Tack för det, Telia Support…

Tidigt en torsdagsmorgon – si så där 03.00, när jag som bäst tittade på TV – härom veckan, slutade TVn fungera… eller åtminstone försvann kanalen jag tittade på när det var som mest spännande.

What? Konstaterade snabbt att det inte BARA var den kanalen som gett upp, utan varenda jäkla kanal var död. Nåväl, vad är väl ett missat slut på en deckare mitt i natten…

Mindre kul var det – när morgonen äntligen grydde – att upptäcka att även datorn hade tappat kontakten med ytter världen…

Jag kom inte in på dagstidningarna jag prenumererar på på nätet, inte heller på bloggen, ancestry och liknande släktforskningssajter… eller spotify.
Spotify! Utan spotify har jag bara tinnitusens eviga tjutande dånande och susande att lyssna på dygnet runt, morgon, middag, kväll och sömnlösa nätter. Inte kul… lägg därtill att jag inte ens hade facebook (skriii… katastrof ju: Hur ska jag nu få reda på vem som gjort vad  😉 ) att sysselsätta mig med?

Det är bara att konstatera… livet blir väldigt tyst och innehållslöst utan ett fungerande internet!

Första rådet för att ”bota”  fallerande internet och datorer brukar som bekant vara att dra ur alla kablar – sätta tillbaka dem igen efter 15-20 sekunder – … och whola, ”datorn” blir som ny. Denna procedur är inte helt enkel att genomföra när man sitter i rullstol (och inte når varken väggkontakterna eller sladduslingarna), men som väl är fanns det ”folk” från hemtjänsten som gjorde både och, och kunde göra detta – flera gånger tillochmed -, men vad hjälpte det.

… Internet var och förblev dött… stendött.

———– Telia Support, första försöket… ————–

Efter att ha varit utan nät och TV i ett drygt dygn ringde jag Telias support på fredagsmorgonen, och blev kopplad till en trevlig kille som med 99 % säkerhet visste vad problemet var. Routern behövde bara fabriksåterställas, så skulle problemet vara löst. Ehe? Och hur gör man det då?

Jo… på vänster sida av routern finns två USB kontakter, och emellan dem finns ett litet litet hål innehållande en ännu mindre knapp. Denna lilla knapp ska tryckas in med en tandpetare (eller annat spetsigt föremål) i ca 15 sekunder… och så skulle internet komma igång om si så där 30 minuter. Lät för bra för att vara sant, och det var det också. Trots två försök att återställa routern var och förblev internet lika dött.

Kom jag ut på nätet nu då? Nej, internet var och förblev dött… stendött.

———- Telia Support, andra försöket… ————

… så i fredags eftermiddag ringde jag Telia igen, och återigen fick jag veta att det inte fanns några kända störningar i mitt område. Jag berättade för killen vad vi, dvs hemtjänsten redan gjort… vilket inte hade hjälpt. Jag kom fortfarande inte ut på nätet. Han försvann för att titta på sina instrument, och kom tillbaka om inte skogstokig, så nästan… och upplyste mig om att vi minsann inte alls dragit ut några kontakter eller återställt routern:

”-Jag kan se allt ni gör här, NÄMLIGEN… och jag kan se att ni INTE har gjort det!”

Att jag återigen berättade vad vi gjort – och som jag sett hemtjänsten göra med mina egna ögon! – hjälpte föga! Enligt honom hade vi INTE gjord det, punkt… så läst mellan raderna menade han att jag ljög!

Till Dig vill jag bara säga en sak, lär dig att inte gå i klinch med kunden / uppringaren. Hens synpunkter får inte föraktas…

———————————————————————

Tro´t eller ej, men jag har också jobbat i en ”support” och har viss erfarenhet av att ta emot samtal. Hur hade det sett ut om någon ringt till mig, och talat om för mig att det brinner i hens hus… och jag hade svarat att det gör det inte: -Jag kan se ditt hus här, nämligen… och det brinner inte! Tror inte jag blivit långvarig på det jobbet…

———————————————————————

Eftersom vi inte gjort det jag påstod, uppmanade han mig att FÖR HANS SKULL dra ur kablarna igen, varpå jag svarade att jag inte kunde det. Varför? ville han veta, och jag berättade att jag inte nådde dem pga att jag satt i rullstol. Suck… långt om länge och mycket motvilligt ”erbjöd” han att göra en felanmälan (om jag ska vara ärlig trodde jag att det var det jag försök göra, men förmodligen på fel ställe), vilket jag sa ja till, åtminstone två gånger.

Kan säga att din arbetsgivare Telia i det läget var fem sekunder från att mista en kund, tack vare dig!

De räddades enbart av att en halvdöv släkting – 80+ – råkade komma hit, och jag i ren desperation gav henne luren och bad henne framföra att vi gjort allt det han påstod vi inte gjort… för att han trodde INTE mig.

Hon ombads då av någon anledning att uppge en av den handfull coder som finns på routerns baksida. Man kan ju undra varför jag inte fått den frågan, för det hade jag utan problem kunnat svara på. Tack och adjö!

Kom jag ut på nätet? Så klart inte, internet var och förblev dött… stendött.

Det som hände sedan var att jag fick två SMS från Telia.

Avisering! Hej! Vi har tagit emot din felanmälan med referensnummer xxxxxxxxxxx. Ärendet lämnas nu över till våra specialister för fortsatt analys. Hälsningar Telia

Avisering! Din felanmälan beräknas vara åtgärdad senast 2018-04-10, 18.00 . Hälsningar Telia

——————————————

Vad i hela världen skulle jag nu göra – utan både nät och TV – i fyra dagar? Det enda jag egentligen var kapabel att göra var att ”döstäda” lådor och korgar, och rensa bort papper som varken jag eller någon annan garanterat kommer att behöva i framtiden. Många papper blev det som åkte i soporna, och resten sorterades i två  högar… en som handlade om knäet på något sätt, och en med övriga bra att ha dokument.

Dessutom upptäckte jag att jag sannolikt inte behöver köpa fler kuvert under resten av min livstid, eftersom jag hittade massor i alla möjliga storlekar…

IMG_0855 (2)I denna pärm finns papper/dokument från den 12 maj 2014 och till mars månad 2018, som enbart handlar om mitt ”Jävla Knä!”  https://gunvorpersson1.wordpress.com/javla-kna/ .

Där finns papper från tre olika ortopedmottagningar / avdelningar i två olika län, en stroke- och rehabavdelningen i ett av dessa län + specialistrehab.
Där finns papper från en infektionsavdelning x två. LÖF – anmälan, avslag, överklagan… och avslag igen, med motiveringen att mitt knä var komplicerat och resultatet var vad man kunde begära. IVO. Försäkringskassan… med ca femton sjukskrivnings intyg, och ansökning om handikappersättning våren 2017 (pga fördyrande levnadskostnader med ca 2000 kronor i månaden i form av hemtjänst, frikort på medicin, läkare-sjukgymnastbesök och sjukresor)… avslag, med motivering: En knäprotesoperation tar INTE ett år att rehabilitera… utan tre månader, för det har socialstyrelsen bestämt! Ny ansökan hösten 2017, som otroligt nog blev beviljad från och med februari 2018. Sjukpenningen har i april 2018 gått över till sjukersättning…

Där finns också papper om bostadsanpassning, färdtjänst, korttidsboende och hemtjänst… fortsättning lär väl tyvärr följa, men då måste jag investera i en ny pärm.

Egentligen borde jag väl ge Telia Support dagens ros, pga allt tråk jobb som jag gjort tack vare dem!

———————————————-

Tio i elva på tisdagen fick jag följande SMS från Telia…

Nu är din felanmälan med referensnummer xxxxxxxx åtgärdad. Har du ytterligare behov av kontakt med oss angående din felanmälan, skicka ett SMS med texten TELIA till 71100 så ringer vi upp dig. Hälsningar Telia

… och glad i hågen slog jag på datorn BARA FÖR ATT UPPTÄCKA ATT INTERNET INTE FUNGERADE. Så jag gjorde som det stod i SMSet och skickade ett SMS till dem. Knappt hade jag tryckt på skicka förrän jag fick följande svar från dem:

Hej! Vi kan tyvärr inte ta emot din önskan om att bli kontaktad. Vänligen kontakta oss igen via telefon eller via Telia.se./kontakta. Hälsningar Telia

Vad i he..ete, Telia? Driver ni med mig, eller?

———– Telia Support, tredje försöket… ————–

Åter igen ringer jag till Telia Support och dra hela historien för en kille som hette Leo. Mjo, felet skulle vara åtgärdat, men… så undrade han om det satt någon kabel i den röda kontakten, vilket det gjorde och har gjort sedan router kopplades in för tre månader sedan. Fick veta att det INTE skulle sitta någon kabel där, så rådet var att ta bort den och återställ routern för fjärde gången.

Syster och systerson – den sistnämnde på god väg att bli elektriker med inriktning på datorer – kom och drog ut den röda kabeln som konektade till datorn, och tryckte in den pyttelilla knappen i hålet mellan USB portarna på routern… och se på fan, nu fungerade både internet och TV kanalerna.

Han har numer utnämnt sig till min personlige tekniker, bättre än Telias dito 🙂 .

——————————————————-

PS: Tänk om support nummer ett eller två i fredags berättat samma sak för mig som Leo gjorde i tisdags. Då hade jag bara varit utan internet i ett drygt dygn… i stället för sex dygn som det blev nu.

Vad lärde jag mig på detta då? Jo, att det är en väldigt sårbar värld vi lever i. Därför kommer jag att i framtiden låta sätta upp en joddlarbalkong till koltrastarna, dvs en TV antenn på taket och titta på TV genom den… för att minimera risken att bli av med BÅDE nät och digitalTV samtidigt framöver.

 

 

Annonser
Publicerat i Allmänt, Blekinge, Blogg, Knä..., Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mars 2018…

Den 12 mars fick jag besked från försäkringskassan att de bytt ut min sjukpenning mot hel sjukersättning från ock med april månad… vilket innebär 11 604 kronor FÖRE skatt. Det är bara att hoppas att detta bara gäller den halvan som jag varit sjukskriven på, och INTE den andra halvan OCKSÅ som jag sedan länge haft sjukersättning på.

Är nu nere på 1,5 tablett kortison om dagen, och har även hoppat över fyra Metoject sprutor under mars… vilket kanske är en bidragande orsak till att benen och fötterna fortfarande är hyfsat smala och med normal färg (inbillar jag mig i alla fall). Dunkandet är oxå borta…

knäbild

Går nu åtta rundor (+ 15 stycken 180 graders vändningar), vilket blir ca 160 meter inomhus med gåbordet. Stackars mej… eller ryggen rättare sagt! Höger knä känns väl ganska ok, medan vänster är rent farligt.

 

——- kontinuitet ——

Det där med vikten av kontinuitet hör / läser man ofta om inom både barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen.

Betydelsen av ordet skiljer sig dock väldigt åt, beroende på vilken omsorg det handlar om. Inom barnomsorgen betyder det att ”brukaren”, dvs barnet skall träffa så få olika pedagoger som möjligt under sin dag/vecka på förskolan eller skolan… medan det inom äldreomsorgen snarare verkar betyda det motsatta, dvs brukaren skall träffa så många olika personer som det bara möjligt!

Februari 2018: Av dessa 40 personer som var här under januari återkom 22 stycken någon gång under februari månad + sju stycken ”nya” (= totalt 29 olika personer under februari), som inte varit här någon gång denna sidan årsskiftet.
Fem av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa sju är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de fem stjärnmärkta från januari månad återkom endast 20%, dvs EN person i februari)…

I mars månad skall planeringen ändras… hoppas att det på sikt innebär färre olika utförare!

Mars 2018: Av de 29 personer som var här under februari återkom 21 stycken någon gång under mars månad + elva stycken ”nya” (= totalt 32 olika personer under mars månad).
Nio av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa åtta är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de två stjärnmärkta från februari månad återkom 50%, dvs EN person i februari).

Summa summarum… så har jag hitintills träffat 58 olika personer från hemtjänsten under 2018. 

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Knä..., Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Februari 2018…

Har blivit beviljad insatser enligt HSL – Hälso och sjukvårdslagen -… och för min del innebär det gångträning utomhus tre gånger i veckan med det nya gåbordet.

Det första jag blev varse (vid testgång inomhus) var att jag kommer att skava sönder höger armbåge på två röda sekunder på gåbordets djupt skålade armstöd… och skavsår på min fula armbåge är det sista jag behöver.
Det andra jag blev varse – och det var en ganska chockande upptäckt -, var att jag INTE kunde resa mig upp från sittande med vinterkängorna på… vilket jag är tämligen säker på att jag kunde för ett år sedan.

Konsekvensen av detta blev att gångträningen skulle pausas…

… tills hjälpmedelscentralen varit här och tittat på gåbordet, och tills jag hade skaffat nya skor via vårdcentralen (och vad är det som säger att jag kan ställa mig upp med ett par nya skor?)!

——————————-

När hjälpmedelscentralen kom hit för att ”polstra” armstöden med fårskinn, typ… bad jag dem samtidigt rensa hjulen från hår på det gåbordet som jag använder dagligen, eftersom det gick på snedden (högersidan var väldigt trög)… vilket de första sa NEJ till, eftersom de inte hade någon arbetsorder från arbetsterapeuten på det.

Gånghjälpmedlen i min kommun är det dock sjukgymnasten – och inte arbetsterapeuten – som håller i…

… och om det finns någon sådan i tjänst som tillhör mitt område är tveksamt.
L – som tillhör mitt område, och var här i samband med att jag fick föregångare till detta ”ute gåbord” i oktober 2017 blev sjukskriven i samma veva -… och J som ordinerat HSL har fått ”gå över gränsen” och tagit några av hennes ärende.

Kommunen annonserade efter en ny sjukgymnast i december, men huruvida de hittade någon är obekant…

Nåväl, killarna från hjälpmedelscentralen tittade trots allt på gåbordet, och konstaterade – arbetsorder eller ej – att de ej kunde lämna det i det skick det var… TVÅ av de fyra hjulen snurrade inte runt längre (så det var väl inte så konstigt att gåbordet drog på sned). Det är nu åtgärdat hjälpligt, men för att det ska bli riktigt bra behövs nya hjul…

ö

Sedan kom någon på att jag faktiskt kan gåträna inomhus… så HSL beslutet ändrades, och gäller nu fem dagar i veckan. Från och med 1 mars tom siste april ska denna ordination pågå och ska sedan utvärderas. Till detta hör dessutom en signeringslista from 1 mars…

Min tanke är att utöka sträckan som jag går med en runda i veckan = 20 meter… så sista veckan i februari gick jag fyra rundor.

—– Jobbigt, jobbigt! —–

Höger knä böjer jag någorlunda som man ska göra när jag går, även om det inte är helt pålitligt… eftersom knäsenan är för lång (vilket jag får lära mig att leva med, enligt C på ortopeden i Karlshamn). Positivt är i alla fall att det inte gör ont sedan ståltrådarna togs bort i oktober 2017…
Vänster knä låser jag i översträckt läge – i hopp om att ha någon kontroll över det -, eftersom det viker sig som en fällkniv när jag kommer till 0 grader… synnerligen opålitligt, även om det inte gör speciellt ont, med andra ord.
ONT –  med stora bokstäver – gör det däremot i ryggen, strax under svanken… om det sedan beror på skoliosen, otränade muskler, total avsaknad av kondition eller något annat vet jag inte.

—— Försäkringskassan… ——

Fick ett brev från försäkringskassan om att de övervägde att ersätta min sjukpenning med hel sjukersättning… kanske lika bra det, så slipper jag gå till vårdcentralen en gång i kvartalet för att förlänga sjukskrivningen. Det är bara att hoppas att ersättningen därigenom inte blir ännu lägre…

———- för tung! ———–

Ersätter numer tre middagar med lika många Nutrilett påsar + tre cappuccino kaffe med lika många Nutrilett påsar i veckan… eftersom C på vårdcentralen tyckte att jag borde gå ner i vikt, helst genom att trappa ner kortisonet. Höjde ju dosen kortison till 2 x 5 mg i oktober, eftersom jag upptäckte att mina underben och fötter såg normalare ut då – dvs svullnade lade sig, likaså försvann den röda färgen, värmen och bultandet – på dubbel dos kortison.

1,5 tabletter om dagen gjorde dock att symtomen kom tillbaka, men lade sig igen om jag tog två tabletter varannan dag och 1,5 varannan dag…  två hål smalare har jag blivit på kuppen 🙂 .

——- kontinuitet ——

Det där med vikten av kontinuitet hör / läser man ofta om inom både barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen.

Betydelsen av ordet skiljer sig dock väldigt åt, beroende på vilken omsorg det handlar om. Inom barnomsorgen betyder det att ”brukaren”, dvs barnet skall träffa så få olika pedagoger som möjligt under sin dag/vecka på förskolan eller skolan… medan det inom äldreomsorgen snarare verkar betyda det motsatta, dvs brukaren skall träffa så många olika personer som det bara är möjligt!

Januari 2018: Under januari månad var det 40 olika utförare hos mig från hemtjänsten… av dessa har jag märkt fem med en stjärna, dvs de var nyanställda och/eller hade aldrig tidigare varit hemma hos mig.

Februari 2018: Av dessa 40 personer som var här under januari återkom 22 stycken någon gång under februari månad + sju stycken ”nya” (=29 olika personer i februari månad), som inte varit här någon gång denna sidan årsskiftet.
Fem av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa sju är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de fem stjärnmärkta från januari månad återkom endast 20%, dvs EN person i februari).

Summa summarum… så har jag hitintills träffat 47 olika personer från hemtjänsten under 2018. 

———————————–

PS: Vet inte hur många gånger i veckan jag får svarar på frågan var brödet finns, för att ta en ständigt aktuell fråga… fastän det ligger på samma ställe på micron som det gjorde i går, i förra veckan och för två år sedan. Det är EN liten – men till slut ganska irriterande – konsekvens av att det kan gå halvårs vis från det att en utförare har varit här… tills vederbörande kommer hit igen. Att hen inte minns var den förbenade brödpåsen finns då, ja, det har jag all förståelse för… men det är inte roligt att behöva svara på samma fråga femtioelfte gången. Och det är bara EN fråga…

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Knä..., Reumatism, Sölvesborg..., Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 3

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra. Planen var att försöka ta sig till Port Essington, vilket även kunde ske landvägen, enligt ”vildarna”… och här uppstod en diskussion mellan kapten och förstestyrmannen angående vägvalet. Den förste tyckte sjövägen dit var det bästa alternativet, medan besättningen i styrmannens båt hellre ville ta landvägen dit… vilket kapten försökte avstyra, men talade för döva öron och plötsligt var de båda båtarna skilda åt. Här följer besättningens på kaptenens båts vedermödor med att försöka överleva…

———- Folkets Röst 1859-04-06 ————

Vår avsikt var nu att segla till den plats där skeppet strandat – för att i händelse det fortfarande stod kvar – dels skaffa oss ”skvättbord” att sätt omkring båten och sålunda förhindra den att intaga för mycket vatten… dels även att söka få våra behov av vatten och proviant fyllda.

Sedan ville vi begiva oss ut i den egentliga segelleden för att där bliva bärgade av något fartyg eller i värsta fall uppnå de indiska öarna. Kapten beslöt – för att göra redan kortare – att ta vägen genom ett sund, benämnt Alligator-sundet…

Då vi – efter att följande natt legat för ankare – om onsdagsmorgonen landsteg på en ö för att torka våra kläder och koka lite te… fann vi på stranden ett långt bamburör, i vars ena ände var instucket en täljd träkloss varpå hängde en vissnad krans. Bredvid låg en målad träbit, som efter vad vi kunde se tillhört en båt. Eftersom allt detta ej kunde vara gjort av vildar, gissade vi att några andra lika olyckliga som vi, där förut hade landstiget.

Då våra kläder något torkat, begav vi oss åter av och kom  – sedan vi under några timmar till följd av natten, då vattnet var lågt… stått fast på en bank – till Alligator-sundet på torsdagseftermiddagen. Eftersom det var stillt måste vi ro, underhjälpta av strömmen som här löper 9 á 10 knop.

Vi närmade oss ett ställe av stranden, där vi trodde oss skola finna vatten…

… men i detsamma vi nådde land blev vi därstädes mottagna av tvenne alligatorer, som med vidöppna gap kom emot oss. Vi begav oss genast från land, och de tvenne amfibierna gjorde oss sällskap. De simmade ut och dök ner i vattnet, varöver den ena snart åter uppstack sitt tandade gap… för att efter en stund ånyo åter dyka ner i djupet. Vi fruktade varje ögonblick att båten skulle kullkastas av dem, men vi undgick lyckligen denna fara och fortsatte resan till kvällen, varunder vi såg mer än en krokodil simma omkring vår båt…

Då mörkret inträdde, inkom vi i ett mycket smalt pass, där vi på båda stränderna varsnade vildar som gick fram och åter med bloss i händerna.

Vi rodde så sakta som möjligt för att ej bli upptäckta, men passet blev slutligen så smalt att vi ej vågade ro vidare av fruktan att årornas plaskande skulle röja oss. Vi ankrade därför, men vågade ej under natten tala högt med varandra, all den stund vi hörde hur vildarna prasslade bland buskarna nära stranden.

Om icke mörkret skyddat oss, hade vi säkerligen varit förlorade… 

Redan vid första morgongryningen lämnade vi detta ställe och kommo på fredagseftermiddagen till en vik – var enligt Horsebughs underrättelser – där en fästning benämnd Coeburn skulle vara belägen… men med händelserna vid Port Essington i friskt minne, fann såväl kaptenen som vi övriga det vara rådigast att ej förtaga någon upptäcksfärd efter densamma. Vi fortsatte därför vår resa under frisk bris till omkring klockan 10.

Vi hade nu varit halvannat dygn utan vatten och led av törst, varvid vi beslöt att landstiga.

Tre man gick i land på ett ställe som tycktes lova tillgång på vatten, men kom snart tillbaka i fullt språng och skrek att en alligator förföljde dem. De hoppade i båten och vi rodde därifrån av alla krafter… för att se om lyckan bättre skulle gynna oss på ett annat ställe.

Där vi sedan landsteg syntes i sanden spår efter en krokodil som vältrat sig, en trädstam som syntes fälld med yxa, samt en fyrkantig grävd grop av ungefär tre alnars djup lät oss förmoda att andra och kanske de samma – vilkas spår vi tidigare sett -, varit här i samma ändamål som vi.

Kaptenen – åtföljd av fyra män ur besättningen, alla väl beväpnade – gick i land, och besteg en närliggande höjd.

Då de uppnått dess spets, såg de på kullens andra sida, helt nära sjöstranden en krokodil av fulla fjorton fots längd och tjock som en häst. Odjuret låg och vältrade sig i sanden, men upptäckte ej de våra… vilka dock fann rådigast i att undvika det vådliga grannskapet och så skyndsamt som möjligt återvända till båten. Utan att ha lyckats, lämnade vi således även detta ställe och ankom till ön Melwille omkring en timme därefter. Sedan vi här på ett lämpligt ställe landstigit, skickades andre styrman jämte tre matroser – alla beväpnade – upp i skogen för att söka vatten. Kaptenen satte sig under ett träd – för att få någon vila – medan vi övriga plockade och åt de bönor som där växte vilda och i stor ymnighet. Eftersom vi var hungriga, åt vi väl mycket därav… och fyllde dessutom en stor säck.

Sedan de utskickade kommit tillbaka med underättelsen att inget vatten var att finna, befallde kaptenen dem att gå i en annan riktning… som han själv visade.

De gjorde så… och kaptenen lade sig åter ner  och slumrade. Ingen fara tycktes vara för handen, då i det samma en av matroserna gav till ett anskri, varvid vi alla bestötta sprang upp.

ö

Vi såg nu – på omkring 50 meters avstånd i från oss -, 30 á 40 vildar krypa fram på marken mellan buskarna.

Så snart de sågo sig upptäckta reste de sig genast upp och svängde med sina spjut… liksom de vore färdiga att i varje ögonblick kasta dem på oss. Den främste bland dem – som förmodligen var deras hövding – hade brokiga fjädrar i håret och omkring armarna…

Då de höjde vapnen och syntes börja sitt anfall, avlossade kaptenen ett skott med sin revolver och sträckte hövdingen till marken.

De andra kastade sig även därvid ner på marken för ett ögonblick… men uppsteg strax och tycktes åter färdiga till anfall. Då avlossades det andra skottet, varvid vildarna betedde sig på samma sätt. Emellertid hann vi härmed nerkomma i båten, kapa fånglinan och störa ut från land.

Vildarna drog sig för ett ögonblick något tillbaka, medan de släpade de båda fallna inåt skogen… men de återkommo emellertid snart och en ny strid började.

Kaptenen avlossade de tre skotten han ännu hade kvar i sin revolver, varvid ännu en vilde fälldes till marken och en annan träffades i armen…

Våra kamrater – som gått att söka vatten – hade även hört skriket och skotten samt kom nu skyndsamt springande neråt stranden. Då vildarna finge syn på dem, försökte de att mota dem… men de lyckades genom sitt snabba språng att komma ner till stranden.

De kastade sig i vattnet och simmade till oss, varunder vi genom en oupphörlig eld avhöll vildarna från att kasta. men då de hann upp båten måste vi hjälpa dem upp i densamma och nu överhöljdes vi av en skur av spjut och pilar.

Ingen av de i båten blev dock sårade, men när den siste av de fyra simmarna kom upp i båten, träffades han ögonblickligen av ett spjut i den vänstra höften… som inträngde 6 tum i densamma.

Det lyckades – ehure med svårighet – att dra ut spjutet, men en av dess hullingar hade blivit avbruten och kvarsatt i såret… som var svart, förmodligen till följd av de giftiga salter som vildarna plägade påstryka sina kastvapen.

———- Folkets Röst 1859-04-09 ————

Emellertid fortfor vildarna att skjuta, och när de icke mera hade några spjut och pilar kvar började de kasta sina bågar, klubbor och dylikt. En klubba träffade kaptenen i ryggen och nerföll i båten…

Så snart vi vore tämligen utom skotthåll för dessa tingestar, satte vi upp seglen och avseglade med en gynnande vind… varvid vildarna på stranden ett ohyggligt tjut och skrik.

Vi seglade nu utan uppehåll till det stället där skeppet strandat, men det var totalt försvunnit och vi såg icke en gång till några spillror av detsamma.

Vi började nu alla känna oss sjuka…

———– Fortsättning följer… ———-

Den otålige hittar fortsättningen här https://tidningar.kb.se/ . Sök på ”skeppet Magda” . Från 1857 till 1861…

Publicerat i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 2

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/11/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra. Här följer besättningens vedermödor med att försöka överleva.

—————————–

…senare på aftonen började det brisa upp, så att vi åter kunde sätta segel och kryssade upp i en bukt, i vilken – enligt våra tankar – Port Essington borde vara belägen.

Mörkret inträdde nu och båtarna förlorade varandra ur sikte, men då vi – som befann oss i kaptenens båt – uppsatte vår lanterna, besvarades signalen, och vi funno att kamraterna icke voro långt borta.

Uppkomna ett stycke i bukten ville vi ankra… men som vi icke mera hade någon sten – eller något annat som lämpligt kunde användas som ankare -, beslöt vi att ro upp längre för att söka en tjänlig landstigningsplats, där vi kunde erhålla det vi saknade. Med en krokig hammare – som vi funno bland våra medförda effekter -, lodade vi djupet… varunder densamma en gång högg sig så hårt fast i en korall, att vi icke vore i stånd att åter få den loss, varför vi här måste bli liggande. Vi vore emellertid ganska belåtna med att slippa gå i land och utsätta oss för farligheter ibland vildarna.

Sedan den andra båten ankommit och ankrat vid vår sida, sammanbundes bägge båtarna och lågo så till måndagsmorgon klockan 5, då vi seglade längre in i bukten…

… men vi insåg snart att denna bukt icke var den där Port Essington var belägen!

Vi blevo även snart fullkomligt övertygade härom… då vi sammanträffade med fem vildar som i tvenne kanoter kommit oss till möte och lade sig bredvid kaptenens båt.

Som vi tyckte oss ingenting hava att befara av dem, lät vi dem obehindrat göra detta. Sedan de med mycket belåtenhet betraktat oss, läte de oss genom tecken förstå, att vi skulle vara mycket välkomna i land… där vi även skulle finna friskt dricksvatten. På tillfrågan vart Port Essington var beläget, visade de oss på en långt utskjutande udde – som vi måste kringsegla om vi ville komma dit -, men de sade även, att vi kunde landstiga i denna bukt, var vi befann oss och sedan landvägen komma till Port Essington. Då vildarna sågo – att vi för ingen del ville gå in på detta senare förslaget – avlägsnade de sig, och det tycktes som om de väntade att finna oss i ovannämnda stad, dit vi nu emellertid sjövägen styrde kosan.

———- Folkets Röst 1859-04-06 ————

Då vi seglat ett stycke, yttrade de flesta i styrmannens båt, att de för sin del funno det fördelaktigast att landstiga och landvägen begiva sig till Port Essington.

Kaptenen – som föga litade på dessa vildars vänlighet – vilken vid första givna tillfälle förvandlar sig till den rysligaste grymhet… sökte på ala sätt avråda dem från detta företag och föreställde dem de våndor, med vilket det var förenat. Hur ville de – en liten hop av nio man – värja sig för de anfall, som vildarna efter all anledning skulle göra mot dem. De svarade att de hade ingenting att frukta, då de var försedda med vapen…

Kaptenen satte sig dock ännu däremot, men sade slutligen – då de blevo allt för enträgna i sin anhållan att få gå i land -, att de kunde begiva sig var de ville!

Han hade emellertid gjort all som på honom ankom för att avböja deras ofärd… de finge själv stå sitt kast.

Vi vände därefter om och började därefter – som det var motvind – att kryssa neråt bukten. Den andra båten, som var ett gott stycke bakom oss, kryssade även… och vi höll våra blickar understundom på densamma för att ej förlora dem ur sikte. Vi såg då hur de gjorde slaget mot land, och väntade att snart se dem göra slaget utåt sjön… men förgäves.

Som vi dock i det längsta ville betvivla, att de dristat sätta sitt vågsamma förslag i verket – trodde vi – att avståndet eller andra omständigheter hindrade oss att se dem… 

… och fortsatte vår färd samt anlände omkring klockan 3 till den vik, där Port Essington skulle vara belägen. Vi seglade upp ett stycke i den samma…

… men vågade icke fortsätta, då vi på stränderna varseblev vildar som var sysselsatta med att göra upp eld. Några simmade även ett stycke ut emot oss under ett ohyggligt skrik och vrålande.

Som vi trodde att vi blivit vilseledda av vildarna, var vår första tanke att vända om… men då vi i detsamma fingo se trenne stolpar – som var nedslagna i bottnen och upptill sammanhölls av en järnsprint – lät detta oss förmoda att vi dock skulle hava den efterlängtade staden i grannskapet… och vi beslöt att – sedan vi först sökt rätt på den andra båten och tillsammans med denna – företaga seglingen uppåt viken.

Då vildarna sågo att de icke för avståndet kunde komma till oss, simmade de tillbaka…

… och vi seglade åter till den vik vi på morgonen lämnat. Av våra olyckskamrater funno vi emellertid inga spår…

När vi kommit ungefär till det ställe, där de ovannämna kanoterna kommo oss till möte, uppsatte vi vår lanterna och signalerade med ett medhavt bloss… men vi fingo inget svar, blott några stora eldar såg vi i land.

Vi tog nu för avgjort att de landstiget för att före oss uppnå Port Essington, men fruktade högerligen att de därunder fallit i händerna på dessa Australiens människoätare… sedon nu kanske vid eldarna som vi sågo, offrade våra arma kamrater för att tillfredställa sin onaturliga glupskhet. Vi låg emellertid stilla om natten och seglade om morgonen till det ställe, där vi samtalat med vildarna… för att om möjligt finna båten eller några lämningar därav, men allt var borta.

Nedstämda – genom ovissheten om våra kamraters öde – seglade vi åter mot Port Essington, och hoppades att möjligen finna dem där före oss.

Tvungna – till följd av vattnets fallande – att taga en omväg, finge vi på långt håll se ett föremål som liknade en seglare. Då kaptenen riktade sin kikare därpå och sade att det var en skonert med uppgiggad fock, tyckte vi alla så med… och började att ro av alla krafter för att uppnå den samma, men även denna gång hade vår inbillning gäckat oss!

Seglaren befanns – då vi kom närmare – vara en liten holme, och den uppgiggade focken var ett litet träd som växte på densamma. Vi hade emellertid gjort en betydlig krokväg, så att vi icke förrän klockan 11 anlände till det ställe där vi förut varit…

Vildarna betedde sig nu liksom förra gången… trenne av dem kom utsimmande emot oss och vi upptog dem i båten.

Den ene av dem frågade oss på engelska varifrån vi kommo, samt underrättade oss att de vore lotsar och åttogo sig att föra oss till Port Essington. Utom den, som tilltalade oss på engelska och som med sina svarta polisonger och mustacher ej hade ett oangenämt utseende, vore de övriga till sitt yttre avskräckande och tycktes ej förstå ett ord av det kamraten talade. Denne sistnämnde – som troligen förut varit med på segling – förstod sig på att så väl ”halsa” som sträcka upp seglet för varje gång vi under kryssningen vände.

Vi gav dem alla på deras begäran pipa och tobak, men deras anhållan om grogg kunde vi ej villfara, då vi ej hade dylika varor ombord.

Vi seglade nu fulla av hopp att snart uppnå den så länge efterlängtade staden… men vem förmår beskriva vår bedrövelse, då vid vår ankomst dit, i stället för den blomstrande koloni –  som vi väntat – endast funno några ödsliga ruiner av densamma.

Efter våra arma vänner spanade våra blickar förgäves…

… men däremot såg vi på stranden en mängd ohygglig gestalter, män kvinnor och barn om varandra. Några av dessa – Australiens människoätare – var försedda med spjut, varmed de syntes färdiga att emottaga oss.

Andra vore sysselsatta med att föra tillsammans högar med ris för att uppgöra eldar… dels på själva marken och dels på en gammal förfallen brygga där de fyllde vatten i en större järncistern.

Som vi funno detta sällskap föga angenämt och vår uppskrämda inbillning – kanske icke så utan skäl fruktade att de anordningar varmed vi såg vildarna sysselsatta – vore tillredelserna av en måltid, varvid vi själva skulle förtäras under dessa odjurs tänder, så funno vi alla att det var bäst att så fort som möjligt vända dem ryggen.

När vildarna i båten förnam våra avsikter, lät de oss förstå att vi åtminstone måste landsätta dem.

Då vi gav dem tillkänna att kunde gå i land på samma sätt som de kommit ombord, låtsades de i början ej förstå oss… liksom de icke heller ville förstå kaptenens frågor om några vita fanns i land.

Slutligen kastade de sig likväl i vattnet och simmade skrattande i land, varvid de på stranden kvarvarande uppstämde det ohyggligaste skrik och tjut, varav vi emellertid ej lät störa  oss, utan fortsatte vår återfärd.

Då vi kom till buktens mynning landsteg vi för att söka efter vatten, varav vårt förråd nu var ganska obetydligt. Vi påträffade en större damm – vars vatten var uppfyllt av små insekter och krypdjur – så att vi för att kunna begagna det först måste sila det, och sedan koka det vid en eld som vi uppgjorde vid stranden. Eftersom vi på marken sågo spår efter eldar, samt dessutom varseblev flera uppstaplade högar av ostronskal och även några kojor av bamburör… slöto vi att vildarna ej var långt borta, och avseglade därför med det snaraste innan vi hunnit fylla våra kärl med vatten.

Vår avsikt var nu att segla till den plats där skeppet strandade…

———– Fortsättning följer… ———-

https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/24/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-3/

Publicerat i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

Skeppet Magda… och dess besättnings öde

Fortsättning på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/07/svenska-skeppet-magdas-sista-resa/

———– Folkets Röst 1859-03-30 —————–

Då alla voro komna i båtarna, lade vi av från skeppet… detta förut så stolta och prydliga Magda, men som nu endast erbjöd den sorgliga anblicken av stympat och vanställt vrak.

Resan sattes först åt ön Melville, ty kaptenen sade sig hava läst uti kapten Horsebughs underrättelser – en bok som de flesta sjöfarande äger – att Port Hurd därstädes skulle vara en god hamn och förfriskningsort för fartyg.

I skymningen anlände vi även till detta ställe, och med glädje tyckte vi oss alla på något avstånd se ett större antal skeppsmaster, men komna närmare – funno vi -att vår inbillning bedraget oss och att det som för oss visade sig som skeppsmaster, icke var annat än en grupp av nakna och torra trädstammar.

Vår förtröstan och mod sjönko härvid betydligt, och icke underligt… ty enligt Horsenbughs underrättelser, fanns för oss ingen närmre hamn än Port Essington på Nya Holland.
Detta skulle vara en engelsk koloni och dess hamn en av de vackraste i världen. Norra delen av staden skulle dock 1841 hava blivit övergiven. Vi beslöt emellertid att segla dit…

Mot aftonen blev det fullkomligt stillte, så vi måste ro hela natten… men då i dagningen en liten bris uppstod kunde vi sätta till segeln och landade omkring klockan 10 i en vik av ön Melville, där seglen gjordes i ordning och några man gingo i land för att söka vatten. Detta lyckades dem även, och vi fyllde alla medhavda kärl med det skönaste och friskaste vatten.

Vi lade oss därefter på marken för att vila och lågo så till klockan 4…

… då vi uppväcktes av ett mångljudande skrik från en mängd brokiga och skimrande papegojor, som troligen funno sig generade av vår närvaro och därför anställde denna behagliga konsert för att avlägsna oss.

Som klockan redan var 4, gjorde vi nu oss i ordning för att avsegla. I början kunde seglen begagnas, men mot natten stillnade det åter, så att årorna ånyo måste användas. Klockan 11 ankrade båda båtarna bredvid varandra, varvid som ankare begagnades tvenne i land tagna stenar…

Efter klockan 2 fortsatte rodden åter, men då en bris om morgonen uppstod, finge seglen göra tjänst, oaktat att vi i anseende till vindens beskaffenhet måste kryssa. Sjön började även att gå hög och så mycket vatten inslog i båtarna, att vi hade svårt att hålla dem läns…

Vi sökte därför åter land och kaptenens båt – som var på ett betydligt avstånd före den andra – landade först. En timme därefter landade även sistnämnda båt… men som tidvattnet fallit ut ungefär 300 alnar, kom den samma att ligga på ett avstånd av 1/8 av en mil från kaptenens. Sedan emellertid såväl styrmannen som de övriga i denna båt varande personer, utom tvenne som kvarstannade – begivit sig till det ställe, där den första båtens passagerare tagit plats, kokades te på en uppgjord eld. Några begåvo sig därpå till skogen för att bese trakten och – om möjligt – påträffa vatten.

Uppkomna bland träden, såg de barfotaspår i sanden, men gingo dock försiktigt vidare… tills dess de uppnådde en vidsträckt slätt, bevuxen med så högt gräs att detsamma nådde dem till axlarna, då de gingo däri.

Plötsligt finge de höra människoröster och skyndade därför genast tillbaka den vägen de kommit!

Under flykten mötte de först en råbock, som under andra omständigheter nog skulle blivit ett gott byte, men som nu måste lämnas i fred, då det var att befara att ett bösskott kunde väcka vildarnas uppmärksamhet.
På ett ringa avstånd därifrån kom en buffeloxe i full fart rusande emot dem. Var och en ställde sig därför bakom ett träd, med den laddade bössan riktad emot den ovälkomne fyrfotingen, och färdig att emottaga honom… men sedan buffeln några ögonblick stannat, vek han hastigt åt sidan och försvann snart mellan träden.

————- Folkets Röst 1859-04-02 ——————

Då de utsända – fullföljer berättaren – kommit tillbaka och förtäljt för de övriga vad de sett och hört… intogs vi alla av förskräckelse och av längta att komma ifrån detta ställe, där skilda faror hotade oss.

Vi började därför försöka att så fort som möjligt komma därifrån, men som tidvattnet ännu ej börjat stiga, mötte oss härvid nya svårigheter.

Vi var tvungna att först uttaga alla som funnes i båten, därefter med alla man tillhjälp draga den till vattnet… samt därefter åter nedbära de kvarlämnade sakerna. Allt detta var icke något lätt göra då man besinnar att den sträcka – vi därunder hade att passera -, utgjorde en 1/8 av en mil.

Då de som hörde till styrmannens båt, vore färdiga att giva sig av, överenskom passagerarna Tydén och Lundqvist att göra ett ombyte, varigenom den förre skulle stiga i styrmannens- och den senare i kaptenens båt.

Detta arrangemang föranleddes dels därav att herr Tydén – som var en stor och korpulent man – tyckte sig hava bättre plats i den mindre hårt lastade båten, och dels av kaptens önskan att hava under sin närmare tillsyn och vård den sjuklige och som patient medföljande herr Lundqvist. Ombytet blev, så som snart ska visa sig, ett medel till herr Lundqvists räddning… varemot det – efter all sannolikhet – för herr Tydén skedde i en olycklig stund.

Kaptenens båt lade först ut och rodde helt sakta för att inte bli skild från den andra. Från klockan omkring 12 till 4 lågo vi därefter vid sidan av varandra för ankare.
Resan fortsattes därefter än under segling, än under rodd… tills mot middagstid då båtarna förlorade varandra ur sikte. Sedan de dock snart återfunnit varandra… 

… beslöts att en landstigning ånyo skulle försökas. En vik utsågs som lämplig därtill, men här mötte oss nya obehag och besvärligheter.

Inkomna i viken började båtarna att stöta och bräcka mot stenarna i botten, så att vi – som fruktade för deras förstöring -, måste avstå från vårt landstigningsförsök och skyndsamt söka oss därifrån.

Sedan vi mot aftonen under fullkomligt vindstilla med årorna fortskaffat oss ett stycke, ankrade vi vid midnatten samt fortsatte följande morgon – söndagen den 6 Juni – vår föga angenäma färd.

Det beslöts nu att med ens sätta kursen över till fasta landet (Nya Holland)… och sedan kaptenen givet styrmannen kursen, begåvo vi oss av. 

Men sjön gick hög och vädret var svårt… så att stenen – som i den andra båten begagnats som ankare – måste kastas överbord.

På aftonen finge vi sikte på fasta landet, och mot klockan 5 vore vi invid kusten av det samma.

Det stillnade åter, så att vi måste taga till årorna och rodde över bankar och grund… fruktande i varje ögonblick att båtarna skulle stöta på och krossas. Som det emellertid var högt vatten, undgick vi lyckligen denna fara.

På botten – varöver vi sakta flöt fram – varseblev vi genom det grunda vattnet oräkneliga koraller och sjöstjärnor av utmärkt skönhet och olika färgskiftningar. Mellan dem uppsköt i ymnighet sjöväxter av allehanda slag, så att man tyckte sig glida fram liksom över en trädgård, rik på blommor och lummiga bersåer…

Fortsättning följer…

https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

 
Citat | Posted on by | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Akvarierummet… vecka 10

”Pumpen” till Diskoteket är ett AM-TOP ytterfilter… som säkert inte är rengjort på fem år. Lång tid har det dessutom stått avstängt… så jag startade alltså upp akvariet i somras med ett gammalt surt filter. Är nog inget att rekommendera, men gjorde nog inte så mycket heller… eftersom det bara innehöll klena växter och allsköns alger. Men nu skulle det ske…

En AM-TOP innehåller tre korgar, tänkta för valfritt material att filtrera vattnet igenom. Den översta innehöll en skitig max en halv centimeter tjock ”filt”… konstigt, minns inte att jag haft något som liknar filt i någon pump tidigare, men ok. Korg nummer två innehöll… just ingenting! WTF… har jag verkligen inte haft vadd eller någonting alls i den?
Minnet sviktar, det är ju minst fem år sedan jag ”laddade” den senast… men det känns ganska osannolikt att jag skulle startat den med en tom korg. Kan vit vadd försvinna av sig själv… tanken svindlar!

I den tredje korgen fanns i alla fall en blå filtermatta, men man kan ju undra om detta filtret gjort så mycket mer nytta än satt vattnet i rörelse…

—————————–

NU ligger det vit vadd i den översta, blå vadd i korg nummer två och sk makaroner och blå filtermatta i den tredje (så nu vet jag det inför nästa gång).

IMG_0831 (2).JPGKamerablixten avslöjar obönhörligt sanningen… behöver storstädas.

Nu återstår bara att byta slangarna, innan de – gud förbjude – släpper av ålderdom…

IMG_0828 (2).JPG

Finns ETT fönster i akvarierummet… mot söder. Utanför fönstret finns ett blodplommonträd som skuggar halva året, likaså en markis… men just nu är jag inte hjälpt av varken det ena eller andra. Trädet är bladlöst och markiser… tja, blåst, snö och markiser är ingen bra kombination.

———————————–

Har stor respekt för blåst och markiser, pga en erfarenhet från 1980-talet. Blåste satan gjorde det – och huset jag bodde i låg väldigt fritt… inget som stoppade vinden från varken öster eller väster – och markiserna var givetvis indragna, men mitt i natten fick vinden ändå tag i den.

Det högra staget slets loss från karmen, och det vänstra lossnade från markisen… varvid hela tygstycket – inklusive staget längst ner – for ut i hela sin längd och fladdrade vilt i vinden. Fattades bara att staget skulle träffa fönsterrutan…

Snöret man drog in den med satt som tur var inomhus, men det visade sig att själva låsanordningen hade slitits sönder… så där satt jag – mitt i natten, nästan lika näck som jag en gång kommit till världen – på soffkanten i mörkret med ett stadigt tag om snöret, och funderade på hur jag skulle lösa situationen. Det bågnade och knakade i perspektivfönstren, och utanför dönade stormen och dränkte dundret från åskan…

Det slutade med att jag band fast snöret i elementet och bad en stilla bön om att det inte skulle dras loss från väggen… och flyga ut genom fönstret.

———————————-

Att sitta framför akvariet med solen i ögonen är inte kul heller. Alternativet är att INTE sitta där på förmiddagarna… eller släppa ner persiennen som faktiskt finns i fönstret.

Nåväl, persiennen hade säkert inte varit nerrullad på tio år – dvs sedan Diskoteket placerades framför fönstret -, men otroligt nog gick den att få ner… men det är ingen munter syn. ”Stegarna” var sönder på flera ställen, och färgen på dem kan väl närmast kallas rökgul… fult inifrån, men det är ingenting emot vad det är utifrån. Stegbanden kan gudbevars bytas, men åt färgen finns inget att göra… så jag funderar på att investera i en ny persien – svart… för det ser bra ut utifrån -, eller sk mörkläggningsgardiner. Får se vilket jag gör…

Publicerat i akvarium, Allmänt, Fiskar, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Svenska skeppet Magdas sista resa…

Skeppet Magda – ett av Stockholms största och vackraste kofferdiskepp (dvs, ett handelsfartyg som var förberedd för militär användning) på sin tid – var en bark på 424 ton.

Hon – liksom Amalia Maria och Superior – tillhörde rederi Ludvig Tydén f. 1807 i Stockholm & Co i Stockholm, och var ett av de fartyg som hyrdes in, vilket sannolikt handlare Janne Camph i Karlshamn var delaktig i, för att ta passagerare direkt från Karlshamn till New York och / eller Boston under den korta period 1853-54 som Karlshamn figurerade som utresehamn för Amerikaemigranter.
Tex lämnade hon med kapten E G Österberg Karlshamn den 9 augusti 1854 med 122 passagerare ombord… och var framme i N.Y den 30 september.

Magda förolyckades dock 1858, något som blev förstasidestoff i tidningarna runt om i Sverige… och även i Amerika.

——————– Norden 1859-04-23 ——————–

Den 6 november 1857 påbörjade hon en resa till Melbourne och Geelong, då även ett par passagerare gick ombord i Sandhamn… totalt var det 20 personer ombord med besättningen.

Den 9 november 1857 anlände hon till Köpenhamn, provianterade inför resan och fortsatte därifrån den 20 november.

Resan fortsatte sedan lyckligt och med allt väl ombord ända tills vi kommo några grader W om Goda Hoppsudden. Här insjuknade kaptenen hastigt, så att blevo nödsakade att anlöpa Capstaden, dit vi anlände den 8 februari 1858.

Som emellertid denna sjukdom icke var av farligare beskaffenhet, kunde vi åter den 22 fortsätta resan till Geelong på Nya Hollands södra kust… dit vi anlände den 2 april för att därstädes lossa en del av lasten, som bestod av trävaror.

Sedan detta skett – befanns den övriga lasten, som bestod av järn destinerat till Batavia -, vara otillräcklig för att avhålla skeppet från krängningar, och som man till och med fruktade att denna omständighet möjligen kunde förorsaka en kantring, beslöts att även intaga någon barlast.

En del av densamma inkastades först genom styrbords lastport, varvid fartyget kom att kränga åt denna sida… och sedan den övriga delen blivit inkastad genom barbords porten, ställde sig väl fartyget rätt… men det befanns härvid att detsamma hade en läcka, som lämnade en ingång åt så mycket vatten, att vore nödsakade att tre gånger om dagen använda pumparna.

Men all den stund i Geelong (vilket är delstaten Victorias näst största stad (efter Melbourne) och är belägen vid kusten 75 kilometer sydväst om Melbourne) icke fanns något ordentligt varv, beslöt de att skeppet – denna olägenhet oaktat -, skulle fortsätta sin resa till Batavia….

Vi lämnade alltså nämnda stad den 28 April, samt styrde kurs väster åt från Australien (Nya Holland) och seglingen gick lyckligt under det första dygnet… men på det andra uppstod en stark nordvästlig storm – varvid läckan så betydligt tilltog, att vi funno oss föranlåtna att vända -, och beslöto i stället att taga vägen öster om Australien, där det visserligen icke är strormigt, men varmed däremot seglare måste styra färden genom det farliga farvattnet, som utbreder sig emellan öflockarna kring Nya Holland.

I synnerhet äro Torres Straits eller Torres sundet – vilka äro uppfyllda av idel holmar bankar och grund -, således fruktansvärda för de sjöfarande… och vi tro oss icke överdriva om vi säga att fjärdedelen av de fartyg som passerar dessa sund, därstädes finna undergång.

Det var således med en förlåtlig och lätt förklarlig fruktan, som vi med vårt skadade fartyg förotogo färden genom dessa sund, tack vare emellertid en mild försyn lyckades vi att komma igenom, sedan vi tvenne gånger varit helt nära att törna.

Glada och tacksamma över denna lyckliga seglats fortsatte vi sedermera resan, men vår glädje skulle icke bliva av lång varaktighet. Läckan i skeppet hade så förvärrats, att vi alla, nästan utan uppehåll, måste vara i rörelse vid pumparna, men genom pumpning kom skeppet i en sådan skakning att kaptenen fruktade, det kronometern möjligen därigenom blivit bragd i oordning och således ej var tillförlitlig.

För att kunna bestämma huruvida detta var fallet eller ej, behövde kaptenen att söka land och utvalde här till Cap van Diemen på ön Melville såsom den närmaste. Enligt hans beräkning borde vi anlända dit den 1 Juni…

Att kaptenens beräkning denna gång var riktig visade sig även snart, ty den 1 Juni omkring 6 på morgonen inkom förstestyrmannen Hultander till kapten och varskodde honom, att land var synligt i lovart och att avståndet icke var särdeles betydligt.

Sedan styrmannen fått befallning att hålla av land, klädde sig kaptenen skyndsamt och skulle just lämna sin hytt, då fartyget till allas vår bestörtning begynte skaka på ett sätt, som lät oss befara att kölen kommit i beröring med de förfärliga grunden. Snart därpå kändes en stark stöt… så åter en och fartyget stannade. Såväl kapten som passagerare och besättning rusade härvid ut på däck.

Sedan den första förskräckelsen något lagt sig, började vi att vidtaga nödiga anstalter för att komma av grund.

De försök vi gjorde att brassa back voro fåfänga, ty vinden låg rätt akterifrån. Alla segel blev därför fastsgjorda, utom bram- och bovenbramseglen, vilka jämte rår och bramstänger kastades överbord. Två man och andre styrman stego i en av båtarna för att loda… varvid djupet befanns vara två famnar förut, men tre famnar akterut.

Sedan detta skett, återvände båten till skeppet och emottog styrbords ankare jämte kabel samt förde detsamma ett stycke akterut. Så snart ankaret blivit nedsänkt begynte alla man att arbeta med ginor och vid spelet för att komma flott, men alla våra ansträngningar vore förgäves.

Järnet – jämte en del av barlasten – utkastades nu och för andra gången började vi nu arbeta vid spelet… men gjorde därvid den upptäckten att ankaret icke ”stoppade”, utan draggade med.

Det blev därför nödvändigt att sätta ut babords ankare – som var något större – men som båten ansågs vara för liten att kunna emottaga detsamma började timmermannen i hast att arbeta på att färdigställande av en flotte utav bramstänger och reservspiror.

Just som flotten var färdig att emottaga sin last började en svår sjögång – som alltmed tilltog – varvid fartyget ouppbörligen erhöll stötar mot bottnen, och vi fruktade arje ögonblick att det skulle bliva sönderslaget. Slutligen fick det även ett hål akterut, varigenom så mycket vatten inrusade, att vi funno det vara en dårskap att vilja med pumparnas tillhjälp hålla fartyget läns. 

Då således allt hopp att få fartyget flott – alla våra bemödanden oaktat – återstod intet annat val än att lämna skeppet. Vi försedde alltså båtarna med proviant och vatten, även nedlades i desamma något kläder för varje man…

Därefter befallde kaptenen att stormasten och mesanmasten skulle kapas, emedan han fruktade att de genom de starka stötarna – som skeppet oupphörligen erhöll – kunde nedfalla och skada någon. Innan dock masterna kapades, läto vi båtarna som numer var vårt enda hopp sätta ut ett stycke från skeppet så att de icke skulle kunna nås av de nedfallande masterna. 

Kapningen gick lyckligt och väl, tackvare timmermannens yxa och besättningens raskhet. Sedan båtarna kommit tillbaka, åto vi något kvällsvard och förtöjde båtarna med goda fånglinor. Vi beslöto att alla skulle till den instundande natten intaga sina platser på salongsdäcket, på det att om fockmasten – som icke blivit kapad – skulle nedfalla. Ingen fara voro för oss att därav frukta…

Beredda att i varje ögonblick lämna fartyget, gingo vi därefter till vila, men få av oss kunde under sådana omständigheter tillsluta sina ögon till en vederkvickande sömn.

Morgonen där på – eller den 2 Juni – uppstego vi för att lämna Magda. Vi drucko först kaffe och äto något för att ej vara fastande. Sedan därefter alla ombordvarande djur blivit dödade och allt sålunda var färdigt…

… drucko vi en avskedsskål med den önskan och förhoppning till Gud, att han snart skulle sända oss räddningen utur vår fruktansvärda belägenhet.

Vi nedstego därefter i båtarna, varvid vi ordnade oss på följande sätt:

I den ena båten nedstego kapten Österberg, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Norlin, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

Följande togo plats i den andra båten, förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

Fortsättning följer

https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/11/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode/

Video | Posted on by | Märkt , , , , | 7 kommentarer

Akvarierummet… vecka 8

IMG_0781 (3).JPG

Jag har lovat mig själv efter cryptosjukan att ALDRIG mer gnälla över växtligheten i diskoteket… men det var fan vad det växer, att påstå något annat vore en grov lögn. Och nej, jag har inte hällt i någon gödning…

Vallisnerian skenar fram längs med framrutan och Limnophilaslingorna ligger som ett lock på ytan… så pass att granulaten knapp kan ramla igenom och ner till firrarna (chipsen till garrorna ska vi inte prata om… de måste jag peta ner med våld med en blompinne, sax eller något annat ”verktyg”. Fattas bara att jag tappar vad det nu är jag petar med… men saxen går inte ner genom hålet i täckglaset i alla fall).

IMG_0782 (2).JPG”Heltäckningsmattan” – till de framtida räkorna – liknar väl mest två tjockmadrasser på höjden nu mera. Inte gnälla nu…

IMG_0797 (2)

Ett knippe Vallisneria – drygt 110 cm långa – fick respass, likaså ca två liter Limnophila. Förra gången fick grannen de överblivna växterna, men den här gången blåvägrade hon… hennes akvarium var fullt.

En städpatrull på tio amanoräkor har flyttat in, likaså ett impulsköp av lika många röda dito 🙂 .

IMG_0801 (2).JPG

Filuren i bakgrunden – som inte är helt olik en öronlös kanin – är en panda garra…

IMG_0804 (3)

Ännu fler små små kryp att ta hänsyn till vid framtida vattenbyte. Jag var ju livrädd för att snabelmonstret skulle sluka lilla Älvan, men det visade sig snabbt att Älva inte var en utan TVÅ mini kopparbarber… dessutom hade de även ett mindre syskon.

IMG_0806 (2).JPG

Det lilla Cryptocoryne balansae ”bäckibölja” bladet har rasat ihop och försvunnit… medan c.  undulata verkar vara på väg att återhämta sig. C. wentii Brown och en annan sort visar dock inga livstecken…

Därför har jag köpt ytterligare en växt med ogräsvarning…Hygrophila Polysperma.

IMG_0805 (3).JPG

Publicerat i akvarium, Akvariumen..., Allmänt, Fiskar, Sölvesborg..., Uncategorized, Växter | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Emigrantskeppet Cambria 1854… två äro födda och ingen död

Utdrag av ett brev, daterat å emigrantskeppet Cambria i New Yorks hamn den 14 September 1854. 

(även detta är skrivet på Cambria under samma resa…  https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/02/01/emigrantforska-pa-natet/ )

——————————————————————————————————–

—– Karlshamns Allehanda den 14 oktober 1854  —–

Hulda moder och släktingar!
Lova Herren min själ, etc Ps 103
Ja käre vänner lova med oss Herren vår Gud som så nåderligen har ledsagat oss över det stora Världshavet. Vi hava nu Gudi i lov hunnit lyckliga och väl vårt efterlängtade mål, och ingen skada har träffat oss.

Som ni väl vet så fick vi vänta länge på Skeppet i Carlshamn.

Den 23 Augusti (FEL! Den 23 juli skall det vara) gick vi därifrån. Vi hade så gott väder de fyra dagarna vi vore i Östersjön att vi inte märkte någon skillnad att vara i vårt skepp emot att vara i ett rum på landet. Detta varade så länge vi vore i sundet å Kattegatt, men i Nordsjön fick vi storm. Då fick vi alla känna på sjösjukan… det vill säga att man får kräkas, och får svår magplåga. Svårast var det för havande kvinnor, och lindrigast för barn.

Om tiden det tillstår så hade jag mycket att tala om, Engelska flottan och andra seglare som vi träffade, samt om en mängd besynnerliga fiskar.

Valfiskar sågo vi, de sprutade vatten så att det såg ut som en stor rök.

———————

Vi hava alla varit friska och raska under resan. Två äro födde och ingen död under resan. Vår Kapten Barry sade att han aldrig under de 6 år han fört Emigranter har haft så friskt folk.

Ofta fick vi hissa seglen med. Vårt skepp har 30 segel…

Vi har ingenting att anmärka emot vår Kapten, utan att vi fick surt och dåligt vatten. Vår proviant räckte väl till en sådan resa till. Vid framkomsten fick vi riktigt uppbära penningar för de värlar som våra kommissionärer hade skaffat oss, utan något avdrag. 

Här är en utmärkt vacker stad. Pastor Hedström – som våra kommissionärer hade givet oss anvisning på -, var en utmärkt beskedlig man. Han lovade att sända resten av våra penningar till oss, då vi kunne låta honom veta var vi stannar.

Här är friskt nu, men i Chicago skall koleran rasa svårt…

Gud vet hur det går för oss när vi komma dit. Håkan Larssons beskrivning på vad man behöver under sjöresan är pålitlig, men jag vill lägga till vad jag förstår, samt därom underrätta vår Kommissionär Lagerblad i Carlshamn, där de kunna få veta det, som ämnar komma efter hit. Nu kan jag inte vidare nämna för denna gång…

Då jag kommer längre in uti landet vill jag underrätta vad jag tycker om det, eftersom jag lovade en säker upplysning till de hemmavarande.

Ni må tro jag tycker det är underligt att vara så långt bort från er kära släktingar, men det vill jag nämna att jag inte tagit skada till min själ. utan mera uppbyggelse. Gud vare nu och alltid med eder och oss alla.

önskar Petter Swensson, från Risanäs.

Vem Petter Swensson från Risanäs var vet jag inte säkert. Risanäs tillhör Ronneby sn i Blekinge, och där fanns helt riktigt en Petter Svensson som skulle kunna passa. Det som talar emot är att han dels är gift, och dels att jag inte hittar honom i utflyttningslängden…

———————————————————————————————————

—– Då är familjen Finke lättare att följa 🙂 … —–

öCarlshamns Allehanda den 4 november 1854

… men vi tar det från början!

Fredrik Mauritz Fincke föddes den 14/12 1815 i Stockholm. Han flyttade till Karlshamn den 2 december 1837, och var badmästare.
En badmästare är A: en person som badar eller tvättar andra (vid medicinska bad t.ex.), eller B: en person som håller badstuga och som koppar, åderlåter o.dyl; fältskär…

Där gifte han sig den 1 november 1842 med dygd ädla jungfrun Lovisa Magdalena Harms f. 23/4 1817 i Karlshamn, och där föddes deras barn:
Gustaf Mauritz den 16 februari 1843,
Fredrika Lovise den 18 juli 1845 – 23 januari 1847,
Fredrique Mathilde 1 juni 1847 – 7 september, 1848 och lilla
Rosalie Amalia den 22 januari 1851 – 11 maj 1853.

Karlsamns Allehanda den 12 maj 1853

Kan säga att det INTE är jättevanligt med så fina dödsrunor i Karlshamns Allehanda… eller att man annonserar på så sätt i tidningen som familjen Fincke gjorde. Där finns även annonser där  Fincke erbjuder slipning av rakknivar på oljesten…

Karlshamns Allehanda den 1 februari 1854

Karlshamns Allehanda den 19 juli 1854

… och en knapp vecka senare gick familjen Finke ombord på det amerikanska emigrantskeppet Cambria i Karlshamn.

—————————————————

Cambria var ett av den handfull skepp som seglade direkt med passagerare från Karlshamn (startade i Stockholm) till Amerika under åren 1853-1854… vilket var den korta period som Karlshamns figurerade som utresehamn för emigranter.

De övriga – som jag hittat hitintills – är Amalia Maria, Magda, Blohm och Superior…

Skeppsmanifestet från Cambria den 14 september 1854.

ö.JPG

————— 1860 —————-

Familjen Fincke – pappa Fredrik Mauritz 42, mamma Louis 42, sönerna Augustus 17 och Ely 6 år – finns i census 1860 i Jamestown, Chautauqua, New York.

—————- 1861 —————

Året därpå – 1861 – bröt det Amerikanska inbördeskriget ut efter att Abraham Lincoln valts som president i USA. Då bröt sig elva stater i södern loss ur unionen – där slaveriet fortfarande var lagligt –  och bildade Amerikas konfedererade stater = ”Sydstaterna”.

De övriga 25 delstaterna = ”Nordstaterna” stödde USAs federala regering. Efter fyra år av krig – som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium -, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen.

Inbördeskriget påstås ofta vara en fråga om slavhandeln, men det är dock inte hela sanningen… historiker har ofta pekat på de tullar som belastades främst sydstaterna, som en orsak till att dessa bröt sig ur unionen.

Många samhällen i södern var avancerade jordbrukssamhälle, medan de i norr var industrialiserade samhällen. Detta gjorde sydstaterna mer vänligt instälda till handel med omvärlden, medan nordstaterna stod för en protektionistisk politik.

Detta är fortfarande det blodigaste kriget i Amerikas historia med 620 000 döda soldater och okänt antal civila offer…

—————————————

F M Fincke var bland de första svenskar från Chautauqua County som anslöt sig till James M. Brown… för att kämpa för unionen under krigets första månad.

Han anmälde sig som privatperson till Company B i NY 72nd Infantry Regiment, men blev snart omplacerad som sjukhusförvaltare, dock inte som kirurg…  utan han tjänstgjorde på US Army (Marcus Ward) sjukhus i Newark, NJ – vilket från början hade varit ett fyra våningar högt lager som gjorts om till en medicinsk anläggning – , som mottog skadade via den intilliggande järnvägslinjen.

Han fick dock sluta på grund av kronisk diarré…

————— 1862 —————-

Då återvände han hem till Jamestown för att vara läkare till sin sjuka hustru Louise, men hon dog den 28 november 1862… och bara tre veckor senare – den 17 oktober 1862 – dog även F M Fincke av tyfus i Jamestown.
Paret Finkly efterlämnade två söner: Gustavas M. Finkey – 19 år – som tjänstgjorde i NY 100: e regementet, och den nio årige Ely – ett av de två barn som föddes ute på Atlanten, ombord på emigrantskeppet Cambria – … som togs omhand av advokaten Levant Brown i Jamestown.

————– sonen Gustaf Mauritz Fincke —————–

Konsekvenserna av inbördeskriget fortsatte dock. Sonen Gustaf  togs till fånga den 6 maj 1864 i Drewry’s Bluff, VA, och fängslades i Andersonville.
Han överlevde prövningen, men beskrevs som en trasig man vid frigivning …

Gustaf Finkey bosatte sig sedan i Michigan. och 1874 gifte han sig med Louise McKeown f. 1853 – 26 juli 1903… vilket sannolikt var hans andra gifte.

De blev föräldrar till minst tre söner som blev vuxna,
Finkey 1875 – 22 juni 1875
Morris Eli f. 15 september 1876 (hans hustrun heter Hattie)
Prudence f. 1878–
Frederick DeForist Finkey f. 21 februari 1878
Prudence f. 17 oktober 1880 – 4 december 1886, och
Lloyd S Finkey f. 27 december 1887 (hans hustrun heter Pearl Margaret Eddy… barn finns)
… samtliga födda i Michigan.

Det finns en Justus M Finkey – född 1844 i Charles Harber, Sweden 🙂  som gifte sig den 26 april 1867 i Barry, Michigan med Prudence Halmstead

Gustaf blev 76 år gammal och dog som änkling den 8 mars 1919 i Ross, Kalamazoo County som Gustavis M Finkey… och finns på Find A Grave som Augustus M Fincke.

——————- sonen Ely Frederick William Fincke ——————

Den yngre sonen kom att växa upp hos Lenard B & Flounda Brown, och tog senare namnet Ely F Brown. Blev amerikansk medborgare först den 28 oktober 1887 i Cuyahoga, Ohio… fastän han bott där hela sitt liv, utom sina första tre veckor som tillbringades på emigrantskeppet Cambria.

Han gifte sig den 24 november 1887 i Marion, Ohio med Helen ”Ellen” Lannon och de bodde i Cleveland, Cuyahoga, Ohio. Föräldrar till:
Minnie A f. januari 1890
Harry DeForest f. 17 juli 1893 (hans hustru heter Augusta F… barn finns)

Ely F Brown dog 78 år gammal den 8 december 1932 i Wickliffe, Lake County, Ohio. 

————————————————————————————

Vad följande efterlysning syftar till vet jag dock inte…


Post och inrikes tidningar 1886.02.12, 1886.10.30 och 1887.01.04

 

———- vem vet, inte jag ————–

Det är förövrigt mycket sannolikt att badmästaren Fredrik Mauritz Fincke & Louise Harms från Karlshamn i Blekinge har levande ättlingar i USA i dag.

PS: Namnet Fincke kan stavas på många sätt, tex Finke, Finkley, Finkey…

————————–

http://www.jamestownswedes.org/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Amerikanska_inb%C3%B6rdeskriget

https://www.ancestry.se/      abonnemang krävs

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar