Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 3

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra. Planen var att försöka ta sig till Port Essington, vilket även kunde ske landvägen, enligt ”vildarna”… och här uppstod en diskussion mellan kapten och förstestyrmannen angående vägvalet. Den förste tyckte sjövägen dit var det bästa alternativet, medan besättningen i styrmannens båt hellre ville ta landvägen dit… vilket kapten försökte avstyra, men talade för döva öron och plötsligt var de båda båtarna skilda åt. Här följer besättningens på kaptenens båts vedermödor med att försöka överleva…

———- Folkets Röst 1859-04-06 ————

Vår avsikt var nu att segla till den plats där skeppet strandat – för att i händelse det fortfarande stod kvar – dels skaffa oss ”skvättbord” att sätt omkring båten och sålunda förhindra den att intaga för mycket vatten… dels även att söka få våra behov av vatten och proviant fyllda.

Sedan ville vi begiva oss ut i den egentliga segelleden för att där bliva bärgade av något fartyg eller i värsta fall uppnå de indiska öarna. Kapten beslöt – för att göra redan kortare – att ta vägen genom ett sund, benämnt Alligator-sundet…

Då vi – efter att följande natt legat för ankare – om onsdagsmorgonen landsteg på en ö för att torka våra kläder och koka lite te… fann vi på stranden ett långt bamburör, i vars ena ände var instucket en täljd träkloss varpå hängde en vissnad krans. Bredvid låg en målad träbit, som efter vad vi kunde se tillhört en båt. Eftersom allt detta ej kunde vara gjort av vildar, gissade vi att några andra lika olyckliga som vi, där förut hade landstiget.

Då våra kläder något torkat, begav vi oss åter av och kom  – sedan vi under några timmar till följd av natten, då vattnet var lågt… stått fast på en bank – till Alligator-sundet på torsdagseftermiddagen. Eftersom det var stillt måste vi ro, underhjälpta av strömmen som här löper 9 á 10 knop.

Vi närmade oss ett ställe av stranden, där vi trodde oss skola finna vatten…

… men i detsamma vi nådde land blev vi därstädes mottagna av tvenne alligatorer, som med vidöppna gap kom emot oss. Vi begav oss genast från land, och de tvenne amfibierna gjorde oss sällskap. De simmade ut och dök ner i vattnet, varöver den ena snart åter uppstack sitt tandade gap… för att efter en stund ånyo åter dyka ner i djupet. Vi fruktade varje ögonblick att båten skulle kullkastas av dem, men vi undgick lyckligen denna fara och fortsatte resan till kvällen, varunder vi såg mer än en krokodil simma omkring vår båt…

Då mörkret inträdde, inkom vi i ett mycket smalt pass, där vi på båda stränderna varsnade vildar som gick fram och åter med bloss i händerna.

Vi rodde så sakta som möjligt för att ej bli upptäckta, men passet blev slutligen så smalt att vi ej vågade ro vidare av fruktan att årornas plaskande skulle röja oss. Vi ankrade därför, men vågade ej under natten tala högt med varandra, all den stund vi hörde hur vildarna prasslade bland buskarna nära stranden.

Om icke mörkret skyddat oss, hade vi säkerligen varit förlorade… 

Redan vid första morgongryningen lämnade vi detta ställe och kommo på fredagseftermiddagen till en vik – var enligt Horsebughs underrättelser – där en fästning benämnd Coeburn skulle vara belägen… men med händelserna vid Port Essington i friskt minne, fann såväl kaptenen som vi övriga det vara rådigast att ej förtaga någon upptäcksfärd efter densamma. Vi fortsatte därför vår resa under frisk bris till omkring klockan 10.

Vi hade nu varit halvannat dygn utan vatten och led av törst, varvid vi beslöt att landstiga.

Tre man gick i land på ett ställe som tycktes lova tillgång på vatten, men kom snart tillbaka i fullt språng och skrek att en alligator förföljde dem. De hoppade i båten och vi rodde därifrån av alla krafter… för att se om lyckan bättre skulle gynna oss på ett annat ställe.

Där vi sedan landsteg syntes i sanden spår efter en krokodil som vältrat sig, en trädstam som syntes fälld med yxa, samt en fyrkantig grävd grop av ungefär tre alnars djup lät oss förmoda att andra och kanske de samma – vilkas spår vi tidigare sett -, varit här i samma ändamål som vi.

Kaptenen – åtföljd av fyra män ur besättningen, alla väl beväpnade – gick i land, och besteg en närliggande höjd.

Då de uppnått dess spets, såg de på kullens andra sida, helt nära sjöstranden en krokodil av fulla fjorton fots längd och tjock som en häst. Odjuret låg och vältrade sig i sanden, men upptäckte ej de våra… vilka dock fann rådigast i att undvika det vådliga grannskapet och så skyndsamt som möjligt återvända till båten. Utan att ha lyckats, lämnade vi således även detta ställe och ankom till ön Melwille omkring en timme därefter. Sedan vi här på ett lämpligt ställe landstigit, skickades andre styrman jämte tre matroser – alla beväpnade – upp i skogen för att söka vatten. Kaptenen satte sig under ett träd – för att få någon vila – medan vi övriga plockade och åt de bönor som där växte vilda och i stor ymnighet. Eftersom vi var hungriga, åt vi väl mycket därav… och fyllde dessutom en stor säck.

Sedan de utskickade kommit tillbaka med underättelsen att inget vatten var att finna, befallde kaptenen dem att gå i en annan riktning… som han själv visade.

De gjorde så… och kaptenen lade sig åter ner  och slumrade. Ingen fara tycktes vara för handen, då i det samma en av matroserna gav till ett anskri, varvid vi alla bestötta sprang upp.

ö

Vi såg nu – på omkring 50 meters avstånd i från oss -, 30 á 40 vildar krypa fram på marken mellan buskarna.

Så snart de sågo sig upptäckta reste de sig genast upp och svängde med sina spjut… liksom de vore färdiga att i varje ögonblick kasta dem på oss. Den främste bland dem – som förmodligen var deras hövding – hade brokiga fjädrar i håret och omkring armarna…

Då de höjde vapnen och syntes börja sitt anfall, avlossade kaptenen ett skott med sin revolver och sträckte hövdingen till marken.

De andra kastade sig även därvid ner på marken för ett ögonblick… men uppsteg strax och tycktes åter färdiga till anfall. Då avlossades det andra skottet, varvid vildarna betedde sig på samma sätt. Emellertid hann vi härmed nerkomma i båten, kapa fånglinan och störa ut från land.

Vildarna drog sig för ett ögonblick något tillbaka, medan de släpade de båda fallna inåt skogen… men de återkommo emellertid snart och en ny strid började.

Kaptenen avlossade de tre skotten han ännu hade kvar i sin revolver, varvid ännu en vilde fälldes till marken och en annan träffades i armen…

Våra kamrater – som gått att söka vatten – hade även hört skriket och skotten samt kom nu skyndsamt springande neråt stranden. Då vildarna finge syn på dem, försökte de att mota dem… men de lyckades genom sitt snabba språng att komma ner till stranden.

De kastade sig i vattnet och simmade till oss, varunder vi genom en oupphörlig eld avhöll vildarna från att kasta. men då de hann upp båten måste vi hjälpa dem upp i densamma och nu överhöljdes vi av en skur av spjut och pilar.

Ingen av de i båten blev dock sårade, men när den siste av de fyra simmarna kom upp i båten, träffades han ögonblickligen av ett spjut i den vänstra höften… som inträngde 6 tum i densamma.

Det lyckades – ehure med svårighet – att dra ut spjutet, men en av dess hullingar hade blivit avbruten och kvarsatt i såret… som var svart, förmodligen till följd av de giftiga salter som vildarna plägade påstryka sina kastvapen.

———- Folkets Röst 1859-04-09 ————

Emellertid fortfor vildarna att skjuta, och när de icke mera hade några spjut och pilar kvar började de kasta sina bågar, klubbor och dylikt. En klubba träffade kaptenen i ryggen och nerföll i båten…

Så snart vi vore tämligen utom skotthåll för dessa tingestar, satte vi upp seglen och avseglade med en gynnande vind… varvid vildarna på stranden ett ohyggligt tjut och skrik.

Vi seglade nu utan uppehåll till det stället där skeppet strandat, men det var totalt försvunnit och vi såg icke en gång till några spillror av detsamma.

Vi började nu alla känna oss sjuka…

———– Fortsättning följer… ———-

Den otålige hittar fortsättningen här https://tidningar.kb.se/ . Sök på ”skeppet Magda” . Från 1857 till 1861…

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 3

  1. Helena Bure Wijk skriver:

    Så spännande!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s