av vattnets fallande – att taga en omväg, finge vi på långt håll se ett föremål som liknade en seglare. Då kaptenen riktade sin kikare därpå och sade att det var en skonert med uppgiggad fock, tyckte vi alla så med… och började att ro av alla krafter för att uppnå den samma, men även denna gång hade vår inbillning gäckat oss!

Seglaren befanns – då vi kom närmare – vara en liten holme, och den uppgiggade focken var ett litet träd som växte på densamma. Vi hade emellertid gjort en betydlig krokväg, så att vi icke förrän klockan 11 anlände till det ställe där vi förut varit…

Vildarna betedde sig nu liksom förra gången… trenne av dem kom utsimmande emot oss och vi upptog dem i båten.

Den ene av dem frågade oss på engelska varifrån vi kommo, samt underrättade oss att de vore lotsar och åttogo sig att föra oss till Port Essington. Utom den, som tilltalade oss på engelska och som med sina svarta polisonger och mustacher ej hade ett oangenämt utseende, vore de övriga till sitt yttre avskräckande och tycktes ej förstå ett ord av det kamraten talade. Denne sistnämnde – som troligen förut varit med på segling – förstod sig på att så väl ”halsa” som sträcka upp seglet för varje gång vi under kryssningen vände.

Vi gav dem alla på deras begäran pipa och tobak, men deras anhållan om grogg kunde vi ej villfara, då vi ej hade dylika varor ombord.

Vi seglade nu fulla av hopp att snart uppnå den så länge efterlängtade staden… men vem förmår beskriva vår bedrövelse, då vid vår ankomst dit, i stället för den blomstrande koloni –  som vi väntat – endast funno några ödsliga ruiner av densamma.

Efter våra arma vänner spanade våra blickar förgäves…

… men däremot såg vi på stranden en mängd ohygglig gestalter, män kvinnor och barn om varandra. Några av dessa – Australiens människoätare – var försedda med spjut, varmed de syntes färdiga att emottaga oss.

Andra vore sysselsatta med att föra tillsammans högar med ris för att uppgöra eldar… dels på själva marken och dels på en gammal förfallen brygga där de fyllde vatten i en större järncistern.

Som vi funno detta sällskap föga angenämt och vår uppskrämda inbillning – kanske icke så utan skäl fruktade att de anordningar varmed vi såg vildarna sysselsatta – vore tillredelserna av en måltid, varvid vi själva skulle förtäras under dessa odjurs tänder, så funno vi alla att det var bäst att så fort som möjligt vända dem ryggen.

När vildarna i båten förnam våra avsikter, lät de oss förstå att vi åtminstone måste landsätta dem.

Då vi gav dem tillkänna att kunde gå i land på samma sätt som de kommit ombord, låtsades de i början ej förstå oss… liksom de icke heller ville förstå kaptenens frågor om några vita fanns i land.

Slutligen kastade de sig likväl i vattnet och simmade skrattande i land, varvid de på stranden kvarvarande uppstämde det ohyggligaste skrik och tjut, varav vi emellertid ej lät störa  oss, utan fortsatte vår återfärd.

Då vi kom till buktens mynning landsteg vi för att söka efter vatten, varav vårt förråd nu var ganska obetydligt. Vi påträffade en större damm – vars vatten var uppfyllt av små insekter och krypdjur – så att vi för att kunna begagna det först måste sila det, och sedan koka det vid en eld som vi uppgjorde vid stranden. Eftersom vi på marken sågo spår efter eldar, samt dessutom varseblev flera uppstaplade högar av ostronskal och även några kojor av bamburör… slöto vi att vildarna ej var långt borta, och avseglade därför med det snaraste innan vi hunnit fylla våra kärl med vatten.

Vår avsikt var nu att segla till den plats där skeppet strandade…

———– Fortsättning följer… ———-

https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/24/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-3/

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 2

  1. Ping: Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 3 | Fantasin skenar…

  2. Ping: Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 4 slutet… | Fantasin skenar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s