Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 4 slutet…

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra.

Planen var att försöka ta sig till Port Essington, vilket även kunde ske landvägen, enligt ”vildarna”… och här uppstod en diskussion mellan kapten och förstestyrmannen angående vägvalet. Den förste tyckte sjövägen dit var det bästa alternativet, medan besättningen i styrmannens båt hellre ville ta landvägen dit… vilket kapten försökte avstyra – men talade för döva öron -, och plötsligt var de båda båtarna skilda åt. Här följer besättningens på kaptenens båts vedermödor med att försöka överleva anfall av alligatorer, vildar och vattenbrist. Var den andra båten är – med förstestyrmannen Hultander och åtta man ombord – är det ingen som vet…

———- Folkets Röst 1859-04-09 ————

Vi började nu alla känna oss sjuka, vilket troligen härledde sig från den mängd bönor som vi ätit. Hos en och annan av de yngre hade väl den utståndna förskräckelsen även gjort sitt till… synnerligen sedan vi alla var kroppsligt försvagade genom föregående umbärande och ansträngningar. Det blev emellertid överenskommet att vi skulle segla till det stället där vi första gången hämtat vatten, och sedan ge oss ut till havs…

ö

Vi hoppades snart uppnå detta ställe, men om aftonen stillnade det av, varför vi beslöt att ankra och nyttjade härvid – i brist på en sten – timmermannens verkfat.

Följande morgon fann vi dock att verkfatet icke ”stoppat”, utan att strömmen fört oss ett betydligt stycke ut till sjöss. Detta gjorde att vi inte förrän sent på kvällen uppnådde den plats vi åstupade. Som det nästan var mörkt kunde vi icke gå i land… utan beslöt att kasta ankar i det ljuva hopp att följande morgon få släcka vår törst med välsmakande vatten, som vi såg rinna ner för berget vid stranden.

Även i detta skulle vi dock bli svikna…

Innan vi ännu ankrat uppstod en så svår storm att vi varje ögonblick fruktade att förgås och måste anstränga våra yttersta krafter för att hålla båten stäv emot vågorna.
Hade denna storm vara något längre, hade sannolikt våra krafter blivit uttömda… men nu började sjön omkring klockan ett att lägga sig, så att vi kunde ankra. Detta tillgick så att vi tog tvenne borrar och fastbunde dem tvärs över varandra samt nersänkte dem med en stark lina. De högg genast fast i en korall och vi blev säkert liggande till klockan tre, då båten till följd av den starka strömmen började ”gå under”… så vi blev nödsakade att kapa tågen och med kryssning hålla båten från land. 

Alla var vi nu friska, utom båtsman Bandelin, vars sår tycktes bli allt farligare.

Klockan 6 blev det ljus och vi begav oss till vårt vattenställe, men här fann vi att en landstigning var omöjlig, ty den starka dyningen efter stormen – som våldsamt hävde sig mot stranden – skulle vid ett sådant försök ofelbart ha slagit båten i spillror. Det enda återstående medlet var nu att på något annat ställe försöka landstiga. Vi företog därför en rekognoseringsfärd i detta ändamål… men överallt där en landstigning varit möjlig, såg vi på stranden hopar av dessa vildar, vars ogästvänlighet vi för väl lärt känna för att vidare våga oss närma dem. Sålunda försvann till slut allt vårt hopp om att erhålla något vatten. Vad var emellertid att göra? Vi hade nu under fyra dygn varit i saknad av en vattendroppe i detta brännande klimat, och visste icke hur länge vi ännu skulle komma att befinna oss i detta tillstånd.

Då frågade kaptenen oss övriga, om vi ville följa hans råd… och vind för våg seglat ut till havs och ännu ej giva allt hopp om räddning förlorat. Vi svarade med en mun att vi hellre ville dö i vågorna än i händerna på dessa barbarer.

Vi utkastade därpå allt som var oss överflödigt, såsom kistor, lådor och dylikt, jämte så mycket kläder att var och en blott hade en klädnad till ombyte.

Därefter lämnade vi Australien – var vi rönt så mycket motgångar – … ovissa om det efterföljande skulle bliva lättare eller svårare att uthärda.

Till vår vägledning på den vådliga färd vi nu företog oss hade vi blott en bit av ett sjökort, en söndrig sextant och en dålig kompass… de övriga av skeppets instrument hade befunnit sig i den andra båten. En ombordvarande kortkista sönderslogs och påspikades båten till ”skvättbord”. Av bottnen till en smörbytta gjordes en loggskädda och till logglina användes skeppets flagglina, som blivit i båten med agen.

På eftermiddagen samma dag – omkring klockan 6 – dog båtsman Bandelin av sitt sår.

Hela hans vänstra sida hade under sjukdomen blivit alldeles svart. Vi insydde hans stoft i ett par filtat, och andre styrmannen jordfäste honom med vatten och läste några böner… varefter han kastades överbord.

Vår törst tilltog allt mer och mer…

Vi hade en liten kagge Constantinvin ombord. Den slog vi upp och varje man erhöll i början en jungfru därav om dagen… men då förrådet började lida till slut, endast tvenne skedblad.

Då även den sista droppen av denna läskedryck var slut, föll vi på den tanken att slakta den katt vi hade med oss… för att dricka dess blod.

Den ringa kvantitet härav som vi fann, räckte blott till några ibland oss, och läskade visserligen munnen för ett ögonblick… men törstens kval blev genast åter lika stora.

Vi styrde nu åt det håll där – enligt vår beräkning – ön Timor skulle ligga, för att där finna räddningen… eller åtminstone vatten.

Tisdagen den 15 juni varseblev vi på aftonen något vitt föremål, vilket vi fruktade kunde vara bränningar och föll därför genast av… men för sent. Förfäriga bränningar lyfte båten i höjden och slungade den därpå åter ner i djupet… varvid den helt plötsligt stannade på ett grund.

Vi befann oss på Aschmors bank, belägen 450 engelska mil från Timor.

Vi måste nu genast alla hoppa ur för att dra båten längre upp upp på banken innan bränningarna skulle hinna sönderslå den samma. Att komma härifrån samma väg vi kommit därpå var naturligtvis icke att tänka, men kaptenen skickade några man längre upp på banken för att undersöka, om ej båten skulle kunna dragas över den samma.

Den vid kompassen begagnade lanternan hade blivit släkt i samma ögonblick som båten fylldes med vatten. Den tändes nu åter och de utskickade medtog den samma till sin vägledning… men under vandringen blev lanternan sönderslagen.

Då de äntligen återkom med fötter och händer sönderrivna av koraller, berättade de att längre upp på banken var det alldeles torrt. Då tog kaptenen en käpp och gick åt ett annat håll där ej så starka bränningar hördes…

Efter en timmes förlopp återkom han och tillsade oss att vrida båten åt det håll han anvisade oss. Han fodrade nu att ej fälla modet… utan anstränga våra yttersta krafter för att komma ut den hotfulla benägenhet, vari vi nu befann oss.
Vadande i vattnet företog vi oss nu att draga båten åt det anvisade hållet. För att underlätta dessa bemödanden sattes seglet till, vilket i synnerhet var oss till mycket nytta på sådana ställe där vattnet var något djupare, och båten blev i det närmaste flott. Vi uppnådde på detta sätt ett ställe, som i allmänhet var något djupare, oaktat bottnen var så ojämn, att vattnet stundom steg oss blott till knäna, stundom räckte ända upp till armarna.

Då vi utkommo till bränningarna, var för oss inget annat att göra än att gå djärvt ut mot desamma. De voro dock här ej så fruktansvärda som de, som först slungat oss på banken… Vi lyckades äntligen att arbeta oss igenom dem, sedan vi flera gånger blivit kastade tillbaka. Sedan vi alla därefter uppkommit i den av vatten uppföljda båten, uppsatte vi segel och måste tillika med åror och stakar arbeta av alla krafter för att ej ånyo dragas in bland bränningarna.

Vi seglade nu fram och tillbaka – överallt mötta av skummande vågor – … men i dagningen varseblev vi till vår glädje en öppning, genom vilken vi lyckligt och väl styrde vår bräckliga farkost och vore räddade under en ögonskenligt undergång. Emellertid var vår båt svårt läck och allas krafter fullkomligt uttömda. Sedan vi lyckats dämpa läckan, uppsände vi en tacksam bön till Gud… som sänt oss hjälpen i ett ögonblick, då vi befarade vår säkra undergång, och blev livade av det hopp, att Gud efter denna hjälp, icke skulle låta oss omkomma… utan sända oss en snar räddning. 

Vår resa fortsatte därefter, men vår pina blev för varje minut allt förfärligare.

Vår nöd är omöjlig att beskriva… även den som erfarit vad hunger, trötthet och törst vill säga, kan dock endast göra sig en dunkel föreställning om de lidande vi utstod.

Vi drack saltvatten – blandat med kamfert, eller vad annat vi kunde komma över -… och tillgrep till sist det vämjeliga vatten, som redan förut gjort sitt lopp genom kroppen.

Somliga lågo och krökte sig som maskar, medan andra på sina knän uppgav hjärtslitande ångestrop och vred sina händer i förtvivlan… som lite emellan gick därhän, att slagsmål uppstod emellan de olyckliga.

Men när nöden var som störst, var hjälpen närmast…

Den 18 juni – eller 17 dygnet, på vilket vi befunnit oss i denna benägenhet – var kaptenen vid middagstid sysselsatt att, så gott det lät sig göras, ”taga solens meridianhöjd”… då en av matroserna plötsligt ropade;

”-En seglar!”.

Vid ljudet av dessa bägge ord blickade alla genast upp och varseblev även vid horisonten ett segel… som till allas vår hänryckning så småningom närmade sig.

Nu störtade vi alla på knä och hemburo – uppfyllda av obeskrivliga känslor av glädje och tacksamhet – vårt pris till Herren, som sänt oss hjälpen i den yttersta nödens stund.

Det hade för oss varit möjligt att i detta tillstånd uthärda längre än på sin höjd två dagar…

Då fartyget – som var en brigg – kom så nära att vi kunde ses av de ombordvarande, uppsatte vi vår svenska flagga, fastbunden vid en åra. Tvenne man, som befunno sig upp i masterna, tycktes oss bliva varse och varskott kaptenen… ty, fartyget började hålla av mot oss. Hur stor blev ej vår glädje, då vi såg seglaren brass back och uppsätta den engelska flaggan.

Vi låg snart vid långsidan av briggen. De som själv förmådde steg ombord, och de övriga uppdrogs.

Fartygets namn var Schamrock, fört av kapten John Punck, på resa från Copang på ön Timor och destinerad till Sidney med majs och hästar.

Vi blev här på det vänligaste emottagna av den välvillige kaptenen… som yttrade att vårt tillstånd  erbjöd den sorgligaste syn han någonsin skådat.
De bland oss som förmådde gå, rusade genast till vatten fatet… men de finge i början ej dricka så mycket de önskade, utan blott små portioner i sänder. Vi erhöll därjämte läskande frukter, som genast med glupskhet förtärdes.

Omvårdade med den största ömhet, blev vi så småningom återställda från den svaghet och elände, vari våra genomgångna besvärligheter försatt oss och anlände alla friska den 18 juli till Sidney.

——————————————————

Så slutar berättelsen om Magdas förlisning utanför Australien 1858. Halva besättningen – dvs de som var i kaptenens båt – förutom båtsman Bandelin – överlevde. Vad för öde överstyrmannens båt rönte är okänt…

PS: Lär återkomma med en blogg om överlevarna om och när jag hittar dem…

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s