DNA test hos ancestry…

I detta tjusiga paket anlände DNA kitet från ancestry den 13 maj. Jag beställde det den 28 april och redan samma dag fick jag ett mail om att kitet var på väl…

Paketet innehöll – förutom instruktioner på engelska – ett provrör, en ”kork” med blå vätska i, en liten plastpåse och en mindre ask att skicka tillbaka testet i för analys.

På baksidan av paketet finns en kod med siffror och bokstäver… samma som på provröret.  Var rädd om den… för utan den kommer du inte att få reda på något resultat av ditt test!

———– Aktivera kitet ———–

Steg 1. Börja med att aktivera kitet på http://www.ancestrydna.com/activate … har du inte redan ett konto hos ancestry (vilket jag hade), måste du börja med att skapa ett, vilket är kostnadsfritt.

Knappa sedan in koden som står på provröret, för utan den kan ancestry inte identifiera vems DNA det är som finns i det inskickade provröret.

Steg 2. Samla in DNA… gör man genom att ”spotta” i ett provrör. Därefter skruvar man på ”korken”… vilken väl snarare är en ampull med blå vätska i. Vätskan rinner då ner i salivprovet.
Skaka röret i 5 sekunder, och stoppa det sedan i den medföljande lilla plastpåsen. Försegla nämnda påse med tejpremsan, och lägg den i den lilla retur asken. Stoppa asken i första bästa postlåda utan frimärken… och DNAtestet har påbörjat sin resa till Dublin. Sex till åtta veckor kommer det att ta innan provet är analyserat…

—————————-

När man aktiverar kitet får man också ta ställning till och svara på ett antal frågor, tex granska och godkänna diverse villkor…

DNAancestry1

 

DNAancestery3

… när man gjort det, dyker denna sidan upp.

DNAancestry6

Hoppla, mitt efternamn indikerar att jag kommer från de brittiska öarna… inte en siffra rätt, enligt mig 🙂 .

—————————–

89 Euro kostade DNAtestet från ancestry – min födelsedagspresent till mig själv -… vilket omräknat till svensk valut blev 938 kronor (+14 kronor för bytet av valutan). Med andra ord är ancestry test dyrare än motsvarande hos tex ftDNA, där jag testade mig för två år sedan… men eftersom jag framförallt nu är på jakt efter amerikanare, dvs ättlingar till utvandrade Mjällbybor – tillhörande Lister släkten… liksom jag – från ca 1853 och framåt tror jag att det kan vara idé att även testa mig hos ancestry.

Och nej, postnord krävde ingen avgift på 75 kronor för att leverera DNA paketet till mig.

Fortsättning följer… 

Annonser
Publicerat i Allmänt, Blekinge, DNA-forskning, Genealogi, Sölvesborg..., Släktforskning, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

April 2018…

Kortisonknaprandet är nu nere på en och en halv tablett tre dagar i veckan och en tablett de övriga dagarna.

Gångträningen fortskrider inomhus (eftersom mina armar visade sig vara dåligt kompertibla med även detta gåbord för utomhusbruk. Tanken var ju att jag skulle gåträna utomhus, men så har det alltså inte blivit.

Sjukgymnast J ringde i början av månaden för att höra hur det gick med gåträningen -som jag blivit beviljad under mars och april, enligt HSL -, men samtalet handlade mest om gåbordet…. och hon kunde inte förstå att det inte passade, för det var ju för reumatiker…

—————– Inomhus gåbordet… —————–

… är inte speciellt för reumatiker, utan för Svenssos. Det har inlines hjul och motor, och får därför INTE användas utomhus.

gåbord gamla

Den blå linjen – min överarm – är ungefär 25 cm lång… och jag måste ha överarmen någorlunda lodrätt under axeln för att kunna lägga åtminstone lite tyngd på den. Den röda linjen är marginellt något längre… och vinkeln överarm – underarm är ca 90 grader.

Den gula vågräta är ca 9 centimeter, och visar avståndet mellan handtagen och hur nära gåbordet jag kommer…

Den röda linje är ca 60 cm… och den blå ca 18 cm. Vinkeln mellan axel och armbåge är ca 45 grader utåt…

Hur som helst, går jag nu tretton rundor (+ 26 stycken 180 graders vändningar), vilket blir ca 260 meter inomhus med gåbordet. Stackars mej… eller ryggen rättare sagt, men det värsta kan jag bedöva hjälpligt med en Alvedon 665!

Höger knä är nu rätt ok, kan nästan sträcka det helt rakt igen – trots att knäsenan bevisligen är för lång och knäskålen sitter för högt upp -… medan vänster är rent farligt att gå på, trots att jag låser det i översträckt läge. Häromdagen vobblade det, dvs slog i sidled – på samma sätt som ett knä gör som hoppa ur led eller när en knäsena brister – utan någon som helt förvarning,. Nu kan i och för sig inte mitt knä hoppa ur led – eftersom det är en kopplad protes -, så jag vet inte vad som händer i det, mer än att benet försvann helt under mig…

—————– Utomhus gåbordet… —————–

…som är  speciellt för reumatiker. Det har större hjul, med stela bakaxlar… vilket gör det svårt att vända med, och omöjligt att gå på sned med, så som jag gör, dvs jag går med vänster sida ca 10 cm före höger sida på gåbordet (vilket är ett problem i sig).

Den blå linjen – min överarm – är ungefär 25 cm lång… och det där med att kunna ha den i en rak linje under axeln är omöjligt, så att lägga tyngd på den – eller de, rättare sagt  – går inte.
Den röda linjen är marginellt något längre… och vinkeln överarm – underarm är nog närmre 105 grader… vilket gör att jag hela tiden tappar greppet om höger handtag (vilket gör det hela väldigt osäkert, eftersom jag hade behövt ett jättegrepp med höger hand när nu vänster ben är så opålitligt som det är).

Den gula vågräta är 30 centimeter, och visar avståndet mellan handtagen och hur nära gåbordet jag kommer…

Den röda linje är ca 50 cm… och den blå ca 25 cm. Vinkeln mellan axel och armbåge är dock den samma, ca 45 grader utåt…

Båda gåborden är lika höga ska tilläggas….

 ———– Färdtjänst kortet…————-

… gick ut den 30 april, vilket man själv måste se till att förnya. Ringde och fick blanketter att fylla i – som anlände den 11 april -… men sedan blev brevet liggande, i fyllt och klart, men ej postat förrän måndagen den 23 april. Skit skit skit! Men redan på onsdagen den 25 april damp plastkortet ner i brevlådan 🙂 …

 

——- kontinuitet ——

Det där med vikten av kontinuitet hör / läser man ofta om inom både barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen.

Betydelsen av ordet skiljer sig dock väldigt åt, beroende på vilken omsorg det handlar om. Inom barnomsorgen betyder det att ”brukaren”, dvs barnet / eleven skall träffa så få olika pedagoger som möjligt under sin dag/vecka på förskolan eller skolan… medan det inom äldreomsorgen snarare verkar betyda det motsatta, dvs brukaren skall träffa så många olika personer som det bara möjligt!

I mars månad skulle planeringen ändras… hoppas att det på sikt innebär färre olika utförare!

Mars 2018: Av de 29 personer som var här under februari återkom 21 stycken någon gång under mars månad + elva stycken ”nya” (= totalt 32 olika personer under mars månad).
Nio av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa åtta är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de två stjärnmärkta från februari månad återkom 50%, dvs EN person i februari).

April 2018. Av de 32 personer som var här under mars återkom 20 stycken någon gång under april månad + fyra stycken ”nya” (= totalt 24 olika personer under april månad).
Jag har träffat de fyra nya tidigare… även om det var före nyårsafton 2017 (en har varit barnledig, och en hade inte jobbat i kommunen sedan 2014… så hen minns jag inte ens till utseendet).

Efter att en ny planerare började i mars visar det sig att det inte behövs 40 olika utförare här på en månad (januari 2018), utan att man faktiskt kan klara alla mina besök på 24 olika personer 🙂 …

——————————————————

Summa summarum… så har jag hitintills träffat 62 olika personer från hemtjänsten under 2018. 

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Knä..., Reumatism, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Porslinsblommor…

IMG_1071

Hoya – vanligtvis kallade porslinsblommor – är en art i familjen oleanderväxter, som växer vilt i bland annat Indien, Kina, Japan och Malaysia, men fungerar utmärkt att odla i kruka. Flertalet av dem klättrar och kan bli flera meter långa, så rejäla spaljéer krävs. Bladen är oftast blankgröna, avlånga eller ovala… men det finns även namnsorter vars blad är marmorerade i vitt och rosa.

Det finns även Hoyor som inte klättrar – utan passar bättre i ampel -, eller de som växer som en buske i stället och passar på fönsterbrädan…. med andra ord finns det Hoyor för alla.

Många av dem har MYCKET väldoftande blommor, medan en del inte doftar alls…

——————————————

Porslinsblomman carnosa på bilden köpte jag som orotade sticklingar på tradera sommaren 2017. Den planterades i jord direkt och fick ett ”växthus” i form av en liten plastpåse (med hål i) den första månaden, men sen hände inte mycket…. mer än att tiden gick. Vilket är typiskt porslinsblommor, för de är oftast väldigt trögstartade…

I början av maj 2018 fick den – eller de, rättare sagt… för jag hade två plantor – sin slutgiltiga plantering i var sin kvadratisk ca 20 cm stor kruka + en ca 80 cm hög spaljé.

PS: Har nu köpt två rotade plantor av Hoya australis på tradera. Den växer fortare än Hoya carnosa, och blommorna doftar starkt av bittermandel 🙂 .

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Blommor, Uncategorized, Växter | Märkt , | Lämna en kommentar

Akvarierummet… vecka 17

Älvan – och hens båda medsyskon – är numer 2,5 cm långa, och kan knappast kallas yngel längre. Vilket väl även gäller två stycken kopparbarber som närmar sig 2 cm längd…

Sedan finns det minst fyra ”yngel” som är mellan 12 mm och 15 mm…

Länge trodde jag att det inte blivit fler – kanhända hade de blivit räkmat på rom stadiet… men så var inte fallet – för härom dagen visade sig två ca 1 cm stora yngel. Dessa hade kopparbarbens linje längs med sidan… till skillnad från de två pyttesmå huvudfotingar som oxå gjort entré.

De sex mosaikguramierna har plötsligt vuxit i från varandra. Fyra av dem har blivit rejält mycket större, och två av dem är numer säkra herrar med spoilers och fanor på fenorna. Tyvärr vill de absolut inte vara med på bild…

En decimeter nytt vatten har de oxå fått, likaså är mycket växter bortrensade och det kvarvarande gräset klippt… så numer simmar fiskarna i hela akvariet. Före utrensningen höll de nämligen mest till vid den sidan, där det var minst växter.

Vattenbytet gjorde också att kilfläcksrasbororna lekte – men de är så omständiga och inte det minsta diskreta… – till barbernas förtjusning (det var ju rena julgrans plundringen för dem). Kopparbarberna har jag aldrig sett leka, men det har de ju bevisligen gjort…

Ett ”stilleben”… är tillverkat av en bättre begagnad akvarierot och delar av en konstgjord ampellilja. Den står – och kommer att stå – på bakgrundslådan. ”Växten” är fastsatt med limpistol… eftersom silvertejpen bara höll mellan elva och middag, typ.

Planen är att dekorera den 15 cm breda bakgrundslådan med stenar, trästycke och konstgjorda växer… och en och annan lite porslinsgroda som jag fått i något annat sammanhang. Dessutom ska väggen målas klar…

Jag har hittat de egenhändigt utskurna schablonerna… men tyvärr verkar inte färgen som jag använde mig av för att motivmåla ca 1,5 kvadratmeter vägg gå att få tag i längre.

Fortsättning lär följa, om inte annat… så om letande efter färgburkar!

Publicerat i akvarium, Allmänt, Blekinge, Fiskar, Uncategorized, Växter | Märkt , , | Lämna en kommentar

Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 4 slutet…

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra.

Planen var att försöka ta sig till Port Essington, vilket även kunde ske landvägen, enligt ”vildarna”… och här uppstod en diskussion mellan kapten och förstestyrmannen angående vägvalet. Den förste tyckte sjövägen dit var det bästa alternativet, medan besättningen i styrmannens båt hellre ville ta landvägen dit… vilket kapten försökte avstyra – men talade för döva öron -, och plötsligt var de båda båtarna skilda åt. Här följer besättningens på kaptenens båts vedermödor med att försöka överleva anfall av alligatorer, vildar och vattenbrist. Var den andra båten är – med förstestyrmannen Hultander och åtta man ombord – är det ingen som vet…

———- Folkets Röst 1859-04-09 ————

Vi började nu alla känna oss sjuka, vilket troligen härledde sig från den mängd bönor som vi ätit. Hos en och annan av de yngre hade väl den utståndna förskräckelsen även gjort sitt till… synnerligen sedan vi alla var kroppsligt försvagade genom föregående umbärande och ansträngningar. Det blev emellertid överenskommet att vi skulle segla till det stället där vi första gången hämtat vatten, och sedan ge oss ut till havs…

ö

Vi hoppades snart uppnå detta ställe, men om aftonen stillnade det av, varför vi beslöt att ankra och nyttjade härvid – i brist på en sten – timmermannens verkfat.

Följande morgon fann vi dock att verkfatet icke ”stoppat”, utan att strömmen fört oss ett betydligt stycke ut till sjöss. Detta gjorde att vi inte förrän sent på kvällen uppnådde den plats vi åstupade. Som det nästan var mörkt kunde vi icke gå i land… utan beslöt att kasta ankar i det ljuva hopp att följande morgon få släcka vår törst med välsmakande vatten, som vi såg rinna ner för berget vid stranden.

Även i detta skulle vi dock bli svikna…

Innan vi ännu ankrat uppstod en så svår storm att vi varje ögonblick fruktade att förgås och måste anstränga våra yttersta krafter för att hålla båten stäv emot vågorna.
Hade denna storm vara något längre, hade sannolikt våra krafter blivit uttömda… men nu började sjön omkring klockan ett att lägga sig, så att vi kunde ankra. Detta tillgick så att vi tog tvenne borrar och fastbunde dem tvärs över varandra samt nersänkte dem med en stark lina. De högg genast fast i en korall och vi blev säkert liggande till klockan tre, då båten till följd av den starka strömmen började ”gå under”… så vi blev nödsakade att kapa tågen och med kryssning hålla båten från land. 

Alla var vi nu friska, utom båtsman Bandelin, vars sår tycktes bli allt farligare.

Klockan 6 blev det ljus och vi begav oss till vårt vattenställe, men här fann vi att en landstigning var omöjlig, ty den starka dyningen efter stormen – som våldsamt hävde sig mot stranden – skulle vid ett sådant försök ofelbart ha slagit båten i spillror. Det enda återstående medlet var nu att på något annat ställe försöka landstiga. Vi företog därför en rekognoseringsfärd i detta ändamål… men överallt där en landstigning varit möjlig, såg vi på stranden hopar av dessa vildar, vars ogästvänlighet vi för väl lärt känna för att vidare våga oss närma dem. Sålunda försvann till slut allt vårt hopp om att erhålla något vatten. Vad var emellertid att göra? Vi hade nu under fyra dygn varit i saknad av en vattendroppe i detta brännande klimat, och visste icke hur länge vi ännu skulle komma att befinna oss i detta tillstånd.

Då frågade kaptenen oss övriga, om vi ville följa hans råd… och vind för våg seglat ut till havs och ännu ej giva allt hopp om räddning förlorat. Vi svarade med en mun att vi hellre ville dö i vågorna än i händerna på dessa barbarer.

Vi utkastade därpå allt som var oss överflödigt, såsom kistor, lådor och dylikt, jämte så mycket kläder att var och en blott hade en klädnad till ombyte.

Därefter lämnade vi Australien – var vi rönt så mycket motgångar – … ovissa om det efterföljande skulle bliva lättare eller svårare att uthärda.

Till vår vägledning på den vådliga färd vi nu företog oss hade vi blott en bit av ett sjökort, en söndrig sextant och en dålig kompass… de övriga av skeppets instrument hade befunnit sig i den andra båten. En ombordvarande kortkista sönderslogs och påspikades båten till ”skvättbord”. Av bottnen till en smörbytta gjordes en loggskädda och till logglina användes skeppets flagglina, som blivit i båten med agen.

På eftermiddagen samma dag – omkring klockan 6 – dog båtsman Bandelin av sitt sår.

Hela hans vänstra sida hade under sjukdomen blivit alldeles svart. Vi insydde hans stoft i ett par filtat, och andre styrmannen jordfäste honom med vatten och läste några böner… varefter han kastades överbord.

Vår törst tilltog allt mer och mer…

Vi hade en liten kagge Constantinvin ombord. Den slog vi upp och varje man erhöll i början en jungfru därav om dagen… men då förrådet började lida till slut, endast tvenne skedblad.

Då även den sista droppen av denna läskedryck var slut, föll vi på den tanken att slakta den katt vi hade med oss… för att dricka dess blod.

Den ringa kvantitet härav som vi fann, räckte blott till några ibland oss, och läskade visserligen munnen för ett ögonblick… men törstens kval blev genast åter lika stora.

Vi styrde nu åt det håll där – enligt vår beräkning – ön Timor skulle ligga, för att där finna räddningen… eller åtminstone vatten.

Tisdagen den 15 juni varseblev vi på aftonen något vitt föremål, vilket vi fruktade kunde vara bränningar och föll därför genast av… men för sent. Förfäriga bränningar lyfte båten i höjden och slungade den därpå åter ner i djupet… varvid den helt plötsligt stannade på ett grund.

Vi befann oss på Aschmors bank, belägen 450 engelska mil från Timor.

Vi måste nu genast alla hoppa ur för att dra båten längre upp upp på banken innan bränningarna skulle hinna sönderslå den samma. Att komma härifrån samma väg vi kommit därpå var naturligtvis icke att tänka, men kaptenen skickade några man längre upp på banken för att undersöka, om ej båten skulle kunna dragas över den samma.

Den vid kompassen begagnade lanternan hade blivit släkt i samma ögonblick som båten fylldes med vatten. Den tändes nu åter och de utskickade medtog den samma till sin vägledning… men under vandringen blev lanternan sönderslagen.

Då de äntligen återkom med fötter och händer sönderrivna av koraller, berättade de att längre upp på banken var det alldeles torrt. Då tog kaptenen en käpp och gick åt ett annat håll där ej så starka bränningar hördes…

Efter en timmes förlopp återkom han och tillsade oss att vrida båten åt det håll han anvisade oss. Han fodrade nu att ej fälla modet… utan anstränga våra yttersta krafter för att komma ut den hotfulla benägenhet, vari vi nu befann oss.
Vadande i vattnet företog vi oss nu att draga båten åt det anvisade hållet. För att underlätta dessa bemödanden sattes seglet till, vilket i synnerhet var oss till mycket nytta på sådana ställe där vattnet var något djupare, och båten blev i det närmaste flott. Vi uppnådde på detta sätt ett ställe, som i allmänhet var något djupare, oaktat bottnen var så ojämn, att vattnet stundom steg oss blott till knäna, stundom räckte ända upp till armarna.

Då vi utkommo till bränningarna, var för oss inget annat att göra än att gå djärvt ut mot desamma. De voro dock här ej så fruktansvärda som de, som först slungat oss på banken… Vi lyckades äntligen att arbeta oss igenom dem, sedan vi flera gånger blivit kastade tillbaka. Sedan vi alla därefter uppkommit i den av vatten uppföljda båten, uppsatte vi segel och måste tillika med åror och stakar arbeta av alla krafter för att ej ånyo dragas in bland bränningarna.

Vi seglade nu fram och tillbaka – överallt mötta av skummande vågor – … men i dagningen varseblev vi till vår glädje en öppning, genom vilken vi lyckligt och väl styrde vår bräckliga farkost och vore räddade under en ögonskenligt undergång. Emellertid var vår båt svårt läck och allas krafter fullkomligt uttömda. Sedan vi lyckats dämpa läckan, uppsände vi en tacksam bön till Gud… som sänt oss hjälpen i ett ögonblick, då vi befarade vår säkra undergång, och blev livade av det hopp, att Gud efter denna hjälp, icke skulle låta oss omkomma… utan sända oss en snar räddning. 

Vår resa fortsatte därefter, men vår pina blev för varje minut allt förfärligare.

Vår nöd är omöjlig att beskriva… även den som erfarit vad hunger, trötthet och törst vill säga, kan dock endast göra sig en dunkel föreställning om de lidande vi utstod.

Vi drack saltvatten – blandat med kamfert, eller vad annat vi kunde komma över -… och tillgrep till sist det vämjeliga vatten, som redan förut gjort sitt lopp genom kroppen.

Somliga lågo och krökte sig som maskar, medan andra på sina knän uppgav hjärtslitande ångestrop och vred sina händer i förtvivlan… som lite emellan gick därhän, att slagsmål uppstod emellan de olyckliga.

Men när nöden var som störst, var hjälpen närmast…

Den 18 juni – eller 17 dygnet, på vilket vi befunnit oss i denna benägenhet – var kaptenen vid middagstid sysselsatt att, så gott det lät sig göras, ”taga solens meridianhöjd”… då en av matroserna plötsligt ropade;

”-En seglar!”.

Vid ljudet av dessa bägge ord blickade alla genast upp och varseblev även vid horisonten ett segel… som till allas vår hänryckning så småningom närmade sig.

Nu störtade vi alla på knä och hemburo – uppfyllda av obeskrivliga känslor av glädje och tacksamhet – vårt pris till Herren, som sänt oss hjälpen i den yttersta nödens stund.

Det hade för oss varit möjligt att i detta tillstånd uthärda längre än på sin höjd två dagar…

Då fartyget – som var en brigg – kom så nära att vi kunde ses av de ombordvarande, uppsatte vi vår svenska flagga, fastbunden vid en åra. Tvenne man, som befunno sig upp i masterna, tycktes oss bliva varse och varskott kaptenen… ty, fartyget började hålla av mot oss. Hur stor blev ej vår glädje, då vi såg seglaren brass back och uppsätta den engelska flaggan.

Vi låg snart vid långsidan av briggen. De som själv förmådde steg ombord, och de övriga uppdrogs.

Fartygets namn var Schamrock, fört av kapten John Punck, på resa från Copang på ön Timor och destinerad till Sidney med majs och hästar.

Vi blev här på det vänligaste emottagna av den välvillige kaptenen… som yttrade att vårt tillstånd  erbjöd den sorgligaste syn han någonsin skådat.
De bland oss som förmådde gå, rusade genast till vatten fatet… men de finge i början ej dricka så mycket de önskade, utan blott små portioner i sänder. Vi erhöll därjämte läskande frukter, som genast med glupskhet förtärdes.

Omvårdade med den största ömhet, blev vi så småningom återställda från den svaghet och elände, vari våra genomgångna besvärligheter försatt oss och anlände alla friska den 18 juli till Sidney.

——————————————————

Så slutar berättelsen om Magdas förlisning utanför Australien 1858. Halva besättningen – dvs de som var i kaptenens båt – förutom båtsman Bandelin – överlevde. Vad för öde överstyrmannens båt rönte är okänt…

PS: Lär återkomma med en blogg om överlevarna om och när jag hittar dem…

Publicerat i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tack för det, Telia Support…

Tidigt en torsdagsmorgon – si så där 03.00, när jag som bäst tittade på TV – härom veckan, slutade TVn fungera… eller åtminstone försvann kanalen jag tittade på när det var som mest spännande.

What? Konstaterade snabbt att det inte BARA var den kanalen som gett upp, utan varenda jäkla kanal var död. Nåväl, vad är väl ett missat slut på en deckare mitt i natten…

Mindre kul var det – när morgonen äntligen grydde – att upptäcka att även datorn hade tappat kontakten med ytter världen…

Jag kom inte in på dagstidningarna jag prenumererar på på nätet, inte heller på bloggen, ancestry och liknande släktforskningssajter… eller spotify.
Spotify! Utan spotify har jag bara tinnitusens eviga tjutande dånande och susande att lyssna på dygnet runt, morgon, middag, kväll och sömnlösa nätter. Inte kul… lägg därtill att jag inte ens hade facebook (skriii… katastrof ju: Hur ska jag nu få reda på vem som gjort vad  😉 ) att sysselsätta mig med?

Det är bara att konstatera… livet blir väldigt tyst och innehållslöst utan ett fungerande internet!

Första rådet för att ”bota”  fallerande internet och datorer brukar som bekant vara att dra ur alla kablar – sätta tillbaka dem igen efter 15-20 sekunder – … och whola, ”datorn” blir som ny. Denna procedur är inte helt enkel att genomföra när man sitter i rullstol (och inte når varken väggkontakterna eller sladduslingarna), men som väl är fanns det ”folk” från hemtjänsten som gjorde både och, och kunde göra detta – flera gånger tillochmed -, men vad hjälpte det.

… Internet var och förblev dött… stendött.

———– Telia Support, första försöket… ————–

Efter att ha varit utan nät och TV i ett drygt dygn ringde jag Telias support på fredagsmorgonen, och blev kopplad till en trevlig kille som med 99 % säkerhet visste vad problemet var. Routern behövde bara fabriksåterställas, så skulle problemet vara löst. Ehe? Och hur gör man det då?

Jo… på vänster sida av routern finns två USB kontakter, och emellan dem finns ett litet litet hål innehållande en ännu mindre knapp. Denna lilla knapp ska tryckas in med en tandpetare (eller annat spetsigt föremål) i ca 15 sekunder… och så skulle internet komma igång om si så där 30 minuter. Lät för bra för att vara sant, och det var det också. Trots två försök att återställa routern var och förblev internet lika dött.

Kom jag ut på nätet nu då? Nej, internet var och förblev dött… stendött.

———- Telia Support, andra försöket… ————

… så i fredags eftermiddag ringde jag Telia igen, och återigen fick jag veta att det inte fanns några kända störningar i mitt område. Jag berättade för killen vad vi, dvs hemtjänsten redan gjort… vilket inte hade hjälpt. Jag kom fortfarande inte ut på nätet. Han försvann för att titta på sina instrument, och kom tillbaka om inte skogstokig, så nästan… och upplyste mig om att vi minsann inte alls dragit ut några kontakter eller återställt routern:

”-Jag kan se allt ni gör här, NÄMLIGEN… och jag kan se att ni INTE har gjort det!”

Att jag återigen berättade vad vi gjort – och som jag sett hemtjänsten göra med mina egna ögon! – hjälpte föga! Enligt honom hade vi INTE gjord det, punkt… så läst mellan raderna menade han att jag ljög!

Till Dig vill jag bara säga en sak, lär dig att inte gå i klinch med kunden / uppringaren. Hens synpunkter får inte föraktas…

———————————————————————

Tro´t eller ej, men jag har också jobbat i en ”support” och har viss erfarenhet av att ta emot samtal. Hur hade det sett ut om någon ringt till mig, och talat om för mig att det brinner i hens hus… och jag hade svarat att det gör det inte: -Jag kan se ditt hus här, nämligen… och det brinner inte! Tror inte jag blivit långvarig på det jobbet…

———————————————————————

Eftersom vi inte gjort det jag påstod, uppmanade han mig att FÖR HANS SKULL dra ur kablarna igen, varpå jag svarade att jag inte kunde det. Varför? ville han veta, och jag berättade att jag inte nådde dem pga att jag satt i rullstol. Suck… långt om länge och mycket motvilligt ”erbjöd” han att göra en felanmälan (om jag ska vara ärlig trodde jag att det var det jag försök göra, men förmodligen på fel ställe), vilket jag sa ja till, åtminstone två gånger.

Kan säga att din arbetsgivare Telia i det läget var fem sekunder från att mista en kund, tack vare dig!

De räddades enbart av att en halvdöv släkting – 80+ – råkade komma hit, och jag i ren desperation gav henne luren och bad henne framföra att vi gjort allt det han påstod vi inte gjort… för att han trodde INTE mig.

Hon ombads då av någon anledning att uppge en av den handfull coder som finns på routerns baksida. Man kan ju undra varför jag inte fått den frågan, för det hade jag utan problem kunnat svara på. Tack och adjö!

Kom jag ut på nätet? Så klart inte, internet var och förblev dött… stendött.

Det som hände sedan var att jag fick två SMS från Telia.

Avisering! Hej! Vi har tagit emot din felanmälan med referensnummer xxxxxxxxxxx. Ärendet lämnas nu över till våra specialister för fortsatt analys. Hälsningar Telia

Avisering! Din felanmälan beräknas vara åtgärdad senast 2018-04-10, 18.00 . Hälsningar Telia

——————————————

Vad i hela världen skulle jag nu göra – utan både nät och TV – i fyra dagar? Det enda jag egentligen var kapabel att göra var att ”döstäda” lådor och korgar, och rensa bort papper som varken jag eller någon annan garanterat kommer att behöva i framtiden. Många papper blev det som åkte i soporna, och resten sorterades i två  högar… en som handlade om knäet på något sätt, och en med övriga bra att ha dokument.

Dessutom upptäckte jag att jag sannolikt inte behöver köpa fler kuvert under resten av min livstid, eftersom jag hittade massor i alla möjliga storlekar…

IMG_0855 (2)I denna pärm finns papper/dokument från den 12 maj 2014 och till mars månad 2018, som enbart handlar om mitt ”Jävla Knä!”  https://gunvorpersson1.wordpress.com/javla-kna/ .

Där finns papper från tre olika ortopedmottagningar / avdelningar i två olika län, en stroke- och rehabavdelningen i ett av dessa län + specialistrehab.
Där finns papper från en infektionsavdelning x två. LÖF – anmälan, avslag, överklagan… och avslag igen, med motiveringen att mitt knä var komplicerat och resultatet var vad man kunde begära. IVO. Försäkringskassan… med ca femton sjukskrivnings intyg, och ansökning om handikappersättning våren 2017 (pga fördyrande levnadskostnader med ca 2000 kronor i månaden i form av hemtjänst, frikort på medicin, läkare-sjukgymnastbesök och sjukresor)… avslag, med motivering: En knäprotesoperation tar INTE ett år att rehabilitera… utan tre månader, för det har socialstyrelsen bestämt! Ny ansökan hösten 2017, som otroligt nog blev beviljad från och med februari 2018. Sjukpenningen har i april 2018 gått över till sjukersättning…

Där finns också papper om bostadsanpassning, färdtjänst, korttidsboende och hemtjänst… fortsättning lär väl tyvärr följa, men då måste jag investera i en ny pärm.

Egentligen borde jag väl ge Telia Support dagens ros, pga allt tråk jobb som jag gjort tack vare dem!

———————————————-

Tio i elva på tisdagen fick jag följande SMS från Telia…

Nu är din felanmälan med referensnummer xxxxxxxx åtgärdad. Har du ytterligare behov av kontakt med oss angående din felanmälan, skicka ett SMS med texten TELIA till 71100 så ringer vi upp dig. Hälsningar Telia

… och glad i hågen slog jag på datorn BARA FÖR ATT UPPTÄCKA ATT INTERNET INTE FUNGERADE. Så jag gjorde som det stod i SMSet och skickade ett SMS till dem. Knappt hade jag tryckt på skicka förrän jag fick följande svar från dem:

Hej! Vi kan tyvärr inte ta emot din önskan om att bli kontaktad. Vänligen kontakta oss igen via telefon eller via Telia.se./kontakta. Hälsningar Telia

Vad i he..ete, Telia? Driver ni med mig, eller?

———– Telia Support, tredje försöket… ————–

Åter igen ringer jag till Telia Support och dra hela historien för en kille som hette Leo. Mjo, felet skulle vara åtgärdat, men… så undrade han om det satt någon kabel i den röda kontakten, vilket det gjorde och har gjort sedan router kopplades in för tre månader sedan. Fick veta att det INTE skulle sitta någon kabel där, så rådet var att ta bort den och återställ routern för fjärde gången.

Syster och systerson – den sistnämnde på god väg att bli elektriker med inriktning på datorer – kom och drog ut den röda kabeln som konektade till datorn, och tryckte in den pyttelilla knappen i hålet mellan USB portarna på routern… och se på fan, nu fungerade både internet och TV kanalerna.

Han har numer utnämnt sig till min personlige tekniker, bättre än Telias dito 🙂 .

——————————————————-

PS: Tänk om support nummer ett eller två i fredags berättat samma sak för mig som Leo gjorde i tisdags. Då hade jag bara varit utan internet i ett drygt dygn… i stället för sex dygn som det blev nu.

Vad lärde jag mig på detta då? Jo, att det är en väldigt sårbar värld vi lever i. Därför kommer jag att i framtiden låta sätta upp en joddlarbalkong till koltrastarna, dvs en TV antenn på taket och titta på TV genom den… för att minimera risken att bli av med BÅDE nät och digitalTV samtidigt framöver.

 

 

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Blogg, Knä..., Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mars 2018…

Den 12 mars fick jag besked från försäkringskassan att de bytt ut min sjukpenning mot hel sjukersättning från ock med april månad… vilket innebär 11 604 kronor FÖRE skatt. Det är bara att hoppas att detta bara gäller den halvan som jag varit sjukskriven på, och INTE den andra halvan OCKSÅ som jag sedan länge haft sjukersättning på.

Är nu nere på 1,5 tablett kortison om dagen, och har även hoppat över fyra Metoject sprutor under mars… vilket kanske är en bidragande orsak till att benen och fötterna fortfarande är hyfsat smala och med normal färg (inbillar jag mig i alla fall). Dunkandet är oxå borta…

knäbild

Går nu åtta rundor (+ 15 stycken 180 graders vändningar), vilket blir ca 160 meter inomhus med gåbordet. Stackars mej… eller ryggen rättare sagt! Höger knä känns väl ganska ok, medan vänster är rent farligt.

 

——- kontinuitet ——

Det där med vikten av kontinuitet hör / läser man ofta om inom både barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen.

Betydelsen av ordet skiljer sig dock väldigt åt, beroende på vilken omsorg det handlar om. Inom barnomsorgen betyder det att ”brukaren”, dvs barnet skall träffa så få olika pedagoger som möjligt under sin dag/vecka på förskolan eller skolan… medan det inom äldreomsorgen snarare verkar betyda det motsatta, dvs brukaren skall träffa så många olika personer som det bara möjligt!

Februari 2018: Av dessa 40 personer som var här under januari återkom 22 stycken någon gång under februari månad + sju stycken ”nya” (= totalt 29 olika personer under februari), som inte varit här någon gång denna sidan årsskiftet.
Fem av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa sju är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de fem stjärnmärkta från januari månad återkom endast 20%, dvs EN person i februari)…

I mars månad skall planeringen ändras… hoppas att det på sikt innebär färre olika utförare!

Mars 2018: Av de 29 personer som var här under februari återkom 21 stycken någon gång under mars månad + elva stycken ”nya” (= totalt 32 olika personer under mars månad).
Nio av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa åtta är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de två stjärnmärkta från februari månad återkom 50%, dvs EN person i februari).

Summa summarum… så har jag hitintills träffat 58 olika personer från hemtjänsten under 2018. 

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Knä..., Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Februari 2018…

Har blivit beviljad insatser enligt HSL – Hälso och sjukvårdslagen -… och för min del innebär det gångträning utomhus tre gånger i veckan med det nya gåbordet.

Det första jag blev varse (vid testgång inomhus) var att jag kommer att skava sönder höger armbåge på två röda sekunder på gåbordets djupt skålade armstöd… och skavsår på min fula armbåge är det sista jag behöver.
Det andra jag blev varse – och det var en ganska chockande upptäckt -, var att jag INTE kunde resa mig upp från sittande med vinterkängorna på… vilket jag är tämligen säker på att jag kunde för ett år sedan.

Konsekvensen av detta blev att gångträningen skulle pausas…

… tills hjälpmedelscentralen varit här och tittat på gåbordet, och tills jag hade skaffat nya skor via vårdcentralen (och vad är det som säger att jag kan ställa mig upp med ett par nya skor?)!

——————————-

När hjälpmedelscentralen kom hit för att ”polstra” armstöden med fårskinn, typ… bad jag dem samtidigt rensa hjulen från hår på det gåbordet som jag använder dagligen, eftersom det gick på snedden (högersidan var väldigt trög)… vilket de första sa NEJ till, eftersom de inte hade någon arbetsorder från arbetsterapeuten på det.

Gånghjälpmedlen i min kommun är det dock sjukgymnasten – och inte arbetsterapeuten – som håller i…

… och om det finns någon sådan i tjänst som tillhör mitt område är tveksamt.
L – som tillhör mitt område, och var här i samband med att jag fick föregångare till detta ”ute gåbord” i oktober 2017 blev sjukskriven i samma veva -… och J som ordinerat HSL har fått ”gå över gränsen” och tagit några av hennes ärende.

Kommunen annonserade efter en ny sjukgymnast i december, men huruvida de hittade någon är obekant…

Nåväl, killarna från hjälpmedelscentralen tittade trots allt på gåbordet, och konstaterade – arbetsorder eller ej – att de ej kunde lämna det i det skick det var… TVÅ av de fyra hjulen snurrade inte runt längre (så det var väl inte så konstigt att gåbordet drog på sned). Det är nu åtgärdat hjälpligt, men för att det ska bli riktigt bra behövs nya hjul…

ö

Sedan kom någon på att jag faktiskt kan gåträna inomhus… så HSL beslutet ändrades, och gäller nu fem dagar i veckan. Från och med 1 mars tom siste april ska denna ordination pågå och ska sedan utvärderas. Till detta hör dessutom en signeringslista from 1 mars…

Min tanke är att utöka sträckan som jag går med en runda i veckan = 20 meter… så sista veckan i februari gick jag fyra rundor.

—– Jobbigt, jobbigt! —–

Höger knä böjer jag någorlunda som man ska göra när jag går, även om det inte är helt pålitligt… eftersom knäsenan är för lång (vilket jag får lära mig att leva med, enligt C på ortopeden i Karlshamn). Positivt är i alla fall att det inte gör ont sedan ståltrådarna togs bort i oktober 2017…
Vänster knä låser jag i översträckt läge – i hopp om att ha någon kontroll över det -, eftersom det viker sig som en fällkniv när jag kommer till 0 grader… synnerligen opålitligt, även om det inte gör speciellt ont, med andra ord.
ONT –  med stora bokstäver – gör det däremot i ryggen, strax under svanken… om det sedan beror på skoliosen, otränade muskler, total avsaknad av kondition eller något annat vet jag inte.

—— Försäkringskassan… ——

Fick ett brev från försäkringskassan om att de övervägde att ersätta min sjukpenning med hel sjukersättning… kanske lika bra det, så slipper jag gå till vårdcentralen en gång i kvartalet för att förlänga sjukskrivningen. Det är bara att hoppas att ersättningen därigenom inte blir ännu lägre…

———- för tung! ———–

Ersätter numer tre middagar med lika många Nutrilett påsar + tre cappuccino kaffe med lika många Nutrilett påsar i veckan… eftersom C på vårdcentralen tyckte att jag borde gå ner i vikt, helst genom att trappa ner kortisonet. Höjde ju dosen kortison till 2 x 5 mg i oktober, eftersom jag upptäckte att mina underben och fötter såg normalare ut då – dvs svullnade lade sig, likaså försvann den röda färgen, värmen och bultandet – på dubbel dos kortison.

1,5 tabletter om dagen gjorde dock att symtomen kom tillbaka, men lade sig igen om jag tog två tabletter varannan dag och 1,5 varannan dag…  två hål smalare har jag blivit på kuppen 🙂 .

——- kontinuitet ——

Det där med vikten av kontinuitet hör / läser man ofta om inom både barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen.

Betydelsen av ordet skiljer sig dock väldigt åt, beroende på vilken omsorg det handlar om. Inom barnomsorgen betyder det att ”brukaren”, dvs barnet skall träffa så få olika pedagoger som möjligt under sin dag/vecka på förskolan eller skolan… medan det inom äldreomsorgen snarare verkar betyda det motsatta, dvs brukaren skall träffa så många olika personer som det bara är möjligt!

Januari 2018: Under januari månad var det 40 olika utförare hos mig från hemtjänsten… av dessa har jag märkt fem med en stjärna, dvs de var nyanställda och/eller hade aldrig tidigare varit hemma hos mig.

Februari 2018: Av dessa 40 personer som var här under januari återkom 22 stycken någon gång under februari månad + sju stycken ”nya” (=29 olika personer i februari månad), som inte varit här någon gång denna sidan årsskiftet.
Fem av de nya har jag gudbevars träffat vid några tillfällen i fjor, men två av dessa sju är stjärnmärkta, dvs de har aldrig varit hos mig tidigare (av de fem stjärnmärkta från januari månad återkom endast 20%, dvs EN person i februari).

Summa summarum… så har jag hitintills träffat 47 olika personer från hemtjänsten under 2018. 

———————————–

PS: Vet inte hur många gånger i veckan jag får svarar på frågan var brödet finns, för att ta en ständigt aktuell fråga… fastän det ligger på samma ställe på micron som det gjorde i går, i förra veckan och för två år sedan. Det är EN liten – men till slut ganska irriterande – konsekvens av att det kan gå halvårs vis från det att en utförare har varit här… tills vederbörande kommer hit igen. Att hen inte minns var den förbenade brödpåsen finns då, ja, det har jag all förståelse för… men det är inte roligt att behöva svara på samma fråga femtioelfte gången. Och det är bara EN fråga…

Publicerat i Allmänt, Blekinge, Knä..., Reumatism, Sölvesborg..., Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 3

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/19/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-2/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra. Planen var att försöka ta sig till Port Essington, vilket även kunde ske landvägen, enligt ”vildarna”… och här uppstod en diskussion mellan kapten och förstestyrmannen angående vägvalet. Den förste tyckte sjövägen dit var det bästa alternativet, medan besättningen i styrmannens båt hellre ville ta landvägen dit… vilket kapten försökte avstyra, men talade för döva öron och plötsligt var de båda båtarna skilda åt. Här följer besättningens på kaptenens båts vedermödor med att försöka överleva…

———- Folkets Röst 1859-04-06 ————

Vår avsikt var nu att segla till den plats där skeppet strandat – för att i händelse det fortfarande stod kvar – dels skaffa oss ”skvättbord” att sätt omkring båten och sålunda förhindra den att intaga för mycket vatten… dels även att söka få våra behov av vatten och proviant fyllda.

Sedan ville vi begiva oss ut i den egentliga segelleden för att där bliva bärgade av något fartyg eller i värsta fall uppnå de indiska öarna. Kapten beslöt – för att göra redan kortare – att ta vägen genom ett sund, benämnt Alligator-sundet…

Då vi – efter att följande natt legat för ankare – om onsdagsmorgonen landsteg på en ö för att torka våra kläder och koka lite te… fann vi på stranden ett långt bamburör, i vars ena ände var instucket en täljd träkloss varpå hängde en vissnad krans. Bredvid låg en målad träbit, som efter vad vi kunde se tillhört en båt. Eftersom allt detta ej kunde vara gjort av vildar, gissade vi att några andra lika olyckliga som vi, där förut hade landstiget.

Då våra kläder något torkat, begav vi oss åter av och kom  – sedan vi under några timmar till följd av natten, då vattnet var lågt… stått fast på en bank – till Alligator-sundet på torsdagseftermiddagen. Eftersom det var stillt måste vi ro, underhjälpta av strömmen som här löper 9 á 10 knop.

Vi närmade oss ett ställe av stranden, där vi trodde oss skola finna vatten…

… men i detsamma vi nådde land blev vi därstädes mottagna av tvenne alligatorer, som med vidöppna gap kom emot oss. Vi begav oss genast från land, och de tvenne amfibierna gjorde oss sällskap. De simmade ut och dök ner i vattnet, varöver den ena snart åter uppstack sitt tandade gap… för att efter en stund ånyo åter dyka ner i djupet. Vi fruktade varje ögonblick att båten skulle kullkastas av dem, men vi undgick lyckligen denna fara och fortsatte resan till kvällen, varunder vi såg mer än en krokodil simma omkring vår båt…

Då mörkret inträdde, inkom vi i ett mycket smalt pass, där vi på båda stränderna varsnade vildar som gick fram och åter med bloss i händerna.

Vi rodde så sakta som möjligt för att ej bli upptäckta, men passet blev slutligen så smalt att vi ej vågade ro vidare av fruktan att årornas plaskande skulle röja oss. Vi ankrade därför, men vågade ej under natten tala högt med varandra, all den stund vi hörde hur vildarna prasslade bland buskarna nära stranden.

Om icke mörkret skyddat oss, hade vi säkerligen varit förlorade… 

Redan vid första morgongryningen lämnade vi detta ställe och kommo på fredagseftermiddagen till en vik – var enligt Horsebughs underrättelser – där en fästning benämnd Coeburn skulle vara belägen… men med händelserna vid Port Essington i friskt minne, fann såväl kaptenen som vi övriga det vara rådigast att ej förtaga någon upptäcksfärd efter densamma. Vi fortsatte därför vår resa under frisk bris till omkring klockan 10.

Vi hade nu varit halvannat dygn utan vatten och led av törst, varvid vi beslöt att landstiga.

Tre man gick i land på ett ställe som tycktes lova tillgång på vatten, men kom snart tillbaka i fullt språng och skrek att en alligator förföljde dem. De hoppade i båten och vi rodde därifrån av alla krafter… för att se om lyckan bättre skulle gynna oss på ett annat ställe.

Där vi sedan landsteg syntes i sanden spår efter en krokodil som vältrat sig, en trädstam som syntes fälld med yxa, samt en fyrkantig grävd grop av ungefär tre alnars djup lät oss förmoda att andra och kanske de samma – vilkas spår vi tidigare sett -, varit här i samma ändamål som vi.

Kaptenen – åtföljd av fyra män ur besättningen, alla väl beväpnade – gick i land, och besteg en närliggande höjd.

Då de uppnått dess spets, såg de på kullens andra sida, helt nära sjöstranden en krokodil av fulla fjorton fots längd och tjock som en häst. Odjuret låg och vältrade sig i sanden, men upptäckte ej de våra… vilka dock fann rådigast i att undvika det vådliga grannskapet och så skyndsamt som möjligt återvända till båten. Utan att ha lyckats, lämnade vi således även detta ställe och ankom till ön Melwille omkring en timme därefter. Sedan vi här på ett lämpligt ställe landstigit, skickades andre styrman jämte tre matroser – alla beväpnade – upp i skogen för att söka vatten. Kaptenen satte sig under ett träd – för att få någon vila – medan vi övriga plockade och åt de bönor som där växte vilda och i stor ymnighet. Eftersom vi var hungriga, åt vi väl mycket därav… och fyllde dessutom en stor säck.

Sedan de utskickade kommit tillbaka med underättelsen att inget vatten var att finna, befallde kaptenen dem att gå i en annan riktning… som han själv visade.

De gjorde så… och kaptenen lade sig åter ner  och slumrade. Ingen fara tycktes vara för handen, då i det samma en av matroserna gav till ett anskri, varvid vi alla bestötta sprang upp.

ö

Vi såg nu – på omkring 50 meters avstånd i från oss -, 30 á 40 vildar krypa fram på marken mellan buskarna.

Så snart de sågo sig upptäckta reste de sig genast upp och svängde med sina spjut… liksom de vore färdiga att i varje ögonblick kasta dem på oss. Den främste bland dem – som förmodligen var deras hövding – hade brokiga fjädrar i håret och omkring armarna…

Då de höjde vapnen och syntes börja sitt anfall, avlossade kaptenen ett skott med sin revolver och sträckte hövdingen till marken.

De andra kastade sig även därvid ner på marken för ett ögonblick… men uppsteg strax och tycktes åter färdiga till anfall. Då avlossades det andra skottet, varvid vildarna betedde sig på samma sätt. Emellertid hann vi härmed nerkomma i båten, kapa fånglinan och störa ut från land.

Vildarna drog sig för ett ögonblick något tillbaka, medan de släpade de båda fallna inåt skogen… men de återkommo emellertid snart och en ny strid började.

Kaptenen avlossade de tre skotten han ännu hade kvar i sin revolver, varvid ännu en vilde fälldes till marken och en annan träffades i armen…

Våra kamrater – som gått att söka vatten – hade även hört skriket och skotten samt kom nu skyndsamt springande neråt stranden. Då vildarna finge syn på dem, försökte de att mota dem… men de lyckades genom sitt snabba språng att komma ner till stranden.

De kastade sig i vattnet och simmade till oss, varunder vi genom en oupphörlig eld avhöll vildarna från att kasta. men då de hann upp båten måste vi hjälpa dem upp i densamma och nu överhöljdes vi av en skur av spjut och pilar.

Ingen av de i båten blev dock sårade, men när den siste av de fyra simmarna kom upp i båten, träffades han ögonblickligen av ett spjut i den vänstra höften… som inträngde 6 tum i densamma.

Det lyckades – ehure med svårighet – att dra ut spjutet, men en av dess hullingar hade blivit avbruten och kvarsatt i såret… som var svart, förmodligen till följd av de giftiga salter som vildarna plägade påstryka sina kastvapen.

———- Folkets Röst 1859-04-09 ————

Emellertid fortfor vildarna att skjuta, och när de icke mera hade några spjut och pilar kvar började de kasta sina bågar, klubbor och dylikt. En klubba träffade kaptenen i ryggen och nerföll i båten…

Så snart vi vore tämligen utom skotthåll för dessa tingestar, satte vi upp seglen och avseglade med en gynnande vind… varvid vildarna på stranden ett ohyggligt tjut och skrik.

Vi seglade nu utan uppehåll till det stället där skeppet strandat, men det var totalt försvunnit och vi såg icke en gång till några spillror av detsamma.

Vi började nu alla känna oss sjuka…

———– Fortsättning följer… ———-

Den otålige hittar fortsättningen här https://tidningar.kb.se/ . Sök på ”skeppet Magda” . Från 1857 till 1861…

Publicerat i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Skeppet Magda… och dess besättnings öde, del 2

Fortsättningen på https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/11/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode/

När ”Magda” förliste på ett korallrev utanför Australien den 1 juni 1858 tvingades besättningen fortsätta i två mindre båtar…

I ”kaptenens båt” fanns från början – förutom kapten E G Österberg -, passagerarna Tydén och Rohlmeyer, andre styrman Johan August Rudolf Norlin f. 29 april 1835 i Stockholm, båtsmannen Bandelin, konstapeln Bergman, matrosen Jansson, lättmatroserna Johansson och Ahlqvist, jungmannen von Hamm samt kajutavakten Gyllenspetz.

I ”förste styrmannens båt” fanns från början förstestyrman Hultander, passageraren Lundqvist, timmermannen Rånlund, kocken Mattler, matroserna Broberg, Strandberg och Johansson, jungmannen Resfeldt samt skeppsläringen Broman…

… men efter en vecka bytte passagerarna Tydén och Lundqvist plats med varandra. Här följer besättningens vedermödor med att försöka överleva.

—————————–

…senare på aftonen började det brisa upp, så att vi åter kunde sätta segel och kryssade upp i en bukt, i vilken – enligt våra tankar – Port Essington borde vara belägen.

Mörkret inträdde nu och båtarna förlorade varandra ur sikte, men då vi – som befann oss i kaptenens båt – uppsatte vår lanterna, besvarades signalen, och vi funno att kamraterna icke voro långt borta.

Uppkomna ett stycke i bukten ville vi ankra… men som vi icke mera hade någon sten – eller något annat som lämpligt kunde användas som ankare -, beslöt vi att ro upp längre för att söka en tjänlig landstigningsplats, där vi kunde erhålla det vi saknade. Med en krokig hammare – som vi funno bland våra medförda effekter -, lodade vi djupet… varunder densamma en gång högg sig så hårt fast i en korall, att vi icke vore i stånd att åter få den loss, varför vi här måste bli liggande. Vi vore emellertid ganska belåtna med att slippa gå i land och utsätta oss för farligheter ibland vildarna.

Sedan den andra båten ankommit och ankrat vid vår sida, sammanbundes bägge båtarna och lågo så till måndagsmorgon klockan 5, då vi seglade längre in i bukten…

… men vi insåg snart att denna bukt icke var den där Port Essington var belägen!

Vi blevo även snart fullkomligt övertygade härom… då vi sammanträffade med fem vildar som i tvenne kanoter kommit oss till möte och lade sig bredvid kaptenens båt.

Som vi tyckte oss ingenting hava att befara av dem, lät vi dem obehindrat göra detta. Sedan de med mycket belåtenhet betraktat oss, läte de oss genom tecken förstå, att vi skulle vara mycket välkomna i land… där vi även skulle finna friskt dricksvatten. På tillfrågan vart Port Essington var beläget, visade de oss på en långt utskjutande udde – som vi måste kringsegla om vi ville komma dit -, men de sade även, att vi kunde landstiga i denna bukt, var vi befann oss och sedan landvägen komma till Port Essington. Då vildarna sågo – att vi för ingen del ville gå in på detta senare förslaget – avlägsnade de sig, och det tycktes som om de väntade att finna oss i ovannämnda stad, dit vi nu emellertid sjövägen styrde kosan.

———- Folkets Röst 1859-04-06 ————

Då vi seglat ett stycke, yttrade de flesta i styrmannens båt, att de för sin del funno det fördelaktigast att landstiga och landvägen begiva sig till Port Essington.

Kaptenen – som föga litade på dessa vildars vänlighet – vilken vid första givna tillfälle förvandlar sig till den rysligaste grymhet… sökte på ala sätt avråda dem från detta företag och föreställde dem de våndor, med vilket det var förenat. Hur ville de – en liten hop av nio man – värja sig för de anfall, som vildarna efter all anledning skulle göra mot dem. De svarade att de hade ingenting att frukta, då de var försedda med vapen…

Kaptenen satte sig dock ännu däremot, men sade slutligen – då de blevo allt för enträgna i sin anhållan att få gå i land -, att de kunde begiva sig var de ville!

Han hade emellertid gjort all som på honom ankom för att avböja deras ofärd… de finge själv stå sitt kast.

Vi vände därefter om och började därefter – som det var motvind – att kryssa neråt bukten. Den andra båten, som var ett gott stycke bakom oss, kryssade även… och vi höll våra blickar understundom på densamma för att ej förlora dem ur sikte. Vi såg då hur de gjorde slaget mot land, och väntade att snart se dem göra slaget utåt sjön… men förgäves.

Som vi dock i det längsta ville betvivla, att de dristat sätta sitt vågsamma förslag i verket – trodde vi – att avståndet eller andra omständigheter hindrade oss att se dem… 

… och fortsatte vår färd samt anlände omkring klockan 3 till den vik, där Port Essington skulle vara belägen. Vi seglade upp ett stycke i den samma…

… men vågade icke fortsätta, då vi på stränderna varseblev vildar som var sysselsatta med att göra upp eld. Några simmade även ett stycke ut emot oss under ett ohyggligt skrik och vrålande.

Som vi trodde att vi blivit vilseledda av vildarna, var vår första tanke att vända om… men då vi i detsamma fingo se trenne stolpar – som var nedslagna i bottnen och upptill sammanhölls av en järnsprint – lät detta oss förmoda att vi dock skulle hava den efterlängtade staden i grannskapet… och vi beslöt att – sedan vi först sökt rätt på den andra båten och tillsammans med denna – företaga seglingen uppåt viken.

Då vildarna sågo att de icke för avståndet kunde komma till oss, simmade de tillbaka…

… och vi seglade åter till den vik vi på morgonen lämnat. Av våra olyckskamrater funno vi emellertid inga spår…

När vi kommit ungefär till det ställe, där de ovannämna kanoterna kommo oss till möte, uppsatte vi vår lanterna och signalerade med ett medhavt bloss… men vi fingo inget svar, blott några stora eldar såg vi i land.

Vi tog nu för avgjort att de landstiget för att före oss uppnå Port Essington, men fruktade högerligen att de därunder fallit i händerna på dessa Australiens människoätare… sedon nu kanske vid eldarna som vi sågo, offrade våra arma kamrater för att tillfredställa sin onaturliga glupskhet. Vi låg emellertid stilla om natten och seglade om morgonen till det ställe, där vi samtalat med vildarna… för att om möjligt finna båten eller några lämningar därav, men allt var borta.

Nedstämda – genom ovissheten om våra kamraters öde – seglade vi åter mot Port Essington, och hoppades att möjligen finna dem där före oss.

Tvungna – till följd av vattnets fallande – att taga en omväg, finge vi på långt håll se ett föremål som liknade en seglare. Då kaptenen riktade sin kikare därpå och sade att det var en skonert med uppgiggad fock, tyckte vi alla så med… och började att ro av alla krafter för att uppnå den samma, men även denna gång hade vår inbillning gäckat oss!

Seglaren befanns – då vi kom närmare – vara en liten holme, och den uppgiggade focken var ett litet träd som växte på densamma. Vi hade emellertid gjort en betydlig krokväg, så att vi icke förrän klockan 11 anlände till det ställe där vi förut varit…

Vildarna betedde sig nu liksom förra gången… trenne av dem kom utsimmande emot oss och vi upptog dem i båten.

Den ene av dem frågade oss på engelska varifrån vi kommo, samt underrättade oss att de vore lotsar och åttogo sig att föra oss till Port Essington. Utom den, som tilltalade oss på engelska och som med sina svarta polisonger och mustacher ej hade ett oangenämt utseende, vore de övriga till sitt yttre avskräckande och tycktes ej förstå ett ord av det kamraten talade. Denne sistnämnde – som troligen förut varit med på segling – förstod sig på att så väl ”halsa” som sträcka upp seglet för varje gång vi under kryssningen vände.

Vi gav dem alla på deras begäran pipa och tobak, men deras anhållan om grogg kunde vi ej villfara, då vi ej hade dylika varor ombord.

Vi seglade nu fulla av hopp att snart uppnå den så länge efterlängtade staden… men vem förmår beskriva vår bedrövelse, då vid vår ankomst dit, i stället för den blomstrande koloni –  som vi väntat – endast funno några ödsliga ruiner av densamma.

Efter våra arma vänner spanade våra blickar förgäves…

… men däremot såg vi på stranden en mängd ohygglig gestalter, män kvinnor och barn om varandra. Några av dessa – Australiens människoätare – var försedda med spjut, varmed de syntes färdiga att emottaga oss.

Andra vore sysselsatta med att föra tillsammans högar med ris för att uppgöra eldar… dels på själva marken och dels på en gammal förfallen brygga där de fyllde vatten i en större järncistern.

Som vi funno detta sällskap föga angenämt och vår uppskrämda inbillning – kanske icke så utan skäl fruktade att de anordningar varmed vi såg vildarna sysselsatta – vore tillredelserna av en måltid, varvid vi själva skulle förtäras under dessa odjurs tänder, så funno vi alla att det var bäst att så fort som möjligt vända dem ryggen.

När vildarna i båten förnam våra avsikter, lät de oss förstå att vi åtminstone måste landsätta dem.

Då vi gav dem tillkänna att kunde gå i land på samma sätt som de kommit ombord, låtsades de i början ej förstå oss… liksom de icke heller ville förstå kaptenens frågor om några vita fanns i land.

Slutligen kastade de sig likväl i vattnet och simmade skrattande i land, varvid de på stranden kvarvarande uppstämde det ohyggligaste skrik och tjut, varav vi emellertid ej lät störa  oss, utan fortsatte vår återfärd.

Då vi kom till buktens mynning landsteg vi för att söka efter vatten, varav vårt förråd nu var ganska obetydligt. Vi påträffade en större damm – vars vatten var uppfyllt av små insekter och krypdjur – så att vi för att kunna begagna det först måste sila det, och sedan koka det vid en eld som vi uppgjorde vid stranden. Eftersom vi på marken sågo spår efter eldar, samt dessutom varseblev flera uppstaplade högar av ostronskal och även några kojor av bamburör… slöto vi att vildarna ej var långt borta, och avseglade därför med det snaraste innan vi hunnit fylla våra kärl med vatten.

Vår avsikt var nu att segla till den plats där skeppet strandade…

———– Fortsättning följer… ———-

https://gunvorpersson1.wordpress.com/2018/03/24/skeppet-magda-och-dess-besattnings-ode-del-3/

Publicerat i Allmänt, Genealogi, Släktforskning, Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer