Kopparorm…

Fast det är egentligen ingen orm, utan en ödla som någon gång före Hedenhös tid har blivit av med alla benen 🙂

En metallic glänsande ormlik liten varelse, vars ovansida är mer eller mindre brun – eller kopparfärgad -, oftast med en mörkare rand längsmed ryggen. Undersidan är mörkt brunblå…

Precis som på en orm, så är kroppen långsträckt… men rundare. ”Svansen” är längre än huvudet och ”kroppen” tillsammans… men där slutar likheterna…

Till skillnad mot ormarna… så ”tappar” de svansen om de blir fångade eller fastnar, vilket man bör ha i åtanken om man lyfter upp en (vilket är lätt, eftersom de förflyttar sig sakta). Visserligen växer den ut igen, men det är ju ganska onödigt…

Den har också ögonlock och kan blinka – precis som sina släktingar ödlorna. Tänderna – Jodå, de har tänder!  – är långa och bakåtriktade… och som gjorda för att äta upp människor 😉 .                                                                                                                                        Nä, så klart inte… men de behövs för att kalasa på sniglar och daggmask. En och annan spindel konsumeras också… det tackar jag för 😉 .

Den kan bli en halv meter lång, men de längsta jag sett på tomten har nog bara varit ca 25 centimeter långa. Denna vackra lilla skapelse kan bli mycket gammal… omkring 30 år i det vilda och över 50 år i fångenskap. Fast då vill det till att den inte blir påkörd, uppäten av en katt… eller rent av av en släkting! … eller finfördelad av en gräsklipparmarodör (huga, det glömmer jag aldrig!).

De lever bland buskar, bland nedfallna torra löv och i mossan, under stenar eller under andra saker som bara tillfälligt råkar ligga på marken. Hi hi, det låter som min vilda baksida – som gränsar mot skogen – är en perfekt biotop för kopparödlor ju…

De föder levande ungar i augusti-september, och dessa är 7-10 cm långa. Någon månad senare borrar de sig ner till frostfritt djup – ”mina” bor nog i komposten, tror jag – och där ligger de i dvala hela vintern.

Som små håller de helst till under mossan och löven (har bara sett ett fåtal ungar), medan de vuxna ”ormarna” rör sig mer öppet. Under stora delar av dygnet ligger de dock i skymundan, helst under någonting (för de gillar INTE att solbada (som ormarna))… för att sedan komma fram i skymningen för att leta mat.

Några stackare förirrar sig då in på min altan… och där väntar tyvärr obönhörligt Brödraskapet & co tyst på dem. Kopparödlan är – precis som alla andra grod- och kräldjur i Sverige – , fridlyst sedan år 2000.

– Vaddå fridlysta, undrar LilleMannen? Det har jag inte läst… är de på MIN altan, så är de mina. Punkt! Han tar dem, och in genom kattluckan som en oljad blixt. Där släpper han dem på köksgolvet och inväntar förstärkningen. Det får han på noll-tid, när ”barnen” sluter upp för att se vad pappsen hitta för mat till dem… aha, rolig mat som rör sig.

”Maten” kastar sig hit och dit och försöker förtvivlat komma in under mattan… men tyvärr vet även Brödraskapet & co hur man plöjer sig in under en matta.

”Den här lilla tjockisen räddas av att dammsugaren råkade stå på köksgolvet … ”

Som tur är för ”ormarna”… så har jag inte det minsta emot dem (till skillnad mot spindlar), och bär ut dem snabbt som ögat (medan kattsen letar förtvivlat… efter maten som rymde).

Men allt som oftast hittar jag tyvärr bitar av någon olycksbroder lite överallt (tillomed i sängen)…

—————————————

Kopparödlan är – liksom de två andra ödlearterna i Sverige – helt ofarlig, men på grund av sin likhet med en orm misstas den ibland för att vara giftig…